Grounded

Det känns ju som det tristaste och mest förutsägbara sätten att påbörja en Grounded-recension, men låt oss tala om filmen Honey, I Shrunk the Kids från 1989. I den mycket enkla premissen lyckades alltså en halvvirrig vetenskapsman av misstag krympa en grupp ungar till mikroskopisk storlek, varpå de drabbades av utmaningarna med att vara pytteliten i en normalt säker och välbekant miljö.

Precis just detta (minus Rick Moranis som vetenskapsman) är även upplägget i Grounded (vilket även var en tidig titel på just Honey, I Shrunk the Kids). Utan närmare förklaring har du, och några vänner om du så vill, blivit pyttesmå och befinner er på en ganska mysig baksida tillhörande en lika mysig villa. Problemet är bara att allt vi normalt inte bryr oss om, nu plötsligt är livsfarligt, grässtrån har förvandlats till närmast utomjordisk skog, små ojämnheter har blivit spännande grottor och insekterna ska vi bara inte tala om.

Visst, vi har varit små förr i många spel, men aldrig på detta utstuderade sätt. Här bygger varenda liten aspekt av titeln på att du är svinliten och världen känns därmed svinstor. Hur ska du hantera detta, i synnerhet som du heller inte riktigt vet varför det är såhär?

Jag har faktiskt följt Obsidians utveckling av Grounded sedan det släpptes som Early Access och Game Preview sommaren 2020. Redan då var det ett underhållande spel, om än buggigt och lite svårt att komma in i, samt att det även kändes en smula skralt. Nu, drygt två år senare, har det alltså släppts officiellt, och det har varit en ganska mäktig resa där Obsidian Entertainment kontinuerligt fyllt på med innehåll samt haft en förbluffande bra dialog med sitt community.

Detta gör att det är en mycket komplett och välpolerad spelupplevelse som väntar på dig, när du vaknar upp och ger begreppet pytteliten en ny innebörd. Du ser huset långt där borta, men hur ska du ta dig dit? Och framför allt, hur ska du hitta mat och vatten samt se till att du har nog med liv och uthållighet? Grounded är rakt igenom ett spel i det som idag kort och gott brukar refereras till som survival-genren, och hur du tar dig an utmaningarna du ställs inför är faktiskt upp till dig. Det finns väldigt goda möjligheter att variera sitt spelande.

Som jag skrev ovan var Grounded lite knivigt att komma in i under den tidiga testperioden, men även om mycket blivit bättre på den fronten, är det fortfarande en aning för mycket korvstoppning initialt när de olika systemen och hur de hör samman ska presenteras för dig. Jag vill dock redan här och nu slå fast att det är väl värt mödan att ta till sig allt dock, för det här är en av de roligaste spelvärldarna jag besökt på mycket, mycket länge.

Storheten kommer från det faktum att den trädgård du huserar i är fri att utforska - men otroligt ogästvänlig. Det är helt uppenbart att insektsstora människor inte har här att göra. Det står i stark kontrast mot att jag faktiskt äventyrar på en baksida i ett hus jag gärna hade bott i. Det är så mysigt och trevligt med klara, starka färger samt tjusig design. Världen verkligen lever och andas också, med massor av djur som rör sig överallt i vad som känns som ett trovärdigt ekosystem. Dessutom känns det genomarbetat, något vi inte är vana vid från survival-genren, och rullar på i både 4K och 60 bilder per sekund till Xbox Series X.

Det mesta är dock riktigt farligt oavsett hur vackert det är och ofta tvingas jag tänka om när något visat sig vara övermäktigt genom att antingen ge upp eller prova något radikalt annorlunda. Samt snickra bättre utrustning så du kan vistas i alla miljöer (som att dräpa en Stinkbug för att göra en gasmask). Det blir dessutom oväntat spännande att utforska mystiska myrtunnlar, tampas med insekter, undvika karparna i fiskdammen och bygga skydd för natten. Dessutom finns faktiskt en historia inbakad i det färdiga spelet, som knappast bär produkten, men som ändå visar sig vara betydligt mer intressant är jag hade räknat med och som gör det värt att utforska ordentligt. Visst handlar det i grunden om att du ska återfå din normala storlek, men det finns faktiskt lite mer här än så.

Grounded går alldeles utmärkt att spela ensam, och jag har säkert spenderat hälften av min tid med spelet på just det sättet. Det är dock när du kan lira med andra online det verkligen glimmar till. Att kunna göra saker ihop som grupp gör allt roligare och jag tycker mig känna att många av de hårdaste utmaningarna är utformade för att spelas multiplayer och blir bättre balanserade på det här sättet, samt att det finns så många olika moment att det verkligen går att göra något som grupp. Sistnämnda inkluderar framför allt basbyggandet där du kan skapa något riktigt kreativt jättebygge istället för att bara ha några påvra väggar med det allra viktigaste innanför dem som skydd för natten.

Grounded har verkligen fått mogna likt ett fint vin och har vunnit mycket på att spendera två år i Early Access och Game Preview. Tack vare detta har vi fått den läckra produkten vi har idag, i ett survival-äventyr som redan från start spöar konkurrenterna både innehållsmässigt och tekniskt. Visst är svårighetsgraden lite ojämn ibland och jag tycker fortfarande att introduktionen är lite för brant, men i slutändan är det ett spel som på nytt förvandlar en 44-årig gubbe till förkrympt tonåring med äventyr i blick i en underbar lekstuga som tål att utforskas hur många gånger som helst, både ensam och i glada vänners lag.