Svenska
MEDLEMSRECENSION

Dead Space 2

Skrivet av: Zoiler   2011-01-28

Spelserien jag hatar att älska får sin uppföljare.

Jag är något kluven när jag spelar Dead Space. Samtidigt som jag vill spela vidare för att det är så bra, så är det obekvämt att sitta och ständigt utsätta sig för känslan av skräck. Därför känns de 11-12 timmarna det tog att klara äventyret mer som 15.

Jag kallade föregångaren skräckspelens Half-Life och gav det 10/10 så uppföljaren har ett ganska tungt ok att bära. Dessvärre lever det inte riktigt upp till mina förväntningar trots att det är förbättrat på de flesta plan. Jag ska förklara varför men vi kan börja med det som är bra.

Inledningen får en att känna sig lika hjälplös som i när man desperat rusar mot hissen i ettan med monster i släptåg och dödade kamrater i minnet. Isaac Clarke har tydligen legat på mentalsjukhus efter hans fasor på gruvskeppet Ishimura. Man vaknar upp med en tvångströja på sig och en vakt bredvid sig som desperat och nervös försöker få Isaac fri medan larmen går... ni kan tänka er fortsättningen.

Det bästa med uppföljaren är nog att miljöerna denna gång är så enormt varierade och stämningsfulla. Redan de första nivåerna har större variation än hela Dead Space. Mycket känsla för detaljer.. blodiga handavtryck på väggarna, flimrande takljus, upprivna möbler, rostiga stålledningar, vatten som droppar från taket... Man känner riktigt att man är där och förutom lite backtracking så ser man alltid något nytt ställe, lika detaljrikt och fräscht som det förra.

Snyggt är det också, tekniskt väldigt välgjort. Snygga effekter, speciellt eld. Belysningen är fantastisk! Det är häftigt att rotera kameran runt Isaac och se det blåa alienliknande skenet från hans hjälm när man är framifrån. Det enda jag saknar är mer antialiasing, kanterna är ganska synliga.

Ljudet, som var bland det bästa jag någonsin upplevt i ettan, är även i tvåan underbart. Visceral Games vet hur man ska få till en ljudbild som dryper av skräck och i 5.1 är det en fröjd, samtidigt som det är nervpirrande, att lyssna på. Man känner de kalla kårarna längs ryggraden när röster viskar "Iiiissaaaaaaaaacc" eller bäbisar skriker i bakgrunden samtidigt som musiken stegras. Monstren låter också mycket bra, man hör precis vart de kommer ifrån. Faktiskt så är ljudet en viktig del för att man ska kuna överleva. Men deras läten är också välgjorda, helt klart har man hämtat mycket från djurriket och filmer som Jurassic Park.

Röstskådisarna är också jättebra. Isaacs dova dialog inifrån hjälmen kommer uppenbarligen från en duktig skådespelare.

Problemlösning finns det inte lika mycket av som i ettan eftersom tempot höjs, men de som finns är välgjorda och ger lite avkoppling från slaktandet och terrorn. De graviationsfria momenten är mycket bättre nu eftersom man numera kan flyga helt fritt i vilken riktning man vill (till skillnad mot i ettan där man bara kunde göra ett hopp i en riktning). 360 graders frihet plus en boostknapp gör Isaac riktigt smidig och zeroG-momenten väldigt mycket bättre än tidigare. Stort plus!

Vapensystemet är likadant som i ettan. Ett par nya vapen har tillkommit men annars känner man sig som hemma och man har fortfarande beslutsångest över vad man ska uppgradera och vilka fyra vapen man ska bära med sig.

Det krävs nämligen att man känner sitt vapen utan och innan och vet vad man ska använda i vilken situation så man inte står där och laddar om när monstren hoppar mot en och känner sig dum.

Jag måste berömma vissa av scenerna som man fått till. Utöver de långsamma, stämningsfulla momenten som jag fullkomligt älskar finns mer actionfyllda scener som kommer kommas ihåg. Den antagligen mest minnesvärda scenen i spelet lär få alla att tänka eller utbrista "Clever girl". Se fram emot den och flera andra mycket påhittiga scener som gör spelet till ett måste att spela igenom, trots de svagheter jag nu kommer räkna upp.

För att övergå till det mindre bra; om ettan skrev jag så här:

Spelet är linjärt och tungt skriptat, vilket jag gillar. Jag gillar också att man inte slänger fiender mot en i svärmar (som tyvärr sker lite mot slutet), utan att de hellre kör med färre fiender presenterade i överraskningsmoment blandat med att man ser dem när man stegar in i ett nytt rum

Det långsamma tempot i spelet var enormt bra för stämningen. De där isande, hårresande momenten när stämningen byggs upp med musik, man hör någonting skramla, en burk rullar fram... men ingenting kommer. Förrän du tror faran är över.

Dessa moment finns i Dead Space 2 också och när tempot är såpass långsamt är det rysligt välgjort och stämningsfullt. Dessvärre har man överlag trappat upp tempot, ibland så att det blir mer eller mindre löjligt. Det finns fyra-fem arenaliknande situationer i spelet där fiender kastas mot dig på liten yta, nästan så att man tror att de spawnas, i ett rasande tempo (med tanke på hur lång tid det tar att ladda om, hur lite ammo man har, hur orörlig man är..). Fyra till fem stycken sådana. Det är galet. De är frustrerande eftersom man inte vill slösa ammo och hälsa och inte har något bra sätt att rulla undan eller akta sig. Om man inte vill "fuska" och använda stasis (slow motion).

Dessa tenderar att bli trial and error-situationer, gör man det inte bra eller dör (och det kommer man göra - de är svåra) så börjar man om, eftersom checkpoints nästan aldrig är långt borta och laddningstiderna minimala. Skräckkänslan försvinner och scenerna urvattnas.

Men tempoökningen sker inte bara i dessa "arenor", man har ökat antalet monster ordentligt. Jag gillar det inte. Det blir mer som en actionshooter. Första halvan av spelet är lugnare, andra halvan är ibland kaotisk.

Kan det ha att göra med att man har så mycket mer ammo och krediter under andra halvan så att de försöker kompensera det med fler monster? Japp, samma problem som i Dead Space tyvärr, man får massvis med ammo och krediter mot slutet, skräcken uteblir och spelet blir en actionshooter. Jag spelade ändå på näst svåraste men hade hela inventoryt på sista dräkten fyllt och kunde inte plocka upp ammo från necromorferna jag dödade.

En tredje aspekt jag ogillar är ansiktsuttrycken. Karaktärerna ser.. föråldrade och docklika ut, speciellt Isaac Clarke själv. Ögonen är kusligt robotliknande, inget i ansiktet är trovärdigt. Det känns som att de gjort en slags crashdummy som är byggd för att gå sönder på så många sätt som möjligt (monstren lemlästar en när de till slut får tag i en i scener som kan pågå i 20 sekunder). Det är synd, för det förstör lite den annars ganska bra storyn och röstskådisarnas fina arbete. Varje gång Isaac tar av sig hjälmen hoppas jag bara att den snart åker på igen. Monstren är mer organiska än människorna, tyvärr.

En sista sak som gör att det inte blir lika spännande eller skräckfyllt som ettan är att man trots allt redan varit med förr och vet ungefär vad man har att förvänta sig. När ettan kom blev man så gott som chockad då allt var nytt, men det är det inte längre. Det finns inte heller några enorma bossar som ettan hade, vilket jag tycker är synd.

Till sist fann jag en bugg i telekinesissystemet. Det går inte att ta med sig objekt (för att använda som vapen t.ex.) något längre avstånd från det rum de är "tänkta" att finnas i. De försvinner helt sonika när man håller i dem (och kommer tillbaka om man går bakåt igen). Mycket irriterande och stämningsförstörande. Något liknande hände när jag gick tillbaka och sparade efter att ha utrotat necromorfer i ett svårt rum. När jag då öppnade rummet igen var alla fiender tillbaka...

Multiplayer glömmer man av rätt snabbt. Man kan spela som necromorf (fyra olika typer av monster) eller människa. Necromorferna tål mindre men har fördelen att man kan välja var man vill hoppa in (man ser vart människorna är på kartan i realtid när man dött). Du kan med andra ord klättra ur ventilationsutrymmet bakom en spelare som står och trycker om du så vill, eller koordinera attacken med dina lagmonster.

Människorna är starkare, tåligare och har skjutvapen men nackdelen att de måste springa runt och aktivera grejer/utföra objectives. Banorna är väldigt kompakta och små så man skjuter så gott som hela tiden. Man får också exp så man kan låsa upp nya vapen, och så vidare. Industristandard. Jag fastnade i vilket fall inte för läget.

I slutändan är Dead Space 2 ett mycket bra spel som absolut ska spelas, speciellt med tanke på hur dåligt med spel det finns i skräckgenren, men jag personligen tycker ettan var bättre och det mycket på grund av att man ökat tempot. Något som andra mycket väl kan gilla.


+ Snyggt, stämningsfullt
+ Stor variation på omgivningarna
+ Grymt ljud, dialog
+ Fantastiska scriptade scener
+ Skrämmande
+ Bra kontroll

- Tempot är höjt
- Överflöd av ammo och krediter mot andra halvan
- Dåliga ansiktsuttryck
- Blir till slut mer av en actionshooter
- Brist på AA
- Bristfällig multiplayer

Medlemsrecensioner13
Samlat betyg: 8.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10