IL-2 Sturmovik: Birds of Prey

IL-2 Sturmovik är en välkänd och kritikerrosad flygsimulatorserie på PC. Realism är ledordet och utmaningen hög. När jag hörde talas om att serien skulle släppas till konsol, så var jag såklart oerhört tveksam. Flygsimulator och konsol kan helt inte gå bra ihop. Eller?

Gaijin Entertainment, som stått för arbetet med att anpassa 1C: Maddox Games legendariska serie till konsolerna har istället för att göra ett renodlat arkadspel som man brukar göra, gett spelaren tre svårighetsgrader att välja mellan. Före du får börja spela måste du dock gå igenom ett antal träningsuppdrag, som till skillnad från så många andra spel känns fullt behövliga och inte alls onödigt fördummande.

Arcade är ett väldigt förenklat läge som inte kräver särskilt mycket av spelaren, där du inte behöver oroa dig för att sätta planet i spinn och där fysikens lagar inte spelar så stor roll.

Realistic är däremot lite mer utmanande. Planet beter sig betydligt mer realistiskt och kräver mer av spelaren för att inte hamna i spinn eller stall. Skador på olika delar av planet påverkar också funktionen negativt. Dock har du fortfarande markeringar över vänner och fiender och valet av cockpit eller tredjepersons kameravinkel kvar.

Simulator är det tredje läget. Här får du ingenting till hjälp, du är låst till cockpiten och bara att hålla planet i luften kan vara utmanande. Att hålla koll på fienderna och vännerna utan någon form av hjälp samtidigt som du kämpar mot ditt eget plan blir ofta knivigt. Detta läge är bland det mest utmanande och oförlåtande jag någonsin stött på i ett konsolspel och något som genast förtjänar spelet ett gäng pluspoäng i min bok.

Skillnaden mellan dessa tre lägen är enorm, och det handlar inte bara om att du blir svagare och dina fiender starkare som det brukar röra sig om. Valet av svårighetsgrad förändrar verkligen allt.

Spelets Campaign-läge spänner över ett antal större luftstrider i andra världskriget, och den story som finns är upplästa dagboksanteckningar av olika piloter emellan uppdragen. Här får du bland annat uppleva de mest välkända striderna som Slaget om England, Stalingrad och Ardenneroffensiven, men också spela som amerikan i luftstrider över Sicilien. Axelmakterna finns dock endast spelbara i multiplayer.

Vill du bara kasta dig in i en dogfight finns Training-läget, som kan jämföras med ett instant action-läge där du väljer skådeplats, plan, typ och antal av fiendeplan och liknande för att sedan bara köra igång.

Bland minuspunkterna finns brist på variation bland uppdragen, tjatiga röstskådespelare med ett litet antal repliker (som upprepas i all oändlighet) och en tveksam placering av en del av funktionerna på kontrollen, och som dessvärre helt saknar inställningsmöjligheter förutom för känsligheten.

Som standard är känsligheten på kontrollen för dem som använder handkontroll ställd alldeles för högt, vilket gör att du lär ha större problem att kontrollera planet på de högre svårighetsgraderna. Lätt fixat genom att ställa ner den ett par snäpp dock. Spelet är dock förmodligen bäst lämpat för att spelas med en Joystick, något som jag tyvärr inte haft möjligheten att testa.

För att summera min recension är flygkänslan helt oslagbar, det mesta är väl utfört och har man spelat serien på PC känner man genast igen sig. Jag är mycket positivt överraskad av det jobb Gaijin gjort med att anpassa spelet till konsol då spelet kan vara lättillgängligt för de som vill det, men också extremt utmanande på ett sätt konsolspel sällan är.

8/10