Jag vägrar: Rollspel

Det är ju som flera andra speltyper en genre med en väldig bredd, vilket på flera sätt än ett gör min generalisering här proppad av hål. Zelda som spelserie har alltid fungerat finfint hemma hos mig precis som Final Fantasy VII, The Witcher III: Wild Hunt samt Mass Effect-trilogin. Jag gillar allt det där men det får väl också lov att stå sig som undantagen som bekräftar min egen regel kring rollspelsgenren, för allt-som-oftast vägrar jag denna spelform.

Idag firar jag mitt 28:e år som speljournalist vilket fler år än exempelvis Henric Pettersson varit i livet, eller fler dagar än vad Måns Lindman kan räkna till. Och under dessa år har över 2500 spel betygsatts vilket naturligtvis inneburit att jag doppat tårna i varenda genre, inklusive rollspel. En gång i tiden kämpade jag mig igenom spel som Chronotrigger och Suikoden II eftersom jag som ung spelrecensent helt enkelt var tvungen att täcka in en bredd som jag idag aldrig ens skulle diskutera. Jag minns många långa helger som tillbringades i framförallt japanska rollspelsvärldar som tråkade ut mig på en nivå som jag har vissa problem med att beskriva på ett rättvist sätt.

Final Fantast VII var väl undantaget där, och då, men inte ens det var sådär trollbindande fantastiskt under det utdragna mittenpartiet som rollspelspuristerna anser. Inte för mig. De turbaserade spontanstriderna kändes godtyckligt enformiga och jag tyckte nog aldrig att jag klev "In i rollen" som Cloud på det sätt som det var tänkt. De inledande timmarna, atmosfären, designen samt Aeris död ligger mig varmt om hjärtat, trots detta, men jag skulle ändå aldrig sätta Squares hyllade epos på min personliga topplista, inte ens topp-20, faktiskt.

Oftast blir det för långsamt och för enformigt för mig och på det sätt som mången rollspelsutvecklare lägger lager av småsystem ovanpå lager av andra småsystem för att skapa en så komplicerad struktur som möjligt, driver mig inte sällan till vansinne. Jag testade att spela Fallout 3 men ville bara självdö på en stäpp efter timmar av ensidigt tragglande. Jag testade att spela Skyrim men minus det faktum att jag utan bekymmer kunde samla på stulna hästar, var det ett äventyr som aldrig riktigt kom igång, för egen del. Ofta känns spel ur denna genre planlösa på ett sätt som stressar mig.

Jag testade Star Wars: Knights of the Old Republic och även om jag naturligtvis kunde se uppenbara kvaliteter blev problemet även där att timmarna kändes traggligt tröga och enformiga, som om jag aktivt slösade bort tid. Jag testade Ni No Kuni, Fire Emblem samt Dragon Quest och har nog aldrig varit så uttråkad av spel i hela mitt liv, och visst kan jag ibland känna att det är synd. Tråkigt. För jag vet ju såklart hur flertalet av mina kollegor låter sig försvinna in i de där världarna och slukas upp på ett sätt som inget actionspel någonsin kan.

Jag skulle vilja gå så långt som att för många rollspelsliknande moment för egen del kan förstöra även det finaste av actionspel, exempelvis Red Dead Redemption 2 som i grunden mer påminner om ett rollspel än något annat. Att tvingas äta för att överleva och först då jaga maten som man sen grillar, eller att tvingas tillbringa 41 sekunder och nio knapptryck innan jag lyckas lägga ned min karaktär i en säng, då han måste sova för att orka äta - Är de där traggligt trista, vardagliga skitsaker som jag verkligen aldrig vill utföra i ett spel. Det är inte underhållning för mig. Det är inte underhållande. Därför vägrar jag rollspel och kommer med all säkerhet att göra så även i framtiden.

Vilken speltyp vägrar du?