Ghostbusters

Innan jag började skriva på kommande recension spenderade jag några timmar med att plocka fram och läsa redan skrivna recensioner av spelet. Det uppenbarade sig ganska snabbt i min läsning att jag får intrycket av att recensenterna i fråga oftast inleder sina texter med sin egna lilla hyllning till Ghostbusters i samma veva som de drar upp sin livshistoria med just spökjägarna i fokus. Det urartar sig till en mindre intern tävling vem som i slutet av dagen är värdig titeln "största fanet" då folk gärna inte utelämnar de lilla extra nördiga detaljerna från deras barndom då vi alla ville bli en Ghostbuster när vi växte upp.

Men efter 10 timmar med Ghostbusters: The Video Game så förstår jag vilka känslor spelet framkallar hos en där av skulle jag kunna beskriva spelet med ett enda ord: Nostalgi. Det är uppenbart att Ghostbusters: The Video Game är ett spel skapat av fans för fans. Precis allt är på sin plast, vi känner igen repliker, miljöer, föremål och såklart våra egna Ghostbusters. Det är omöjligt att inte fnittra med ett stort leende på läpparna samtidigt som du fångat ditt första spöke eller hör Bill Murray kasta ur sig en av sin välkända kommentarer, just för att det känns så bra.

Alla de fyra originalskådespelarna är tillbaka och medför en stor del till att spelet verkligen gör sitt namn värdigt. Vi har manuset skrivet av självaste Dan Aykroyd och Harold Ramis, samma radarpar som skrivit de två första filmerna och som gestaltar Ray Stanz och Egon Spengler. De har skrivit spelet med en tredje film i tankarna och visst märks det. Bill Murray är sitt gamla jag med charmiga one-liners och avslappnande beetende och William Atherton är tillbaka med sin karaktär Walter Peck och gör inte spökjakten lättare för våra hjältar.

Förutom det redan stjärnspäckade återseendet har vi givetvis Ernie Hudson som Winston Zeddemore och Annie Potts som receptionisten Janine Melnitz. Tack vare det mycket välskrivna manuset får dialoger och filmsekvenser mer liv och naturlig känsla och är en stor tyngdpunkt för storyn att kännas trovärdig och extra nördig. Ibland blir det tyvärr lite för framtvingat och det uppenbarar sig som tydligast då Bill Murray inte levererar i samma klass vi känner honom, kanske var han strikt till manus utan att kunna spela ut?

Spelet startar med vad som kan framstå som en liten besvikelse att du själv inte får ta kontrollen över din favorit Ghostbuster och istället hoppar i overallen hos en helt ny karaktär. Du är den nya medlemmen och anställd för att testa all ny utrustning Egon och Ray arbetat fram. Redan från start känner du av den omtalade nostalgin då du springer runt i Ghostbusters högkvarter och gör dig bekväm med kontrollen.

Detaljerna är häpnadsväckande och spelet hade i mitt tycke redan kunnat fått sluta här. Men givetvis vill vi fånga vårat första spöke och det tar inge lång tid innan Ray tar dig under sina vingar och lär dig hantera protonstrålen. Jag skulle vilja dra likheter till Gears of War med hur spelet känns. En typisk tredjepersons vy fullt beväpnad med ett stort arsenal av effektiva medel för spökjakt. Du använder din protonstråle för att rikta mot spöket och så snabbt som möjligt försöka försvaga det. När det är gjort så kastar du en fångstråle för att hålla spöket fast medans du kastar ut fällan och börjar navigera fångsten ner i fällan. Det är störtkul att hantera protonstålen och det fungerar förvånansvärt bra.

Hela tiden är du beväpnad med Ghostbusters egna PKE-mätare som använts för att scanna spöken och andra föremål. Det förekommer tillfällen då du med hjälp av PKE-mätaren ska leta reda på ledtrådar eller gömda spöken som det väl finns gott. Ett stort utbud spöken kommer definitivt med många användbara medel. Precis som jag var inne på ovan så är du anställd för att testa all ny utrustning hos Ghostbusters, en försökskanin med andra ord. Din protonpack har totalt fyra olika vapenkategorier av olika strålar och skjuteffekter. Du låser upp dessa under spelets gång och efter varje fångat spöke eller hittat föremål kammar du hem pengar för att kunna köpa dig uppgraderingar till din protonpack och spökfälla. Du bör vara vaksam att inte göra för mycket skada på det enorma utsmyckning spelet byggts upp i, allt du förstör får du betala, eller nästan.

Oftast har du en eller två av dina kamrater vid din sida under utforskandet och spökfångandet och med hjälp av bra A:I fungerar det riktigt bra. Så fort du själv eller någon av dina kollegor blivit tacklad åt sidan är det upp till personen som är placerad närmst att hjälpa dig på fötter igen, ännu en gång drar jag liknelse till Gears of War.

Du har sju platser att besöka under äventyret, de flesta är välkommande återseenden från filmerna så som Sedgewick Hotel och New York Public Library. Alla nivåer kommer med tillräckligt många vålnader och onda gastar för att hålla dig sysselsatt. Även om platserna är få så kommer du spendera mycket tid att spela igenom dem. Jag tog mig ungefär 7-10 timmar genom hela spelet spelandes på den mer utmanande svårighetsgraden direkt från start och det utgör en stor betydelse i antal speltimmar då spelet kan vara mycket utmanande.

Men känner du att 10 timmar inte är tillräckligt för att tillfredsställa din spellust så kan du hoppa på en av spelets höjdpunkter: nämligen online-multiplayer. Multiplayern kan spelas tillsammans med vänner Co-Op där ni står inför olika utmaningar tillsammans som Thief, Slimer-dunk, Destruction och Survival, det sistnämnda påminner mycket om spelläget "Horde" i Gears of War 2. Eller så spelar du helt enkelt ensam mot världen i de interna poängtävlingarna där allt i grunden handlar om att fånga spöken.

Så här långt har jag hyllat Ghostbusters: The Video Game som rena drömmen för ett fan utan några som helst brister. Sanningen är den att det är svårt att finna brister när du har så kul som man kan ha med Ghostbusters. Det mesta fungerar som man tänkt sig göra för ett licensspel och även om det inte förväntas vara i klass med de största så är Ghostbusters där och nafsar. Grafiken är fullt godkänt och gör precis vad den ska göra, den levererar. Stundvis är ljuseffekter och detaljerna spektakulära och imponerar stort och till ljudbiten så blir man aldrig trött på att höra Ray Parker JR's "Ghostbusters" under varje laddningsruta.

Så känner du för nostalgi och har en relation till Ghostbusters så är definitivt Ghostbusters: The Video Game det mest självklara spelköpet på länge. Spelet är sprängfyllt av det bästa för att få vem som helst att skratta sig av lycka, även om du inte är ett fan. Kontrollen sitter som jutet och spelet kommer med stor variationen mellan spökfångandet och letande av ledtrådar. Visst hade spelet fått komma med möjligheten att spelas igenom med en vän men vad vi får räcker nästan lika långt. Så tveka in att plocka upp ett av de bästa licensspelen någonsin redan idag.

Plus:
Perfekt kontroll, bra story, bra röstskådespelare, underhållande.

Minus:
Hade gärna velat spela igenom äventyret med en vän.

Sammanfattning:
Aldrig har det varit så roligt att jaga spöken.