Halo: Reach

Så var det dags att knyta ihop säcken. Efter tio år avslutar Bungie sin rymdopera om människornas kamp mot Covenant, och man slutar med början. Halo: Reach utspelas, som säkert alla vet, innan de tidigare spelen, på planeten Reach.

Det första Halo var ett väldigt speciellt spel för mig, det var ensamt anledningen till att jag sålde ett PS2 med ca 60 spel för att köpa en xbox på premiärdagen. Jag hade följt spelet sen det utannonserades, dreglat över de häftiga bilderna, och läst varje liten gnutta av information jag kunde hitta om det. Och spelet levererade verkligen, spelkontrollen satt som en smäck, och från första gången jag stapplade ut ur det kraschade skeppet var jag fast. Det var en oerhört spännande värld att utforska, och även fast det egentligen inte var ett öppet spel så var känslan av frihet fantastisk.

Jag håller än idag det första Halo som ett av de bästa konsolspelen någonsin. Däremot var jag inte lika förtjust i del två och tre, de var absolut bra spel, men jag hade börjat tröttna ordentligt på the flood, och storyn kändes mer och mer krånglig att hänga med i.

Men Halo är ju alltid Halo, och Bungie var ju dels tvungna (pga att det är en prequel), och dels sa de själva, att de med Reach skulle gå tillbaka till rötterna. Och med ca noll procents chans att stöta på the flood så var jag riktigt peppad att få lägga vantarna på Reach.

Man börjar (väldigt oorginellt) som en ny medlem av noble team. Det är en stridsgrupp med sex spartaner. I tidigare Halo-spel har det egentligen bara varit cortana som haft en personlighet värd att nämna. Men i Reach har Bungie faktiskt fått till sex riktigt intressanta karaktärer, visst är de lite väl olika, man får lite känslan av snövit och de sex spartanerna, med en butter en kloker osv. osv. Men det är ändå ett stort steg framåt från den karaktärslösa Master Chief. Och nästan alla visar dessutom upp sina nyllen vid nåt tillfälle under historiens gång vilket gör dem än mer mänskliga.
Detta tycker jag är en av de bättre delarna i Reach, man bryr sig faktiskt lite smått om sina kumpaner.

En annan trevlig nyhet är att Reach känns mer som en riktig värld än de i de tidigare spelen, det finns lite djurliv och man stöter dessutom på folk som bor där. Det ger en känsla av att man befinner sig på en riktig bebodd planet och inte på ett folktomt slagfällt.

Grafiken är överlag väldigt bra, det finns några dalar, tex. stadsmiljöerna. Men det finns även många toppar, med hisnande snygg, och framförallt storslagen grafik. Ibland vill man faktiskt bara stanna upp ett tag och betrakta utsikten.

Storyn följer covenants angrepp mot människorna på Reach och Noble teams desperata kamp att hindra dem. Historien tar en kors och tvärs över, under och ovan, Reach, och det är den största miljövariation hittills i ett Halo-spel. Man får även, på klassiskt Halo-manér ratta några olika farkoster under resans gång. Bland dessa utmärker sig en helikopter och ett rymdskepp, men självklart får man även köra en och annan warthog.

I arsenalen hittar man den gamla goda pickadollen, den är precis lika kraftig som man minns den. Med endast ett par få huvudskott sänker den den envisaste av covenanter.
En annan väldigt trevlig bössa är designated marksman rifle, DMR, den är lite av den perfekta blandningen av ett assault rifle och en sniper. Till skillnad mot tidigare spel i serien behöver man väldigt sällan använda sig av covenanternas vapen om man inte vill, runt nästan varje hörn finns ett ställ med människovapen, detta antar jag speglar att man befinner sig på människornas egen planet istället för på någon konstig ring mitt ute i rymden.

Sammanfattningsvis tycker jag att Reach är det bästa spelet i serien. Dock kommer det inte upp till den magiska känslan som det första spelet gav, då allt var nytt och spännande. Men som enskilda spel betraktade så är Reach kronan på Bungies huvud. Det är spännande, med en sjukt bra kontroll och en varierande och bra story. Med riktiga och (något sånär) trovärdiga karaktärer och en väldigt snygg grafik.