Svenska
Gamereactor
artiklar
Death Stranding

Jag hatar Death Stranding

I vår artikelserie om storspel vi inte tål har vi nu kommit fram till Majsans del och hon hatar verkligen Death Stranding bittert...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag kommer än idag ihåg när jag för första gången såg trailern till Death Stranding på E3 2016. När den första glimten av vacker grafik nådde oss gick det ett gemensamt upphetsat sorl genom publiken. När ett namn som vi alla i spelbranschen har stor respekt för kom upp på den stora skärmen blev sorlet ännu högre och förhoppningarna bubblade i rummet. Mannen, myten, Legenden. Jag snackar om ingen mindre än Hideo Kojima, skaparen och fadern till allas vår favoritspion Solid Snake.

Trailern fortsatte i två minuter och under dessa två minuter fick vi egentligen inte veta någonting om vad spelet skulle handla om och vad vi kunde förvänta oss. Allt vi fick se var skådespelaren Norman Reedus i en animerad form iklädd det han föddes i, alltså absolut ingenting, liggandes på en öde strand med en nyfödd baby vid sin sida och vad som såg ut som ett kejsarsnitt över sin vältränade mage. Ett snabbt klipp senare är babyn borta från hans armar och har ersatts med en svart sörja på hans händer och sen är den slut. Vi satt andfådda och lite chockade, men sedan brast lokalen ut i en högljudd applåd, en applåd som innehöll stor förväntan. Nästan fram till dagen spelet släpptes låg det ett stort hemlighetsmakeri över allt och man visste verkligen ingenting om spelet.

Till och med spelplanscherna gav absolut ingenting annat än titeln och med detta skapades en fantasi i mitt huvud vad jag hade att vänta. Och någonting ut över det vanliga visste jag skulle komma, för Hideo min vän skulle aldrig svika. Vi snackar ju trots allt om mannen som gav oss Metal Gear Solid och härliga minnesvärda bossfighter, för vem kan till exempel glömma den med Psycho Mantis där man fick byta sladdport på sin Playstation för att överlista honom? När jag säger att ribban låg extra hög för hans nu kommande spel så överdriver jag inte det minsta. Men så här i slutändan kan jag ju konstatera att allt han gav mig i Metal Gear-serien i form av färgstarka karaktärer, fartfylld action och en engagerande story saknade jag i Death Stranding. Det enda som fick mig att tänka på att det var Hideo Kojima som låg bakom spelen var hans förkärlek till wellpapp. I Metal Gear var den älskade wellpapplådan ett utmärkt gömställe när man skulle infiltrera en fiendebas och blev ett av mina mest använda kostymer till min älskade Snake. I Death Stranding däremot betydde wellpapplådan hårt arbete för min stackars karaktär Sam. Jag vet egentligen inte vad jag förväntade mig men inte var det i alla fall att hamna i vad jag i timmar trodde var en DHL-simulator. Om jag hatade att springa och packa lådor i Shenmue 2 var detta tio resor värre.

Death Stranding
Hideo Kojimas senaste spel norpade betyget 9/10 av oss på Gamereactor. Marie håller alltså inte (alls) med.
Detta är en annons:

Jag är hon som alltid bara går en gång från bilen med påsar av matvaror när jag handlat. Det spelar liksom ingen roll att jag storhandlat, en gång är min gräns. Så jag går och vinglar medans armarna bara blir längre och längre och börjar påminna om orangutangarmar och jag svär tyst över mitt ömmande diskbråck. Jag går en gång för jag tycker det är meningslöst arbete och höjden av tristess. Precis som jag i Shenmue 2 tyckte att uppgiften var lika roande som att titta på när färg torkar. När jag då fick spänna på Sam paket på hela kroppen tills han såg ut som Michelingubben kan jag ju inte säga att jag såg särskilt road ut, men fortfarande hoppfull eftersom jag trodde detta var en engångs grej precis som jag inbillade mig att jag skulle gå till en grotta i Skyrim och hämta ett borttappat svärd och inte de femhundranittiotre det hela slutade med. Fem timmar senare springer jag dock fortfarande runt med mina förbannade lådor och svär åt vilken nu påhittad köpgalen kärring som gått baluns vid sin dator och beställt en massa skit från TV-shop nu igen. För det måste ju vara en kärring som ligger bakom detta vanvettiga shoppande.

Redan här började då hatet för spelet gro likt ett frö i mitt bröst. Det finns få saker jag hatar så mycket som att slösa bort tid, och gärna då på totalt meningslösa saker. Är antagligen en av mina väldigt svenska sidor som kommer fram. Jag går typ apeshit inombords om någon är väldigt försenad i verkliga livet just av den enkla anledningen att den personen då stjäl tid ifrån mig och inte värderar min värdefulla tid. Och när jag satt där med handkontrollen och såg min karaktär likt en bergsget lalla upp och ner i det karga bergslandskapet som en underbetalad Postnordanställd kände jag det som om självaste Hideo Kojima tagit en stor tugga i min tidslinje. Sen gillade jag inte att man inte fick någon som helst information om något. Missförstå mig inte, jag behöver ingen som håller min hand när jag spelar men några sparkar i rätt riktning är rätt trevligt. Hälften av tiden kändes det som om jag trevade i mörkret då jag hittade grejer och fordon som jag knappt visste vad jag skulle göra med.

Sen måste jag ju säga att fienderna inte var vad jag förväntade mig från någon med Hideo's kaliber och vilda fantasi. Den svarta sörjan och fienderna som föddes ur den lämnade mycket att önska för mig. Jag skulle kunna lista mycket som jag verkligen hatar med detta spel men det viktigaste av allt var egentligen att det aldrig levde upp till mina förhoppningar. Jag satt och ständigt jämförde med andra spel som utvecklaren skapat trots att jag inte borde med tanke på att detta var ett helt nytt spel utan samband men jag kunde ändå inte låta bli. Men hur jag än vred och vände på det var spelet bara konstigt för mig. Det var som en film jag inte förstod, som att hoppa in i The Matrix efter en timme och bara spendera resten av tiden med att klia sig i huvudet och undra vad/vem/var/hur den där Matrix var för något egentligen.

Och jag borde ju ha fattat att detta skulle bli något av en David Lynch-film när jag såg att Sams sidekick var ett foster i en Tupperware-låda eller en så kallad BB-Pod. Bara det borde ju trots allt varit en varningssignal att detta kommer gå över Majsans blonda skalle. Och det gjorde det, som ett skenande JAS-plan. Och där och då efter allt för många timmar släpande runt på gula lådor tog jag beslutet som jag typ aldrig tar. Jag tog beslutet att pausa spelet på obestämd tid. Två år senare är det fortfarande pausat och den enda relationen jag och spelet har är när jag drar med en dammtrasa utmed ryggen på spelfodralet när jag storstädar en gång i veckan. Ibland vid ett svagt tillfälle har jag övervägt att spela det i brist på annat, men så kommer jag tänka på min värdefulla tid här på jorden och knuffar tillbaka den in i hyllan igen med en fnysning. Och detta är också en anledning till att jag hatar spelet.

Detta är en annons:

Jag hatar Death Stranding för att det fick mig att överge mina principer att alltid spela ut ett spel och att alltid få uppleva slutet. Jag hatar att jag la 700 spänn på ett spel som det visade sig att jag verkligen hatar. Jag hatar att jag jobbat för Postnord gratis i flera timmar och inte ens fick ett häfte med frimärken som betalning. Jag hatar detta spelet för att jag inte förstår det. Jag hatar det för att det skruvade upp mina förhoppningar till max men levererade minimum. Och en och annan låda. Jag hatar att jag inte älskade det, att jag inte kunde känna den kärlek som han gjorde som gav det 9/10 i betyg. Men nej, jag kunde inte se storheten, det magiska. Allt jag kunde känna var fantomsmärtor i mitt diskbråck av allt bärande.

Vad tyckte du om Death Stranding? Mästerverk eller bara weird?

Relaterade texter

Death StrandingScore

Death Stranding

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Hideo Kojima är tillbaka med sitt första egna spel efter uppbrottet med Konami, ett äventyr som varit väldigt mystiskt sedan det utannonserades, Kim har satt betyg...

3
Death Stranding blir film

Death Stranding blir film

NYHET. Skrivet av Marcus Persson

Vi har länge skämtat om hur Kojima verkar vara mer intresserad av att göra film snarare än spel, med tanke på längden och mängden av mellansekvenser som förekommer i hans...



Loading next content