Svenska
MEDLEMSRECENSION

Lost Planet 2

Skrivet av: Zoiler   2010-05-12

Uppföljaren till Capcoms iskalla men framgångsrika insektsshooter från 2007 börjar på samma kyliga sätt som ettan, men det dröjer inte länge innan en magnifik introscen frostar av innehållet. Snön har töat, isen har smält. Lägg pjäxorna på hyllan, för den förlorade planeten E.D.N III spelar numera, 10 år senare, i en helt annan hockeyrink.

Gröna djungler, heta öknar och... nej vänta. Innan jag börjar beskriva innehållet måste jag klargöra den viktigaste detaljen med hela spelet, nämligen antalet spelare. Hade du tänkt lira solo? Det kan du glömma. Lost Planet 2 är lika mycket en multiplayerupplevelse som Left 4 Dead 2, ensam är inte stark. Ensam kommer du bli slaktad, klaga på dina, max tre, inkompetenta AI-kamrater och förlora spellusten snabbt. Det är jättetydligt att spelet är gjort för två, tre, eller allra helst fyra spelare. Det visar sig på banor där man till exempel ska skydda fyra kontrollpunkter eller har fyra kanoner man kan sätta sig i.

Svårighetsgraden är även den anpassad för mer än en spelare, vilket vi, som var två, upptäckte redan på första kapitlet och sänkte svårighetsgraden till easy. Detta visade sig vara en alldeles utmärkt och faktiskt utmanande nivå, hur konstigt det än låter. Två spelare i Lost Planet 2 på easy är flera gånger svärare än Nightmare på Gears of War 2. Och mycket roligare. Ska du däremot spela själv så understryker jag att du kommer få tråkigt. Så viktigt är det att betyget och upplevelsen ändras helt och hållet på hur många man spelar med och kanske också hur väl man känner dem. Återigen, spela inte själv. Då sätter du betyg som IGN och Gamespot gör, sidor som inte verkar ha förstått begreppet multiplayer och rättvis utmaning.

Nåja. Gröna djungler fyllda med vidriga insekter (även kallade akrider), vilda tågresor genom heta öknar, simmande robotar som lurar i undervattensgrottor, och till och med ett avsnitt placerat i rymden; Lost Planet 2 har ALLT. Kombinerat med utmaningen och nödvändigheten att samarbeta är variationen det som gör spelet till ett av de grymmaste coop-spelen den här generationen. Jag hade jämfört det med Earth Defence Force 2007 om jag trott att någon som läser hade spelat det. Inte bara miljöerna, utan sättet man måste tackla uppdragen på är variation inkarnerad. Förvisso handlar det alltid om att aktivera ett visst antal noder men utplacerade vapen, kontrollerbara mechs (robotar, så kallade Vital Suits), längden på uppdraget, bandesignen, fienderna, och självklart miljön, gör att man aldrig riktigt vet vad man har framför sig. Och då har jag inte nämnt de massiva bossarna som verkligen kan ställa till det för en om man inte är försiktig.

Noderna som sagt. Vid aktivering ger de outtömlig energi (T-ENG), fungerar som checkpoints, och visar kartan. En riktigt retlig sak med föregångaren var att kylan ständigt chippade bort energi från ens mätare, vilket satte onödig tidspress på spelaren. I tvåan är detta moment tack och lov borta, och energin fungerar som en slags hälsoreserv man kan nyttja vid skada samt ammo till vissa vapen. Dödar man fiender får man energi så det blir en slags balans som är viktig att ha koll på.

Det finns också en Battle Gauge. Denna mätare är livsviktig att hålla koll på och fungerar som det kollektiva livet för alla coop-spelare. Varje gång någon dör går mätaren ned. Varje gång man aktiverar en nod får man ett extraliv. Går mätaren i botten är det game over. Och här kan jag tycka att Lost Planet 2 är ganska oförlåtande. Spelet är nämligen uppdelat i sex episoder, med flera kapitel per episod (oftast tre), där varje kapitel utgörs av ett visst antal banor. Säg att ett kapitel består av fyra banor och du har spenderat en timme med att klara de tre första. Om du dör... så är det game over och dags att börja om från första banan. Vi klarade oss tämligen bra från detta trots att vi var två, vi fick verkligen till den perfekta utmaningen, men om man inte är så duktig på TV-spel så kan man nog bli otroligt frustrerad av spelets skoningslösa checkpointsystem (och man kan inte heller spara mitt i ett kapitel). Det gäller att känna sig själv och helst spela fyra.

Trots att vi spelade på easy så mötte vi fiender som kunde döda oss på en smäll, oftast två. De kunde putta ut oss ur banan och döda oss direkt trots fullt med liv. De kunde spawna i oändlighet och hålla fyra kontrollnoder i en och en halv minut, vilket tvingar oss att spela om två banor. De kunde slänga oss flera meter med en träff och slå oss när vi ligger ned. Lost Planet 2 är inte för den knäsvage och inte att spelas ensam. Det går säkerligen att klara, men frustrationen kommer infinna sig. Jag vill bara varna så man inte spelar på fel sätt och sen spyr galla över betyget.

Storyn är lite av en parentes. Alltså, mellansekvenserna är riktigt, riktigt välgjorda och använder den underbara grafikmotorn på ett utmärkt sätt. De är välregisserade och bombastiska. Men storyn lider av en stor miss; vi saknar karaktärer att relatera till och får ingen bakgrundsinformation om dessa eller föregångaren. Varje ny episod styr vi en ny fraktion och allt sammansmälter i sista episoden. Men vi ser nästan aldrig ansiktet på de hjälmförsedda hjältarna. Vi får knappt några namn. Det byggs inte upp någon direkt bakgrund och informationen inför uppdragen är väldigt fattig, oftast ickeexisterande. Storyn verkar dessutom vara i stora drag samma som i ettan, men eftersom mellansekvenserna är så snyggt gjorda så finns det ändå en viss behållning med dem.

Lost Planet 2 är som bäst när man omringad av akrider räddas av en välriktad missil från sin medspelare, eller hittar en särskilt stor mech och systems activated *dunk* *dunk* *dunk* bestämmer sig för att det är dags att kicka som serious ass med sin trogna polare i kontroll över högra maskingeväret. Det är som bäst när man skjuter benen av en 40 meter lång reptil och rusar in i bestens käft för att spotta bly genom hans innandömen till en stämningsfull låt. Det är som bäst när man spelar flera och tjuter av lycka tillsammans över klarade hinder. Jag önskar bara att vi inte tvingades spela splitscreen på en fjärdedel av TV-skärmen (precis som i Resident Evil 5). Mycket av grafiken och upplevelsen går ju helt klart förlorad då och även om det fungerar så vore online och helskärm en bättre lösning. Det är då ironiskt att man inte tillåter en effektivare online-modell. Inget drop-in/drop-out co-op och det går inte att spela med en som kommit längre än dig. Det kan bli svårt att få till fyra spelare samtidigt som dessutom är på samma bana.

Utmaning, variation och samarbete. Episka strider, snygg grafik och grymma mellansekvenser. Egenskaper som gör Lost Planet 2 till ett av de bättre coop-spelen jag spelat. Men det har svagheter bland annat i form av ett dåligt checkpointsystem, en dålig onlinemodell, och det är absolut inte menat att spelas ensam. Man kommer tappa en hel del köpare på det här beslutet och jag tror old school-stuket har sina begränsningar men om man har rätt förutsättningar så är denna uppföljare en 10-14 timmar lång nervpirrande, ovanlig och hektisk actionresa man sent kommer glömma.

+ Fenomenal grafik
+ Flerspelarläget
+ Variationen
+ Utmaningen
+ Mycket att låsa upp

- Checkpointssystemet
- Inte för ensamvargen
- Online har sina begränsningar
- Utdaterade menyer

Samlat betyg: 7.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10