Hot & Not: 2000-Talet

2000-talet
När jag skriver dessa artiklar gräver jag ner mig i dagar och bara frossar i det som skriker just av detta årtionde. Jag tar en tur tillbaka på "memory lane" som man brukar säga och det brukar väcka härliga minnen och en sån där varm go känsla i bröstet. Men jag måste ju säga att detta nya millenium gör mig riktigt besviken om jag ska vara ärlig. Jag som filmnörd hade på något sätt förväntat mig allt det där som det glittrande Hollywood lovat mig ska komma just under 2000-talet. Marty Mcfly i Tillbaka till Framtiden 2 fick mig att se fram emot svävande skateboards och flygande bilar år 2015 men nej, samma gamla Volvo rullar runt på trötta däck här. The Purge med Ethan Hawke i spetsen fick mig att längta efter att ta en spade på date med min exmake och en och annan gammal rövhatt man stött på i livet och knacka på dörren med en erotisk mask på ansiktet. I, Robot och bitchslappens konung Will Smith fick mig att se fram emot en helt egen robotbutler vid det här laget, men nej Majsan lagar fortfarande sin egen mat, torkar sig själv i rumpan utan hjälp och måste själv krypa ut ur sängens varma inre för att släcka taklampan när det är dags att natta. Nej, 2000-talet är inte det minsta så coolt som jag förväntade mig. Vad har vi liksom att visa upp nu? Ett gäng influenser som tycker de är viktiga nog att säga hur vi ska se ut och hur vi ska klä oss och Google Home som lever sitt egna liv och på eget bevåg skrämmer slag på mig genom att spela låtar jag inte minns att jag bett om, men kanske talar jag i sömnen? Men låt oss börja vår resa in i tiden som inte påminner det minsta om vare sig Mad Max eller Waterworld. Låt oss börja med de bra grejerna, det heta! Häng med, nu kör vi!

Hot, hot, hot

(1) Konsolerna
År 2000 hände det något stort i spelvärlden, något hakdroppande. Sony introducerade Playstation 2 och med den levererades grafik vi aldrig tidigare skådat. Den gav oss spel som Rockstars underbara trio, Grand Theft Auto 3, Vice City, San Andreas. Vi fick återbesöka Solid Snake i Metal Gear Solid 2 och 3. Njuta av härlig plattform i Ratchet & Clank och Jak & Daxter och ställa oss på brädan igen i Tony Hawk's Pro Skater 3. Vi fick bli chockade av arga spanjorer i Resident Evil 4 som ville oss illa med högafflar och motorsågar och vi fick lära känna en väldigt arg krigsgud vid namn Kratos i God of War 1 och 2. Half-Life fick äntligen hälsa på konsolspelarna och Silent Hill fick tillslut en härligt psykedelisk uppföljare. Jag skulle kunna sitta här och namndroppa i en timma, men PS2 spottade verkligen ur sig grymma titlar under tiden den var aktiv så listan hade blivit lång. Kort därefter släpptes Xbox och vi blev nu förälskade i mannen som gav hockey-hjälmen ett ansikte, allas vår Masterchief i Halo. Men spelutvecklarna låg verkligen inte på latsidan under dessa år, kort därefter blev vi introducerade till både Playstation 3 redan 2006 och Xbox 360 året innan, 2005. Det var ljuva år att vara spelnörd. Rockstar briljerade ännu en gång med sina GTA-spel, denna gång Grand Theft Auto IV och V, Naughty Dog gav oss Nathan Drake i Uncharted-serien, Fallout 3 från Bethesda och även The Elder Scrolls IV: Oblivion för att nämna några. Xbox gav oss episka Gears of War 1 och 2, Halo 3 och Mass Effect. Det släpptes många magiska konsoler och ännu mer magiska spel, det var nog det jag ville säga men som kvinna gjorde jag det med 1634 tecken. Och sen ska vi ju inte glömma de grymma bärbara konsolerna som Nintendo släppte som gjorde att vi slapp vara utan våra spel någonsin, om vi så gick på bröllop eller begravning av någon dammig gammal släkting. Nämnde jag förresten att WoW, World of Warcraft släpptes 2005 för första gången och gav spelnörden ett nytt ansikte? Runt 12 miljoner spelare världen över levde sina liv i Azeroths bubbla i många år där dom skålade i skumpa på nyårsafton och öppnade julklappar på julafton tillsammans med sina klaner och lät sina familjer minsann få äta skinka och kolla Kalle Anka i vardagsrummet ensamma utan dom. WoW var stort, större än störst men har idag förlorat de mesta av sina spelare, de har gått från runt 12 miljoner till över just miljonen.

(2) Grymma storfilmer
Vem kan motstå stora pampiga filmer? Inte jag i alla fall. 2000-talet gav oss filmer som Gladiator med Russel Crowe som alltid får mig att rabbla " My name is Maximus Decimus Meridius, Commander of the Armies of the north, General of the Felix Legions and the Loyal Servant to the True Emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife, and i will have my vengeance in this life or the next!" Denna film avnjuts minst en gång om året och jag får nog säga att den ligger på min topp tio-lista. Ytterligare ett mästerverk som ligger på listan och som även hör hemma här är Sagan om Ringen-trilogin som verkligen har satt en hög ribba när det gäller äventyrsfilmer. Och även i tid, tre timmar gav mig träsmak i baken i biosalongen och antagligen ett och annat kånkelbär. Smurf-filmen för vuxna, Avatar var också en höjdare, men tyvärr kände man sig som allt annat än en höjdare i biosalongen iklädd allt för stora 3D-brillor som skavde på nästippen och mest påminde man om en ynklig Agent Smith i The Matrix dock utan alla häftiga moves och den stärkta kavajen. Men det var nu det börjades satsa på långa episka filmer igen och filmerna blev bara snyggare och snyggare. Plötsligt kom man inte undan med en mekanisk plasthaj som i Hajen eller en flygande fluffig foxterrier som i Den Oändliga Historien. Ribban var nu satt och den var hög, typ Stefan Holm-hög. Plötsligt spottades Harry Potterfilmer ut på löpande band, leksaken Transformers blev plötsligt actionfilm och Johnny Depp fick pirater på tapeten igen i Pirates of The Caribbean. Robert Downey Jr blev ren och rodde hem rollen som Plåtniklas uppföljare Ironman och Robert Pattison sålde in att Vampyrer inte alls ser otäcka ut utan egentligen är kvinnans bäste vän för han glittrar som en diamant i Twilight när han inte är upptagen att se blek och lidande ut.

(3) Den Platta TV:n
Min familjs första TV som jag var med på var tjock, stod på ben med hjul och var klädd i någon sorts träimitation. Den saknade allt vad fjärrkontroll hette och man fick snällt promenera fram till den om man ville byta kanal eller ljud och skruva på en liten ratt. Vi barn hade en liten svartvit TV i min storebrors rum i plast, röd var den med en stor lång antenn som man har på en radio som man fick böja runt som en galning för att försöka få bild och nu snackar vi millimeter som gällde mellan bild och absolut ingen bild. Ibland fick man liksom ta att det såg ut som myrornas krig på skärmen bara man hörde lite vad som sades. Med åren hände något, inte nog med att TV:n skulle vara tjock den skulle vara stor som en elefant också och gärna ta upp ett halvt rum på bredden. När jag flyttade hemifrån 1999 och begav mig till Blekinges vackraste stad Karlskrona köpte jag och min kille en Philips TV med tillhörande TV-bänk som var större än vårt badrum. Den vägde vad jag misstänker en flodhäst i Afrika väger och vi var så grymt imponerade med bildkvalitén men även bildstorleken som nu var widescreen. Kändes ju som om man satt på bio men hemma. Nackdelen med det stora aset var dock att var man än satte den så åt den upp halva rummets yta. Det var som om den ursäktade sig där den stod och skräpade och helst ville säga "Förlåt, skulle ni också få plats i rummet?" Men sen var det då äntligen dags, Plasma TV:n introducerades så vi Svenssons äntligen skulle kunna ha råd och lyckan var stor hos Liljegrens, äntligen skulle vi kanske få plats med en soffa i vardagsrummet och inte bara en TV! Den dagen den sexiga slimmade modellen kom hem till vårt hus försökte vi flytta på det gamla aset. Vi var tre man och lyckades inte rubba den. Den stod där och hånade oss och allt vi lyckades med var att sätta den på en matta och fösa ut den till gästrummet där den fick bo i några år medans vi försökte bygga muskler på stadens gym och söka vänner som snaskade en och annan anabola inför kommande TV-lyft. Tjock-TV:n fick se sitt slut rullandes ner för våran gräsmatta efter att en man lämnat en lapp i vår brevlåda att han sökte skrot och vi gärna fick sätta ut vad vi ville bli av med på vår tomtgräns. Än idag fattar jag inte hur den gamla mannen fick med sig tre-tons TV:n, men han lyckades. Allt vi hade lyckats med var att tappa den på gräsmattan och frustrerat ge den en putt så den dansade ner av sig själv. Och vi var grymt glada att se den jäkeln åka och ännu gladare åt vår tunna fina TV.

(4) Digital Musik, MP3
För några veckor sedan var jag i mitt förråd som jag hyr och försökte styra om lite bland lådor och en massa annan dynga. Och mitt i allt lyftande stötte vi på lådor som inte gick att rubba. En kort stund inbillade jag mig att det var min gamla ärkefiende Tjock-TV:n som krupit ner i en av flyttlådorna men insåg efter många om och men att det var alla mina gamla CD-skivor som tänkte ge mig ett ryggskott och kanske spräcka mina tightaste snyggaste jeans. Tusentals sparade CD-skivor tittade upp på mig och hordern i mig hade inte hjärta att slänga dom även om jag vet att oddsen är väldigt små att jag kommer spela skivorna igen. Sedan MP3-formatet dök upp i mitt liv och Apple släppte sin vackra Ipod i ljus babyrosa så var ju mina skivor ett minne blott, sen många, många år tillbaka. Och nu när Spotify finns är ju chanserna nere på en stark nolla. Digital musik underlättar något fruktansvärt. Den massiva musiksamlingen tar ingen som helst plats och du kan verkligen få tag i precis allt du kan önska dig i just denna stund. Jag som är ett 70-tals barn har ju gått igenom de flesta format nu. Kassettband, Vinyl och CD och man kunde ju liksom inte resa med lätt packning. Min skolväska vägde alltid ett ton och var fylld av Freestyle eller min CD-spelare och ett tiotal skivor eller band med fodral där jag skrivit ner vilka låtar som dolde sig på dom. Idag är livet lättare och klart smidigare även om jag ibland kan sakna min gamla gula Sony Freestyle och att sitta med en blyertspenna och rulla tillbaka ett tilltrasslat band då och då. Charmen finns där i tanken.

(5) Digitalkameran
Jag har sedan jag var liten älskat att fotografera. Jag tror det är min far Jörgen som väckt det intresset då han var en duktig fotograf under min barndom och vi har hundratals album med foton över vår familjs resor och oss barns barndom och minnen som vi alla älskar att frossa i. Jag kan än i dag älska de klassiska kamerorna men steget till digitalt var verkligen stormbrytande. Att som innan ta en massa foton på må få, inte veta resultatet, sedan skicka in kamerarullen och få en överraskning en vecka senare när bilderna var framkallade. Jag glömmer aldrig en Greklandssemester där alla mina rullar blivit förstörda av den starka solen så fyra rullar med bilder gick i en härlig blå nyans. Hälften var bara att slänga. Idag kan man ta en dålig bild, syna den, rader och ta om och det är fruktansvärt praktiskt och jag älskar det. Jag köpte min första riktigt dyra fina systemkamera rätt sent i livet, jag var just fyllda trettio och sen den dagen har jag varit helt fast. Men visst, den används mindre och mindre med tanke på den fina kamera som sitter i ens mobil, det är ju så att den bästa kameran är trots allt den du bär med dig och med mobilen missar man inte ett fototillfälle, men på resor då åker finkameran fram. Den går liksom inte att ersätta.

(6) GPS:en
Aldrig har en uppfinning gjort mig så självsäker. Kvinnan med ett lokalsinne som en pormask som alltid hatat nya ställen för hon kan gå vilse mellan bordet på Mc Donalds och deras toalett och aldrig mer hitta tillbaka till mitt sällskap har nu en karta i min mobil. En karta som pratar och säger vart jag ska gå. Aldrig behöver jag gå vilse igen. Känns skönt att ha en som håller handen. Och extra fint till alla män som aldrig skulle fråga efter vägen om så deras liv hade hängt på det.

(7) TV-serier
När vi växte upp satt vi uppe hela familjen samlad runt dumburken och tittade på Dallas där vi snabbt lärde oss att hata J.R och han den där losern Cliffy Barnes. Vi hatade att älska Angela Channing i Falcon Crest och alla önskade död åt Alexis i Dynastin. Men då fanns liksom ingen bingewatch, och mycket var det väl för att serierna inte var så särskilt bra. De var i alla fall aldrig bättre än filmerna. På 2000-talet blandades korten om och plötsligt blev det tvärtom. Stora skådisar värvades till TV-serier och folk började till och med köpa serier på DVD för att se om dom om och om igen. Serier som The Wire, Sons of Anarchy och The Shield skapade begär hos mig efter avsnitt ett. De engagerade och jag ville bara ha mer. The Sopranos, Deadwood och 24, bra skit avlöste varandra. Nu för tiden ser jag hellre på en TV-serie än en film och jag kan erkänna att jag följer fler än vad som är hälsosamt. Men TV-serier slår filmer på fingrarna om och om igen, se bara på The Last of Us som landade för bara nån vecka sedan och redan lyckats välta internet och ta oss med storm.

(8) Smartphonen
Jag visste inte om jag skulle lägga mobilen på Hot eller Not. Jag har liksom en hatkärlek till den. Jag vill inte leva utan den för den tillför otroligt mycket i mitt liv. Den är fylld med all musik jag älskar. Den gör att mina nära och käras röster är ett knapptryck bort. Den är en extrahjärna som går under namnet Google och som kan svara på mina meningslösa frågor på en sekund. Ibland vill man ju faktiskt veta om man kan dö av en fotvårta eller om det är normalt för en man att snarka som om han svalt en flodhäst som i sin tur svalt en motorsåg. Jag har ständigt en grym kamera i fickan och kan fånga alla oförutsedda tillfällen när något häftigt uppenbarar sig, så som alla de hundra bilder jag har på solnedgångar. Jag kan kolla på film om jag åker tåg och har tråkigt och jag kan dela med mig av meningslös skit som jag gör med vänner. Man kan se vem som ringer ständigt och är man som jag så svarar man aldrig på några samtal där man inte känner igen numret. Först måste man googla numret på Eniro innan man kanske ringer upp. Eller så låter man bli. Nackdelen med luren är att den gör en blind för allt annat. Man har den ständigt närvarande och man kan alltid bli nådd, bli störd. Förut så var man inte hemma, så var man inte. Nu står folk till och med i kassan och pratar i telefon och nonchalerar personalen som expedierar dom. Och det mest tragiska av allt är väl att vi slutat använda telefonen till det den är till för, att ringa och prata med folk. Själlösa SMS är det nya, tala är livsfarligt. Men jag skulle inte vilja vara utan min telefon, den är en trygghet på något sätt.

Men låt oss gå över till det roligaste av allt, Not-listan! Finns ju inget som är så trevligt som att få spy lite galla över det som varit:

Not so hot

(1) Y2K - Millenniebuggen
Ni som är riktigt unga lammkött har kanske helt missat det spektakel som kantade vägen till övergången mellan 1999 och 2000-talet. Hysterin som drabbade vissa, som gick så långt att de började bygga bunkrar och köpa dasspapper som skulle räcka för att torka stjärten till år 3000. För det är trots allt viktigt med ett välpolerat rektum tydligen i kristider. Frystorkad mat inhandlades och fotogen bunkrades i fall buggen skulle vara så illa att jorden gick under. Så vad var då denna hemska bugg för något som skrämde lika mycket som en ankommande komet skulle göra? Jo, det folk gick och skakade tänder för var för att det fanns en brist i datorprogram och olika system som innebar att dessa inte skulle kunna fungera efter den 31 december 1999, de var rädda att datorer helt enkelt bara skulle börja tro att det var 1900 igen och gå bananaz och samhällsnyttiga funktioner skulle gå åt pipan. Företag världen över och myndigheter la flera miljarder på att försöka åtgärda ett problem som i slutändan visade sig vara helt i onödan för , som ni som var med märkte så hände absolut ingenting. Allt som hände var att någon stackare än idag sitter och käkar frystorkad mat till fredagsmyset medans alla andra moffar i sig Tacos och sen är han tvungen att gå på hemlighuset minst åtta gånger varje dag för att försöka göra av med allt dasspapper som än i dag tar upp halva förrådet. Ungefär som alla Covid-19-preppers kommer att få göra. Mer dasspapper åt folket!

(2) Foppatoffeln
2005 introducerades den mest erotikdödande skon för svenska folket och tydligen ville alla som åker husvagn och älskar Ullared aldrig mera få ligga. Någonsin. Det var så mycket härligare att gå i fula tofflor än att mysa mellan en varm kvinnas lår tydligen. Jag känner hur min livmoder sakta försöker göra någon slags japansk Harakiri varje gång jag ser en gummitoffel passera mig på gatan och av någon anledning associerar jag toffeln med en bakpotatis på foten, antagligen för att en potatisknöl hade varit lika smickrande för både dina fötter, dina ben och dina kläder. Visst kan förstå om man har den i trädgården eller när man går ut med soporna men på stan? Nej tack. Foppatoffeln är lite vad matchande träningsoveraller var på tidigt 90-tal på campingen, en säker erotikdödare som motar bort framtida generationer lika bra som en kondom gör. Så tack till Peter Forsberg som dräpt en stor del av barnaavlandet i vårt avlånga land.

(3) Influenser
De sitter där i rutan rätt som det är när du skrollar med din mobil. Ett vackert perfekt ansikte med kritvita blixtrande tänder som är misstänkt raka och identiska, läppar stora som en babianröv och ögonfransar som skulle kunna piska upp vindkraften till en helt annan nivå och göra en Miljöpartist våt i byxan. De pratar alltid rikssvenska och låter som de är födda med en silversked i rumpan och de spenderar dagarna med att fota sig själva i alla de bästa vinklarna. De provar smink och visar hur man lägger en perfekt makeup, de visar upp dagens outfit och dom tar bilder från sina betalda resor på någon solig strand och visar upp hur lite man kan göra och ändå tjäna en förmögenhet. Ungarna våra dyrkar dom som om de vore en ny stor popstjärna eller någon som skänkt världsfred till jorden, och allt de säger är lag. De tror blint på allt för det har denna influensern sagt så då måste det ju faktiskt vara sant. Frågar man ungarna vad de vill bli när de blir stora hör man knappt längre yrken som lärare eller läkare, för nej de vill ju också bli miljonärer innan de är 20 år gamla och leva livet som just influenser. Och visst förstår man dom, de vill inte knega som oss på samma trista jobb sju till arton varje dag fem dagar i veckan och få ut en lön som knappt täcker räkningarna. De vill synas, de vill bli kända och de vill framförallt ha roligt hela tiden. Men den trista sanningen är ju att väldigt få lyckas. De som tjänat multum var dom som var först på bollen, de som hittade en egen nisch. Och sen framför allt dom som är satans snygga och perfekta, för folk gillar snygga framgångsrika människor. Människor är ytliga nog att tycka att det räcker. Själv ser jag mer många influenser som glömmer bort att de är förebilder för just barn. Dåliga attityder och fruktansvärda felsteg som sedan borstas under mattan. Senast i raden var den där Margaux som tyckte det var kul att filma en utslagen person utanför sin ytterdörr och den där Pontus Rasmusson som fick en massa anmälningar på sig. Personer som delar precis allt med sina följare att de totalt glömt bort att allt inte borde filmas och publiceras och förnedras över nätet. Finns säkert influenser som tillför något men jag tycker bara barn glömmer bort att tänka själva, att använda sin egen fantasi och skapa sig en egen identitet. Att vara unik och inte bara vara en på dussinet.

(4) One Hit-Wonders
Aldrig har väl nya artister ploppat upp som svampar och sedan försvunnit lika snabbt som munherpes som under detta århundrade. "Hej, Hej Monika" var på allas läppar och när den äntligen försvann började någon yla att "Ingen vill veta var du köpt din tröja". Mina öron blödde av hur illa det lät när någon plötsligt skrek "Who let the dogs out", och så var det igång igen. The Ketchup Song nynnade jag på en gång i månaden när jag hade kvinnovecka, tyckte det var passande att liksom signalera till omgivningen vad som pågick så det kunde slänga sig i diket när PMS-kossan var på antåg. Boten Anna gick jag runt i flera år och trodde i min enfald att det var en båt som han sjöng om som typ Stena Lines Danica som åker mellan Göteborg och Fredrikshamn. Vilket jag tyvärr hade oturen att upptäcka under ett karaokeuppträdande där jag viskade att de stavat fel på båt. Men tack och lov var det inte lika jobbigt som när jag skrålade om att "Där borta i bilen har jag lagt min far" när jag inbillade mig att Magnus Uggla begravt sin stackars far i bagaget på sin gamla bil som en annan mafioso. Fruktansvärt mycket musik som kommer falla i glömska lika snabbt som fjolårets julklappar släpptes under denna tid och detta millennium kan inte mäta sig det minsta med varken 80-talet eller 90-talet även om en och annan pärla släpptes. Tyvärr drunknade de låtarna och albumen i den stinkande pölen av dussinlåtar som pressades ut vid samma tid. Låtar som borde kvävts i sin linda innan någon skrålade ut "My Humps" och innan James Blunts sorgsna stämma pep ut "You're Beautiful" en så där hundra gånger i en låt.

(5) Sociala Medier
Jag tror även om jag själv använder det dagligen att sociala medier nog är det värsta som hänt oss sociala varelser. Jag tror rent av att det är skadligt för vårt mående och våra relationer. Folk mår allt sämre och sämre, ungar käkar lyckopiller redan från fem års ålder för att kämpa mot ångest och vi får bara mindre och mindre effektiv tid att bolla med. För erkänn, vi sitter timmar bakom skiten varje dag utan att vi ens märker att livet rinner iväg från oss. Vi umgås inte längre, vi ringer ingen längre utan vi har byggt upp någon sorts ersättningsvärld där alla är lyckliga och framgångsrika, men bara på ytan. Under den polerade ytan som läggs upp på perfekta bilder gapar skilsmässor trots paren varje dag utropar sin eviga kärlek till varandra, ätstörningar och ständiga ansiktsoperationer döljer sig bakom de smäckra vackra kropparna. Vackra hus visas upp men de glömmer visa alla lån de kämpar med att försöka betala av och det faktum att kronofogden flåsar dom i nacken. Unga tjejer försöker bli lika smala och snygga som dom de följer utan att veta att inte ens de själva ser ut som dom gör på bild för att fyra filter lagts på och midjan dragits trådsmal med ett redigeringsprogram. Vi kämpar för att ha koll på 563 vänner på Facebook som egentligen är främlingar som bara kommer ihåg din födelsedag för att Facebook påminner dom men vi glömmer av de fyra bästa vännerna som ställt upp på dig genom livet i vått och torrt. Sociala Medier får oss att hålla huvudet ständigt sänkt när vi istället borde titta upp och se allt som finns runt omkring oss. Men nej, paddnacke är tydligen det nya svarta så låt oss fortsätta scrolla.

(6) Truckerkepsen
Vem tyckte att alla white-trash med en truckerkeps över sitt feta hår som man ser i filmer skulle bli en utmärkt modeförebild? Någon, misstänker Britta Spears tyckte i alla fall det och plötsligt satt den fula skapelsen på var mans huvud. Tack och lov varade den inte länge och försvann snabbare än en trimmad EPA.

(7) Kändissåpor
Plötsligt kunde kändisar inte bara hålla sig till det dom var bra på. Plötsligt skulle de dansa, vara på Farmen och bli skickade till en öde ö. De skulle lära sig bli travkuskar och konståkare. Och jag kan faktiskt inte tänka mig något tråkigare att titta på, en massa föredettingar som saknar sina femton minuter av kändisskap och gör sig till åtlöje på bästa sändningstid. Nej Tack, fortsätt med att hålla er till det ni är bra på.

(8) Dubbade Barnprogram
Åker du över till Tyskland dubbar de precis allt. Här i Sverige är vi kunniga i Engelska så det som dubbas är barnprogram bara vilket är underbart för inget är så störande som just dubbningar. Ni vet när läppar rör sig och ljudet kommer en mikro-sekund efter och bara sabbar precis allt. I Disneys filmer är de svenska rösterna handplockade och säkert bra, men jag tycker mycket förloras i översättningarna, snabba repliker som liksom inte kan översättas. Glömmer aldrig översättningen " Ingen väg José" som då var en rak tolkning av "No way José" och egentligen bara är ett talesätt och inget som behöver översättas överhuvudtaget. Men värst av allt är alla barnprogram som finns på Disney som är lite mer ungdomsserier som dubbas med helt fel röster. Oftast dubbas barn med röster från vuxna som försöker prata med ljusa röster så det bara låter creepy som fasen eller så använder de för barnsliga röster till ungdomar. De gör serierna helt katastrofalt dåliga och man vill bara självdö eller sticka hål på trumhinnan med en ishacka. Men när det finns barn i huset tvingas man titta med som sällskap och sakta förtvina av det kassa och sjukt b-iga men som tydligen de elaka små dvärgarna älskar.

Efter denna djupdykning har jag insett att visst vi har en massa flashiga tekniska saker nu som vi saknade när jag växte upp, men vi hade något på den tiden som inte produceras nu och det var grym musik och roliga leksaker. Vi hade galet mode och fula frisyrer. Nu är allt taget som ur en modetidning och kläderna är tråkigt beige i både färg och utformning. Inga ungar ser ut som clowner längre när de sminkar sig utan som perfekta små kopior av vuxna, utan två ton rouge och allt för mycket solpuder. Vi är fint polerade och ultratråkiga när det kommer till botten men vi har jäkligt fina dyra prylar.

Vad tycker du är bäst och sämst med 2000-talet?

Har du missat de två första artiklarna i serien? Här har du dom:
Hot&Not:80-Talet-
Hot&Not:90-Talet