Crisis Core: Final Fantasy VII

Jag frågade mina nära och kära vad dem tänkte instinktivt på när jag nämnde namnet Final Fantasy 7: Crisis Core till dem. Det här är deras reaktioner.

Simon: Zack Fair.
Anton: Mmm, Zack skulle jag säga.
Josef: Zack.
Thomas: The hero Zack.
Hoang: Ett stort hål i min plånbok.
David: Slutet i Zacks sällskap.
Balthier: Cloud var cool *Brandon smackar till sin teddybjörn Balthier på kinden* Ouch! Ja... jag menar att Zack var *host* häftig.

Mamma: Final vadå för nåt?
Hanna: Musiken... och slutet såklart.
Juho: Jag vet inte. Orkade aldrig klara ut spelet.
Johan: Det var roligt att slåss i det. Min Thundaga tog 9999 i skada! Over 9000 baby!! : D
Stoffe: My main man Zack.

Har ni någonsin stött på en person som ni i början verkligen hatade? Allt dem gjorde, varenda lilla sak! Irriterade dig till den grad att du blev tokig. Så du började undvika filuren och kom på lögner som gjorde att du slapp umgås med henne på dagarna och kvällarna, men jäveln hittade alltid något sätt att smyga sig tillbaka in i ditt liv. Och alltsedan tiden gick, insåg du - till din stora förvåning - att efter en natt fylld med bus och dramatik, att du verkligen gillade den här personen, och att hon var den där vännen du hade sökt efter så länge.

Ja, det är kanske sant att i början lyssnade hon på jobbig skräprock och hennes stora förebilder verkade vara J-Pop stjärnor och pretentiösa Shakespeare nördar. Ja, hela hon verkade vara en äcklig kompott av det mest skamlösa av den moderna världen, samtidigt som hon försökte vara "djup" genom att babbla nonsens med svåra ord. Men hon kunde slåss bra och var fin att vila ögonen på, så du umgicks med henne lite då och då när andan föll på.

Men det var inte hon du egentligen drogs till i slutändan. Utan det var den där vännen hon umgicks med hela tiden, den där mystiska och glada figuren Zack. Det kanske låter som att jag untnyttjade min vän för att komma åt Zack och ja, det är väl sant till en viss grad, men jag insåg också samtidigt att hon och Zack var ett par; de funkade allra bäst när de var tillsammans. Hon hade inte så värst intressanta historier att berätta över lägerelden och hon berättade dem ganska taffligt, men det gjorde inget, för Zack fanns alltid där för att fylla i detaljerna och ge historien liv och karaktär! De var ett team helt enkelt.

Men hur vacker musik min vän än spelade vissa stunder och hur komplicerade och roliga hennes historier kunde bli. Så var det ändå Zack jag kollade på, just för att han var så... mänsklig. I början tyckte jag att Zack var också lite irriterande och liknande lite väl mycket, en annan bekant jag hade vid namn Tidus, men jag hade fel, så fel. Zack kunde vara en clown vissa stunder, ja, men det gav honom bara karaktär, han ville få mig att skratta och jag asflabbade vissa stunder. Men jag skrattade inte åt honom, utan med honom.

Han hade en sån livsglädje Zack. Han var bara ett barn med stora drömmar när jag mötte han för första gången och sista gången jag såg honom var han en sann vän och människa. En man som visste det stora ansvaret som låg hos honom och de hemskheterna världen hade att erbjuda oss alla, men som samtidigt insåg vikten av hur en enkel sak som ett leende. Kan ge styrka nog åt oss alla att fortsätta genom livet, hur hård den än må behandla oss då och då.

Det började hårt för oss tre vänner och jag erkänner att jag var på väg att nästan lämna dem i början. Men i slutet gav dem allt de hade! Hon berättade sin historia med passion, kärlek, lidelse och allvar. Hon spelade musiken som fick mina ögon att tåras och håret att resa sig och introducerade ett gäng andra vänner till mig som Cloud, Sepiroth, Aerith och Tseng som alla berörde mig på olika sätt. Och såklart Zack. Han fanns alltid där för att ge allt ännu mer liv och mänsklig värme... Så varför borde du spela Final Fantasy VII: Crisis Core för?

För Zack.