För en gångs skull säger jag åt dig: börja med att titta på bilderna i slutet av recensionen. Sätt igång, jag väntar.
Så, klar? Nu förstår du vad jag pratar om när jag säger att Infinity Blade är vettlöst, sanslöst, ofattbart snyggt. Epic har jobbat hårt med att anpassa sin Unreal Engine till ett bärbart format. Minns ni grafikdemot Epic Citadel för några månader sedan? Infinity Blade är det första riktiga spelet på samma motor och det syns.
Vi snackar enormt detaljerade varelser och miljöer, supersnygga effekter, texturer som andra format bara kan drömma om, maffiga animationer och en jämn om än inte perfekt bilduppdatering. På Iphone. Ja, faktum är att jag spelar på en lite äldre Ipod Touch och ändå är resultatet så här snyggt. Dessutom är presentationen strålande med bra ljud och allt från introduktionen till de små detaljerna är långt ovanför det mesta på formatet. Det är nästan så att alla andra Iphone-spel hittills borde sänka sina grafikbetyg två steg för att det ska gå att jämföra. Uj.
Om vi bortser från det grafiska då, för Epic Citadel var ju faktiskt ännu snyggare och Infinity Blade ska inte bara duga som grafikdemo. Spelmässigt är det ett intressant upplägg, utmärkt anpassat för det bärbara formatet. Det kan liknas vid en blandning mellan Oblivion (eller Demon's Souls) och Punch-Out. Rörigt? Du tar rollen som en riddare i skinande rustning med uppdraget att döda en ond lord i ett mörkt slott. Genom att klicka på specifika punkter väljer du vart du ska gå, det är alltså inte helt fritt. Här och där dyker det upp fiender som du kan välja att utmana. Det går också när som helst att byta sin utrustning eller köpa ny. Ett väldigt nerskalat rollspel alltså.
Finessen ligger i striderna, som alltså påminner om Nintendos gamla boxningsklassiker. Fienderna är generellt dubbelt så stora som vår hjälte, och de anfaller vildsint med olika telegraferade attacker. Du kan glömma att vilt vifta omkring dig, istället måste du undvika eller parera fiendens attacker och sedan gå på motoffensiv. Precis som när man ger Glass Joe några snabba uppercuts alltså. Det är en riktigt skön spelkänsla som utnyttjar Iphonens begränsade men precisa kontrollsätt. Att ducka eller parera görs med fasta knappar i nederkanten men alla dina hugg, svep eller stick gör du fritt på skärmen.
Till en början handlar det nästan bara om att ducka vänster eller höger och sen svepa på så mycket det går, men längre fram börjar fienderna variera sig mer och då gäller det att bemästra alla tekniker. Men det lönar sig också att köpa bättre vapen och göra sin riddare starkare, så det finns ett beroendeframkallande rollspelsinslag där.
Så kommer jag fram till den onde lorden, som är ohyggligt mycket starkare än mig. Jag får stordäng, och dör, och offras till hans vapen, själva Infinity Blade. Men spelet är inte slut där. Nej, spola framåt cirka tjugo år och nästa generations riddare tar vid för att försöka hämnas. Så fortsätter du spela, om och om igen, med kontinuerligt starkare fiender tills du är stark nog att äntligen segra, med den ursprungliga riddarens sonsonsonsonsonsonson eller så.
Infinity Blade är underhållande och utmanande i sitt befintliga skick. Det märks att det ändå är aningen framstressat och vissa utlovade funktioner kommer i en uppdatering längre fram. Men jag tycker att konceptet fungerar riktigt bra som det är, och bland bärbara spel är det tveklöst mer påkostat än det mesta och snyggare än allt, även de fetaste PSP-titlarna. Dessutom handlar det fortfarande om ett helt okej pris. Chair, som tidigare gav oss Shadow Complex, fortsätter att imponera. Detta måste testas!