Halo: Reach

Remember Reach... I know i will

Det här känns lite ovant, på något sätt. Jag har hyllat och älskat Halo-spel i så många år, men jag har aldrig skrivit en recension om någon del i serien. Antagligen beror det på att jag började recensera spel ganska nyligen och föredrar att de är ganska fräscha i minnet när jag börjar skriva, av uppenbara skäl. Men nu är det alltså dags. För första gången ska jag med hjälp av mängder med ord beskriva precis vad jag tycker om ett av Bungies verk. Precis vad jag tycker om Reach.

Vi vet att bara en spartan kommer överleva. Vi vet att Reach kommer falla. Ändå kämpar vi. Kanske är det förgäves. Kanske går vi mot döden för ingenting. Det spelar ingen roll. Vi tar emot våra order, utför dem och väntar på nästa. Det är vår rutin och vårt syfte.

Som vi alla är medvetna om äger Halo: Reach rum innan trilogin med Master Chief. Kriget mot Covenanterna är mer intensivt än någonsin och planeten Reach ligger i centrum av konflikten. En väldigt mörk känsla av obehag dominerar omgivningen. Noble Team är en grupp bestående av sex tappra spartaner, alla utrustade med varsin attityd och egna färdigheter. Men trots deras olika personligheter är de alla precis lika hängivna och fokuserade på uppdragets betydelse. Du spelar som teamets nyvärvade spartan, kallad Noble Six.

Förutom det löjligt tråkiga "namnet" man tyvärr är fast vid, känns karaktären du styr mer egen än någonsin. Det är inte Master Chief, det är inte Boxer Robert, utan det är du. När man i tidigare spel varit fast vid huvudkaraktärens utseende kan du nu bygga ihop din rustning precis som du själv känner för, som man gör i multiplayer. Hjälm, pimpade axelskydd, rosa färg. Det är upp till dig hur det ska se ut. Även om inte valen är allt för varierande bidrar det en hel del till spelets upplevelse att jag ser min egen spartan kämpa mot Covenanterna. Och jag behöver inte dela honom/henne med någon.

Att förvänta sig ett nytt Combat Evolved är i mina ögon meningslöst. Varken Bungie eller någon annan kommer någonsin kunna skapa samma mästerverk igen. För mig handlar CE om just den grafiken. Just det årtalet spelet kom ut. Just den konsolen. Just den tidpunkten i mitt liv. En blandning av saker som är omöjliga att återskapa. Men det betyder inte att ett nytt spel måste vara dålig. Inte alls. Halo: Reach är färskt. Det bjuder på en helt ny upplevelse, av ett helt annat slag.

Kampanjen är underbar rätt igenom. Den håller en engagerad och hungrig efter mer. Att ytterligare en gång få möta elites som fiender är sannerligen ett kärt återseende. De är som många av oss alltid sagt, den perfekta motståndaren. Till skillnad från både Halo: CE och Halo 3 mötte jag aldrig något uppdrag jag upplevde som sådär omöjligt jobbigt och tråkigt. Självklart fanns det vissa moment som var mer utmanande än andra, men annars tycker jag balansen i svårighetsgraden var logisk och välgjord.

Jag tycker även att variationen är betydligt större än vanligt i Reach. Förutom de vanliga striderna till fots och de när man sitter i bil, finns det en hel del nytt att lära sig. Som till exempel uppdraget när man sveper förbi de hejdlöst höga skyskraporna i en futuristisk helikopter (lånar Mäkis formulering där) eller då man faktiskt placerar sig i ett stridskepp och slaktar Covenanterna utanför atmosfären runt mäktiga rymdfärjor, Star Wars-style.

Bara känslan av att få kämpa tillsammans med andra spartaner är oslagbar. Jag kommer ihåg när jag för många år sedan först fick reda på hur det låg till med dessa spartaner, att Master Chief inte alltid hade varit den enda. Redan då önskade jag mig ett spel där man får uppleva den tiden. Innan de alla försvinner. Därför gillar jag mellansekvenserna, då man får se Nobel Team samlat. Se de planera och agera. Även här har Bungie lyckas riktigt bra. Förutom de mäktiga moment vi sett flera gånger under Halo-seriens gång är mellansekvenserna i Reach mer levande än någonsin. Det var längesen jag blev så taggad som när den oväntade eliten dyker upp från ingenstans och trycker upp min spartan mot väggen.

Men. Även om kampanjen är så fantastiskt den kan vara, är det inte den vi kommer spela i månader och år framöver. Det är ju multiplayer som verkligen är spelets starka område. Vi får samma briljanta system som från Halo 3, kryddat med en mängd nya godsaker att njuta av. Av det vi inte sett tidigare är de olika klasserna det mest utstickande. Till (nästan) varje match är det nu möjligt att välja en speciell klass att spela som, vilket ger dig en speciell förmåga. Det kan vara att kunna springa förbannat fort, att kunna flyga med hjälp av en jet-pack eller möjligheten att göra sig osynlig. Detta tillför mer variation i matcherna och det är extra kul att liksom hitta sin egen stil.

Självklart är flerspelarläget fullproppat med ett gäng helt nya banor och även några färska spelsätt att uppleva.

Firefight var en genial idé. Tanken att tillsammans med ett gäng vänner kämpa mot våg efter våg av Covenanter var galet tillfredsställande. Men när idén blev verklighet i ODST visades det att det inte funkade särskilt bra. Även om det var ruskigt kul hade man inte alltid vänner att spela med och att ständigt försöka hitta nya blev snabbt tröttsamt. Problemet har nu åtgärdats, och i Reach ingår nu Firefight i matchmaking. För er ovana innebär alltså detta att du kan låta spelet söka upp 3 slumpmässiga medspelare så du slipper det tidskrävande arbetet att hitta och bli vän med folk för att få spela.

Det tillsynes supercoola Forge har jag som mest bara pillat på och väljer därför att inte skriva något vidare utförligt om det ännu. Men att det verkar vara hur jävla bra som helst kan jag i alla fall bjuda på.

Jag funderar och funderar, men jag har riktigt svårt att hitta något direkt negativt med Halo: Reach. Att grafiken inte direkt utvecklats speciellt mycket sedan Halo 3 kan väl ses som något dåligt, men då det inte är av någon betydelse för mig samt att designen och det tekniska är så ruggigt snyggt har jag svårt att se det som något värt att klaga på. Andra saker, som dålig skärmuppdatering och buggar, har jag inte mött på överhuvudtaget. Kanske jag bara är väldigt ouppmärksam, men det ändrar inte faktumet att jag inte sett det.

Sammanfattningsvis är Halo: Reach det bästa sedan Combat Evolved. Spelet bjuder på en oslagbar stämning och på grund av den välskrivna storyn som backas upp av vacker musik och intressanta karaktärer är Reach ett mästerverk av ren Bungie-klass. Jag har i skrivande stund spelets episka handling på repris i huvudet och jag minns de känslor jag upplevde medan jag spelade. Kampanjen kommer att gå ner i spelhistorien som en av de bästa någonsin. Förutom detta får vi det odödliga flerspelarläget som kommer rädda mig från tråkiga stunder en lång tid framöver. Den som vanligt löjligt klockrena kontrollen gör det möjligt för mig att spela utan att tänka på det. Jag älskar Reach.

Grafik: 8/10
Ljud: 9/10
Hållbarhet: 10/10
Spelbarhet: 10/10
Story: 10/10

+ Storyn
+ Karaktärerna
+ Musiken
+ Kampanjen
+ Flerspelarläget
+ Firefight
+ Co-op
+ Kontrollen

- Grafiken