Inception

Filmen:
Så har jag då äntligen sett den. Christopher Nolans banbrytande sci-fri-thriller. Jag har väntat, och väntat... och väntat. Betygen från flertalet favoritkritiker har varit skyhöga. Mina förväntningar har varit skyhöga. Och jag blev inte besviken.

Precis som jag hade hoppats på erbjuder Christopher Nolan något beundransvärt originellt i ett filmklimat där så gott som allt numer baseras på en bok, ett spel, en serietidning eller en gammal film. Inception sjuder av originalitet och världen som Nolan skapat känns intressant nog för minst en film till. Det är, i sig, ingen liten bedrift. Inte i dagsläget, inte när filmbolagen vägrar storsatsa på allt som inte innebär en garanterad ekonomisk return.

Efter filmer som Memento och Dark Knight vet vi och har vetat i en längre tid att Nolan kan sin sak. Tillsammans med världens just nu mest åtråvärda fotoregissör, Walter Phister, är han en visionär och en dramaturg som vågar ta risker och inte är rädd för att satsa allt på ett kort. Detta gör honom till en ovärderlig tillgång för Warner och för Hollywood i stort där inspirationen och uppfinningsrikedomen på många sätt avtagit.

Inception var en spännande resa genom en avancerad och mångfacetterad idé. Det är befriande med en film som till skillnad från alla annan Hollywood-film inte utgör från att publiken är korkade och måste få allting förklarat för sig med stor noggrannhet, utan snarare utgår ifrån motsatsen. Inception förväntar sig att den som tittar är fiffig, snabbtänkt och alert. Ibland kanske lite väl mycket, vilket leder till den där mindfuck-aktiga Lynch-känslan av kittlande nyfikenhet, i alla fall hos mig. Memento skapade samma känsla.

Visuellt sett var Inception slående. Effektarbetet var osannolikt bra och art direction-biten kändes riktigt läcker. Nutida kubism i vildsint mix med klassisk romantik skapade en sansad bas som fungerade ypperligt som motpol till de mer märkliga sci-fi-drömmarna.

Sägas ska dock att skådespeleriet inte riktigt räckte till rakt igenom, även fast gamle Leo var genomgenial. Joseph Gordon-Levitt kändes krystad, onödigt tillgjord och ofta felcastad precis som Ellen Page som gjorde en aningen mindre flamsig Juno-roll, igen.

Jag tycker också att själva storyn slår en knut för mycket på sig själv i filmens senare hälft. Den där extra knuten är förvirrande häftig och intressant, men hindrar Inceptions karaktärer och deras motiv från att till fullo etablera någon slags känslomässig relevans med mig som tittare. Jag bryr mig rätt lite om vad som händer med Nolans karaktärer utan sitter istället bara och beundrar alla de lager som hans story levereras i.

Inception var och förblir enkel att beundra och hylla för dess originalitet och fantastiska visuella stil. Det är svårare att påstå att jag påverkades rent känslomässigt av något den hade att leverera, tyvärr, trots flertalet försök med bortkomna fruar och saknade barn.

I slutändan är det dock en av årets fränaste filmupplevelser där blandningen av Memento, Matrix och plågsamt bortglömda Dreamscape utgör står för grundinspirationen.

Bilden:
Precis som i fallet Dark Knight, Batman Begins och den där trollkarls-filmen som Nolan gjorde så är kontrasten i Inception uppskruvad. Inte lika högt som i Batman-rullarna men fortfarande en bra bit över normal-värden. I övrigt finns det inte mycket att anmärka på alls i denna imponerande VC1-transfer. Här finns inga artefakter, inget brus och ingen polarisering. Bilden känns jämn och balanserad och bandingen från Dark Knight lyser här med sin frånvaro - som tur är.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio 5.1-spåret i Inception är briljant. Rakt igenom. Kanske det bästa på hela året. Kraftfullt, dynamiskt, balanserat och med massor av underbar botten. Detta är ren och skär referensklass.

Extramaterialet:
Tre riktigt intressanta mini-dokumentärer underhåller medan avsaknaden av kommentarspår från Nolan gör mig besviken. Givetvis är tanken att släppa en dunderutgåva med mer extramaterial, vilket rent allmänt börjar kännas som ett gammalt och rätt uttjatat knep.