Svenska
Gamereactor
artiklar

Jag litar aldrig på trailers

Vem minns inte den magnifika trailern för Brink, Force Awakens eller Dead Island - Som sen visade sig vara högst medelmåttiga spel. Marie Liljegren kåserar om spel- och filmtrailers och vilken illusion de faktiskt kan vara...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Häromdagen kom min syster hem i eld och lågor över en trailer hon sett på en film som såg så fantastisk ut. Jag förklarade att filmen i fråga stinker gammal apröv men jag lyckades inte övertyga henne för som hon sa; "Nä, det tror jag inte på för på trailern såg den jättebra ut". Filmen i fråga var någon hemsk äventyrsfilm med Sandra Bullock och Channing Tatum som jag sett någon dag innan vilken fått mig att önska att jag kunde spola tillbaka tiden som en gammal VHS-film så jag slapp den bittra smaken av knystat kräk i munnen.

Jag litar aldrig på trailers
Ett spel som lovade mycket men höll lite. Idag är vi glada att de löst mycket av problemen.

Och jag måste väl säga att jag var rätt chockad att folk fortfarande tror att vad de ser är vad de får i fråga om filmtrailers. En trailer är ju trots allt en reklamfilm från ett företag som vill sälja en produkt. Är dessa människor även övertygade om att Colgates Whitening-tandkräm ger bländande vita tänder efter bara några borstningar bara för att de säger så på reklamen? Att bilen på bilfirman är en sån riktigt bra deal bara för den sliskiga försäljaren med bakslick och manschettknappar säger det? Samma sätt måste man ju faktiskt tänka när man ser en trailer på kommande TV-spel.

Hur många gånger har vi inte sett ett spel på E3 som bara lämnat oss i en lyrisk dimma där vi gapat oss hesa av beundran? Där vi suttit och gnidit händerna mot varandra och av lycka och längtan sett ut som Dr. Evil när han smidet en ondskefull plan? Och så har vi sedan i ett helt år gått och längtat och pumpat upp förväntningarna till max för att mötas av ett spel som närmast kan beskrivas som en ren besvikelse, eller rättare sagt skräp. Och oj, vad många gånger det hänt. Senast det hände mig var med spelet Cyberpunk 2077. Aldrig har väl ett spel sett snyggare ut i en trailer, hyllats innan det ens landat på marknaden och sedan visade det sig att allt vi fick var en soppa till buggfest vid releasen.

Detta är en annons:
Jag litar aldrig på trailers
Ett spel man lika väl kunnat spela om på sin PS2.

Likaså hände med Grand Theft Auto Trilogy som inte alls motsvarade förväntningarna som folk hade fått genom att se trailern. Folk ville ha de gamla underbara spelen med finfin grafik och fick något som bara ser snyggt ut i en Playstation 2 konsol eller om man smetar margarin på insidan av ett par brillor och ser igenom. Tankarna går även till när Duke Nukem Forever skulle släppas. Åhh, vad bra det skulle bli, det såg lysande ut och det berömda ha-begäret satte igång hos mig. Men nej, det visade sig vara rätt fult och saknade den där Wow-effekten och vår blonde hårding föll i glömska, hans glansdagar var över, dead and gone.

Men värst är ändå trots allt filmtrailers som rent av kan ljuga en rätt upp i ansiktet. Ibland när eftertexterna passerar så sitter man och funderar om man somnat en stund för flera scener som man sett i trailern saknades helt. Den första film som ploppar upp i mitt minne är en gammal teen-slasher från slutet av 90-talet, en uppföljare vid namn Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren. I trailern står Jennifer Love Hewitt och speglar sig och viskar mantrat "There is no man with a hook" när spegeln plötsligt krossas och mördaren kommer ut ur spegeln. Hela den scenen är inte ens med i filmen överhuvudtaget. Den är väck och har antagligen inte ens varit med från början. Men det var just den scenen i trailern som fick mig att tänka att "Åh, den filmen måste jag se!".

Jag litar aldrig på trailers
Plötsligt inte så cool som han en gång var, vår käre Duke.
Detta är en annons:

Vi som nu är av den gedigna åldern då vi kommer ihåg tiderna då streaming inte var vardag och Netflix bara var en fantasi i en finnig tonårings hjärna. Vi som kommer ihåg när vi varje fredag besökte stans videobutik för att hyra film kommer ihåg kvalet man led där man gick och vred och vände på först VHS-kassetter och senare DVD-filmer. Vilken skulle man välja? Den senaste kassakon som precis kommit ut? Eller filmen med Sylvesters mejslade rumphaka och automatvapen som lovade action och blodfest?

Jag litar aldrig på trailers
Undrar vem han mutat för att få vara med med namn på postern?

Det värsta var när filmen man skulle ha var uthyrd och man plötsligt bara skulle ta något annat i ett hav av olika filmer, då var det fram och baksidan man gick på. Var det en tilltalande framsida som såg bra ut? Som kanske ett känt stiligt ansikte och en snabb bil? Var det explosioner och snygga brudar? Sen var det då baksidan som också skulle analyseras. Lockade texten och handlingen om en man som förlorat allt och nu skulle avkräva en blodig hämnd i form av en enmansarmé? Eller en töntig tjej som fick en make-over och plötsligt kunde få en date med skolans fotbollskille? Men även där blev man snuvad på konfekten rätt ofta då ibland handlingen inte stämde med vad fodralet sa.

Ett bra exempel på detta är filmen Beslut utan återvändo från 1996 som gjorde reklam med två kända skådespelares ansikten på både affisch och framsidan av hyrfilmen. Och inte nog med detta, deras namn klädde hela framsidan, nämligen Kurt Russel och Steven Seagal. För en normal filmtittare utgår man från att de två skådisarna kommer spela sida vid sida eller hur? Problemet är bara det att allas vår B-skådis Steven dör typ två minuter in i filmen så om någon nu hade den dåliga smaken att hyra den på grund av att deras überkassa favoritskådis var med fick därför bita i det sura äpplet rätt rejält. En annan var bara sjukt lycklig att man slapp se hans bajsnödiga min som han ständigt har i alla sina filmer i mer än de härliga ynka två minuterna. Tyvärr råkade jag vara gift en gång i tiden med en man som tydligen inte såg Mr. Seagals brister så mitt andra exempel kommer faktiskt inkludera ytterligare ett av hans "verk".

Jag litar aldrig på trailers
Uppföljare är hemska överlag. Denna var ingen höjdare.

Dock har jag blockerat namnet på titeln av ren överlevarinstinkt men filmen i fråga skulle enligt baksidan av fodralet handla om en man vars fru och barn blev dödade av ett ondskefullt oljebolag, och nu skulle han ta sin hämnd. Ja, ni vet som typ 88 av hans andra filmer där han antingen spelar asiat, indian eller italienare. Älskade surmulna Steven är verkligen inte rädd för att hamna i ett fack som så många andra skådisar. Fack får honom att frodas och se ännu mera bajsnödig ut. Men tillbaka till filmen. Nu var det bara så att hans påhittade filmfamilj inte alls blivit mördad i storyn, utan kärringen hans hade gått bort i cancer och hans dotter hade fortfarande en fungerande puls så den som skrev den lilla handlingen hade antagligen en släng av mytomani eller var kanske bara analfabeter, vad vet jag? Vad vi fick var en arg Steven med en indianfilt över axlarna som inte gillade att de borrades bredvid hans mark. Kanske störde de hans TV-tittande, vad vet jag, men premissen blev en annan.

Listan på filmer och även spel för den delen kan göras lång. För hur många gånger har vi inte sett en trailer bara för att sedan upptäcka att det hade räckt med att vi bara såg den och inte hela filmen, för det enda de hade lyckats med var att klippa in de enda få bra scenerna i hela filmen på tre minuter? Det var det liksom. Nä, Oscar-statyetter borde gå till den satans talangfulle trailermakaren som sitter och klipper ihop de bästa delarna av en film och därmed får oss att längta och att bär på förväntningar ett helt år. Till dom som bygger luftslott och illusioner, som kan få även den värsta kalkonrullen att likna ett mästerverk. Ge dom en löneförhöjning för fasen. För hur många besitter verkligen en talang att få en bajskorv att glittra?

Jag litar aldrig på trailers
Mannen med ett enda ansiktsuttryck.

Trailer i all ära, vi älskar dom, men vi får ju trots allt inte glömma att de egentligen bara är en längre reklamfilm som ska väcka köplusten i oss och inte är en särskilt representativ sammanfattning av slutprodukten. Men har vi tur är det allt de lovar, det gömmer sig ett nytt Game of the Year-spel någonstans där i mängden eller en ny klassiker i filmvärlden, en ny Sagan om Ringen. Vi lever på hoppet, för hoppet är det sista som överger en nörd. Och det är ju faktiskt där vi kliver in som recensenter som kanske kan guida lite, sortera bort de riktigt ruttna äggen ur kartongen. Så ni slipper genomlida tre timmar i en biostol med tillhörande träsmak i stjärten och prasslande stolsgrannar i onödan. Så att innan ni lägger ut era surt förvärvade slantar kan läsa vad en likasinnad tycker. Och det gäller ju att hitta den där med liknande smak som en själv, för smaken är ju trots allt som baken. Delad. Och vi kan ju trots allt bara utgå från våran egen smak och upplevelser.

Vilka spel eller filmer blev du djupt lurade med en trailer? Vilka höll inte måttet eller kanske gjorde att du blev positivt överraskad?



Loading next content