Tomb Raider Legend

Tomb Raider: Legend var det andra Tomb Raider - spelet jag satte tänderna i och jag måste säga att det var stor skillnad mellan Tomb Raider: Legend och det äldre Tomb Raider: The Last Revelation (som jag för övrigt hade till datorn). Jag gillade Tomb Raider: The Last Revelation väldigt mycket, även om jag som (ca) 10-åring inte kom någon särskild stans och mest började om hela tiden av någon anledning.

Min mor gav mig Tomb Raider: Legend en jul (minns inte vilken men det var ett tag sedan) och både jag och mamma älskade det direkt! Det fanns action, klurigheter och roliga dialoger. Även utan Zip och Alister (min älskling!) som kommenterade det mesta och fick en att skratta hade spelet varit värt en tia.

Grafiken till Playstation 2 är möjligtvis inte den bästa men det är inte heller något jag bryr mig om så mycket. Särskilt inte när ett sådant älskvärt spel som Tomb Raider: Legend sitter i det! Vad är det som gör spelet så bra då?

Jo, jag har ju redan nämnt Zip och Alisters härliga diskussioner och utöver de har vi spänningen över vad som komma skall i historien, roliga "banor" och klurigt gömda artefakter (de är inte bara utlagda på slumpvisa ställen som det kändes i Tomb Raider: Underworld). Jag tycker även mycket om röstskådespelarna.

Kontrollerna kan vara lite flängiga ibland men inte alls i närheten av Playstation 2s version av Tomb Raider: Underworld där du praktiskt taget inte kan styra Lara alls. Det finns några småbugg här och där men det är inget som man störs av, nästan tvärtom för det ser väldigt skoj ut när Lara plötsligt står på en sten och hoppar på ett ben och med armarna likt Kate Winslets karaktär i Titanic!

Jag kan på sätt och vis förstå nu varför många tycker att spelet är så dåligt. Det finns faktiskt inte särskilt många pussel i spelet. Visst får man springa omkring och fundera på vad man ska göra för att få exempelvis ett hjul att snurra men man sitter inte fast i flera timmar som man kan göra på de gamla datorspelen (fastän jag kanske bara satt fast för att jag var ung och dum) utan att förstå vad man ska göra.

På många sätt tycker jag att det är skönt; jag avskyr att sitta fast i en labyrint utan den minsta ledtråd till vart jag ska gå. Man vet kanske inte alltid exakt vart man ska men det är en ganska strikt bandesign vilken jag känner mig gott inställd till. Det här är ett spel som jag kan spela om och om igen... I alla fall om jag får vänta något år emellan gångerna.

Grafik: 8
Spelbarhet: 9
Hållbarhet: 9
Ljud: 9