Harvest Moon: The Tale of Two Towns

Ibland måste man som inbiten spelare ta ett steg tillbaka från krigssimulatorer, virtuella hockeykarriärer och bloddrypande källargångar och ägna sig åt något mer meditativt. Kanske snurra på lite ryska klossar, eller varför inte komma i kontakt med sin inre bonde via Harvest Moon? Att jag själv i grunden har en så pass positiv inställning till denna japanska bondesimulator är dock en smula otippat. Dels hatar jag bondgårdar som Kapten Haddock hatar vatten, och dels har jag svårt att charmas av den japanska tendensen att göra rollspel av allt (se Inazuma Eleven).

Jag känner dock igen ett bra koncept när jag ser det, och denna långkörare i rollspelens sidofält har ofta träffat ganska rätt genom åren. Harvest Moon: The Tale of Two Towns handlar som namnet antyder till en början om att välja en av två städer att slå sig ner i. Följer man den vänstra sluttningen ned för det berg som skiljer städerna, eller byarna om vi ska vara uppriktiga, åt hamnar man i Bluebell. Här är arkitekturen västerländsk och specialitén är djurhushållning. På andra sidan berget ligger den japanskinspirerade byn Konohana, där folket främst ägnar sig åt att odla grödor.

Vilket val som görs påverkar främst den första tidens bondesysslor, men tids nog får man ägna sig åt såväl djur som växter, som sig bör. Dessutom finns det gott om uppmuntran att ränna fram och tillbaka mellan samhällena snart sagt varje dag genom små ärenden från byborna. Att leverera en blomma till grannbyn eller plocka svamp uppe på berget medför viss omväxling till det allt mer krävande jordbrukslivet, men tydliggör samtidigt flera av svagheterna i Harvest Moon: The Tale of Two Towns.

För även om detta så viktiga berg är fyllt av skrymslen med frukt, hålor med byggnadsmaterial, fina fiskevatten och annat, så utgör det ofta inget annat än en lummig transportsträcka. Efter en tid, när de båda borgmästarna blivit lika bra kompisar som resten av invånarna, så öppnas faktiskt en tunnel genom berget. Det är dock en händelse som ligger många skördade rovor in i framtiden.

Vilket leder mig in på nästa svaghet. Eller för att vara rättvis rör det sig kanske snarare om ett kompatibilitetsproblem mellan mig och Harvest Moon som växt fram med tiden. För hur mysigt jag än tycker det känns att lägga mig ner på en lugn plats med mitt 3DS och leka bonde så värderar jag min tid annorlunda idag, jämfört med min första kontakt med Harvest Moon. För att få tillgång till mer belönande uppdrag krävs långt fler utförda tjänster än jag hade föredragit, vilket leder till att tempot går ifrån rogivande långsamt till frustrerande utdraget. Belöningarna eskalerar så långsamt att det känns som att trampa rollspelsvatten.

Illustrativt nog dyker ibland skördegudinnan upp ur tomma intet för att fira det faktum att man nyss slutfört en fantastisk bragd. Kanske har man ränt 25 ärenden, hoppat på 100 studssvampar uppe på berget, eller varför inte fångat 20 fiskar med händerna? Här missar Harvest Moon: The Tale of Two Towns ett gyllene tillfälle att slänga in ordentliga belöningar och nöjer sig istället i regel med att konstatera att man nu varit duktig. Det är ett zen-aktigt tänkt där upplevelsen i sig är belöningen.

Hur mycket jag än kan sakna tätare och bättre belöningar mellan varven har jag ändå svårt att inte trivas med hur mitt liv som bonde fortskrider. Visst tar det tid att bli nära vän med spelets många karaktärer, men vänner blir vi till slut. Och det finns en märklig känsla, kanske är det plikt, som kommer fram varenda gång den stora åkern har vattnats. Trots det inneboende värdelösa i att mekaniskt manövrera en virtuell åker med en vattenkanna som behöver fyllas på stup i kvarten är det bara att konstatera, jag har roligt utan att förstå varför.

Att ta hem förstapris i en matlagningstävling med råvaror från den egna farmen är höjden av Harvest Moon-lycka, men varje skörd är sin egen lilla högtidsdag. Här rycker jag upp belöningen för allt mitt slit ur marken och räknar genast efter om jag nu kommer ha råd med nästa utbyggnad av ägorna. Jag börjar nästan förstå tjusningen med en verklig bondgård, men är ändå glad att spelet inte paketeras med autentiska lukter.

I likhet med hur spelidén vilar på ett ganska gammalt arv, som delvis medför oönskade inslag såsom ont fasta sparpunkter och långa transportsträckor, så har också ljud och bild ett gammalmodigt skimmer. Helt förvånande är det inte, då spelet är en DS-portning och ser ut därefter. Att grafiken är tekniskt begränsad och 3D-effekterna klart beskedliga trumfas dock av den smakfulla designen. Glädjen i all visuell design lyser igenom och gör att de så personlighetstörstande sidofigurerna faktiskt känns riktigt sällskapliga.

På samma vis är musiken väldigt blippig och bloppig. Tekniskt oavancerad, men med företräde rakt in i brösttrakten på 70- och 80-talister. Det rör sig aldrig om några mästerverk till orkesterstycken, men väl små trudelutter som bidrar till stämningen. Mest stämningsfullt är dock regnljudet, som skänker ett märkligt lugn närhelst det vräker ner. Ljudeffekterna å andra sidan vinner inte lika mycket på sin primitivitet, men är å andra sidan sparsmakat använda.

Ja, det krävs nog en speciell typ av människa för att fängslas av Harvest Moon: The Tale of Two Towns. För egen del är jag måhända inte speciell nog för att ta till mig upprepningarna och det jämnlåga tempot fullt ut, men det går samtidigt inte att låta bli att beundra ett spel som skapar dramatik av jordbruk, utan att för den skull vara insmickrande. Sist men inte minst, tidsperspektivet. Byarna Konohana och Bluebell lär få dras med min tidvisa närvaro en lång tid framöver. Det är nämligen lätt att börja fundera hur djuren där på gården haft det sedan man var där senast.