Heavy Rain

Hur långt skulle du gå för att rädda den du älskar?

Nytt är alltid spännande. Man vet aldrig riktigt vad man kan förvänta sig och har man tur så blir man glatt överraskad av något underbart nyskapande och något som leder en industri i en ny riktning. Personligen var jag faktiskt inte överdrivet intresserad av Heavy Rain. Normalt sett när ett spel lanseras så har man haft tid på sig att kolla in hur det ser ut in-action så att säga, men med Heavy Rain har det varit svårare. Av en mycket god anledning också. Handlingen.

Sällan har väl ett spel varit så oerhört beroende av handlingen att allt liksom står och faller på just den här punkten. I Heavy Rain får vi i första hand följa Ethan Mars. En tvåbarnspappa som råkar ut för både den ena tragiska händelsen efter den andra, något som bryter ner honom ju längre spelet löper. Vi får även spela som den sömnlösa reportern Madison Paige, FBI-utredaren Norman Jayden samt privatdetektiven Scott Shelby.

Alla har de sin egna lilla bakgrund och alla spelar de sin roll i det mysterium man som spelaren har till uppgift att försöka klura ut. Själva handlingen utgår från det faktum att en hänsynslös mördare kidnappar barn och låter dem drunkna i regnvatten. Det är pappornas uppgift att försöka rädda sitt barn genom att klara av diverse test. Allt under spelets huvudtema; "Hur långt skulle du gå för att rädda den du älskar?".

Spelets handling är överlag väldigt bra och välskriven med intressanta dialoger. Jag kan dock emellanåt tycka att vissa saker känns smått framtvingat och flera av spelets karaktärer är dessutom rena stereotyper. Samtidigt så är det just där du som spelare kommer in. Därför den stora skillnaden mellan Heavy Rain och andra spel är att spelet inte säger åt dig hur du ska spela spelet (!).

Du gör egna val helt enkelt och då många av dem sker under stressade situationer innebär det att man ofta väljer efter hur man själv känner, vilket är väldigt häftigt. Och spelet känns väldigt ambitiöst tack vare detta, även om man såklart inte kan välja helt fritt. Du får ett antal alternativ och tvingas helt enkelt välja. Något som gör att spelet vissa gånger kan kännas lite väl svart mot vitt, men det är inget man tänker på.

I alla fall inte första rundan man har genom. Därför första genomspelningen är verkligen ruskigt bra och man känner verkligen hur man påverkar vad som händer. Det är dock under en andra genomgång som man faktiskt inser att man inte alls påverkar lika mycket som man kan tro. Många saker får faktiskt samma slutresultat hur man än bär sig åt och även om det kan verka som ett väldigt djup i spelet så är det faktiskt ganska ihåligt.

Därmed skulle jag starkt avråda folk från att ge sig in i det hela en andra gång, även om man så suktar efter troféer eller bara vill veta vad som händer om man gör si eller så. Därför sanningen är inte så vacker som det kan verka. Tyvärr.

Vackert var dock vad jag trodde att jag skulle kalla grafiken för eftersom mer eller mindre hela spelet är som en enda lång mellansekvens. Men tråkigt nog så är grafiken fruktansvärt ojämn. Vissa stunder glänser den otroligt och karaktärerna ser fantastiskt levande och verkliga ut. Andra vill jag bara skratta åt hur galet det ser ut. Framförallt tyg och hår är de två saker som Quantic Dream lyckats klart sämst med. Båda är oerhört stela och känns inte levande på något vis.

Stelt kan man även säga om kontrollen. Därför även om det inte är ofta så finns det trotsallt tillfällen när man tvingas röra sig av egen kraft. Något som man löst beundransvärt dåligt. Istället för att röra sig med hjälp av spakarna så har man valt att använda sig av de standardiserade kontrollerna för bilåkning. Det vill säga, du rör dig framåt genom att trycka ner R2.

Något som jag aldrig lyckades vänja mig vid, och detta då trots att jag rullat igenom spelet tre gånger. Detta är även något som jag tycker förstör ganska mycket, därför i övrigt är det väldigt smart. Som att man kan dra fram karaktärens tankar när som helst och höra hur denne funderar kring saker. Något som egentligen inte är nödvändigt, men som visar på att de fyra som mans spelar som är något mer än bara uppbygga av pixlar.

Jag tycker även att man lite för ofta smiter undan för enkelt genom att placera in dessa quick time events i en scen. Hade man istället get spelaren full kontroll så hade den rena spelglädjen i spelet ökat markant. Nu är spelet mer som en intressant film och inte direkt något man slår på när man har tio minuter över bara för att njuta av något specifikt.

Spelet i sig är drygt nio timmar långt, vilket ju är ganska normalt för ett spel idag, och för ett spel som Heavy Rain känns det även som en rimlig tid. Inte minst med tanke på att det är mer av en interaktiv film än ett spel. Det är även detta jag vill klaga på. Att man någonstans tycks missa att något helt nytt sällan är helt gott. Nu gör man inte så mycket mer än går samt väljer och följer simpla instruktioner som visas på skärmen.

Något som är riktigt bra hur som helst, det är musiken. Ständigt närvarande ger det en känsla av panik, ångest och depression. Något som passar väldigt bra in i Heavy Rains rent allmänna, mörka stämning. Även de övervägande flesta av rösterna i spelet passar in väldigt bra. Dock finns det vissa bottennapp som inte känns helt trovärdiga. En del kan dock ha att göra med spelets dialoger som, som sagt, inte alltid är lika överraskande och intressanta som jag hade hoppats. Men när de väl fungerar så sitter de helt klart där de ska.

Och så är hela Heavy Rain egentligen. När allt fungerar som det ska, då är det ett fantastiskt bra spel, men det går tyvärr upp och ner. Jag skulle ha kunnat offra en del av den valfrihet som finns för mer frihet. Men det är ju just valfriheten som är hela Heavy Rain. Trevligt också att se hur man faktiskt slipper de där rutorna som dyker upp om man misslyckas. Dör en karaktär så är den också död resten av spelet. Sägas ska dock att vissa bitar inte fungerar så och man får fler chanser, vilket känns lite väl snopet. Men detta upptäcker man dock sällan såvida man inte spelar igenom spelet en gång till.

Så därmed, även om man kanske vill veta vad som skulle kunna ske, så avråder jag helt enkelt från en ny runda. Därför spelet är helt enkelt inte så pass hållbart. Även om man skulle kunna tro det. Något flerspelar-läge finns inte heller så efter en avklarad runda finns det inte speciellt mycket att hämta. Men då är den första rundan också oerhört bra. Sen kan man ju se det såhär också: en film pågår i drygt två timmar och Heavy Rain pågår i runt nio timmar. Prisvärdheten de två emellan är därmed ganska given. Ställer man Heavy Rain mot ett spel, ja då är det en annan femma, men så är ju också Heavy Rain som sagt mer av en interaktiv film.

Hur man än vänder och vrider på det så är detta en helt unik upplevelse du helt klart bör prova på om du har en Playstation 3 i din närhet. Inte så bra som jag hade hoppats, men bra nog.

Trailer

+
Spännande handling, Välutvecklade quick time events, Valfrihet

-
Förhållandevis ihåligt, Taskig spelglädje

Betyg 7/10

[Testad version: Playstation 3]