Gravel

Det finns två saker i livet som är otroligt viktiga. En del skulle säga att de är fundamentala för en dräglig tillvaro här på tellus. Två saker som vi knappt tänker på fast det inträffar ganska ofta. Jag pratar såklart om höga hastigheter och lera. Två saker min kropp behöver nästan dagligen. Det är av den enkla anledning jag faktiskt gillar Milestones senaste arkadracer - Gravel är fullproppat med just lera, smuts och fart.

Förra året var makalöst för oss racingfans. Under hösten löste storspelen av varandra och oavsett vilken typ av racing just du gillar fans det något i alla kategorier. Vi fick Dirt 4, Forza Motorsport 7, Project Cars 2, Gran Turismo Sport, WRC 7 och Need for Speed: Payback. Vissa bättre än andra såklart. Det saknades dock någonting, ett riktigt "over the top"-galet arkadspel där allt handlar om att trycka ned gaspedalen så hårt det bara går samtidigt som allt vad broms, viktfördelning, vrid och fjädring helst ska ignoreras helt. Visst fanns det arkadtitlar förra året men Gravel är en återgång till arkadgenrens rötter, på både gott och ont.

Karriärläget i Gravel utspelar sig som en fiktiv TV-serie. "Off-Road Masters". Givetvis komplett med stjärnor, deltävlingar och regelrätta uppgörelser om vem som har mest bensin i blodet och flådigast kolfiber på karossen. Upplägget är klassiskt i den mån att stjärnor ska samlas ihop för att låsa upp nya tävlingar och ju bättre du kör och placerar dig, desto fler stjärnor får du per tävling. Då och då bryts det av med en bossfight mot en av spelets stora profiler med coola namn som Scott Parker.

De introduceras på de mest övertöntiga sätt du tänka dig, exempelvis Scott är klädd i semilångt oljigt hår nedtryckt av en truckerkeps medan han står och spelar luftgitarr samtidigt som det exploderar runt omkring. Det är inramningen av Gravel det. 40-åriga bro-dudes som beter sig som 14-åriga... bro-dudes med EPA-traktorer, ungefär. Jag har svårt att se att det skulle tilltala någon egentligen, men det gör inte själva bilåkandet mindre skojigt åtminstone.

Karriärläget är utöver sitt pubertala första intryck bra strukturerat och rätt fram på ett sätt vi inte ser så ofta längre. Även om det är en tillbakablick på hur det brukade se ut känns det fräscht att inte hat en gigantiskt öppen värld där jag måste tillbringa tid för att åka mellan tävlingar eller slå sönder reklamskyltar för erfarenhetspoäng. Gravel är uppdelat på 15 episoder där olika tävlingstyper löser av varandra (och en och annan av de redan nämnda bosstävlingarna).

Vi snackar om en handfull olika racindicipliner över ett gäng varierade banor. Det finns kanske ingenting som sticker ut här, inte egentligen, men det du kan vänta dig är klassiska tävlingar, elimineringar, tidstävlingar och någonting som kallas "smash-up". I det sistnämnda tävlar du själv på banan och då-och-då dyker det upp skyltar med antingen en grön pil eller ett rött kryss på. Det gäller att köra bilen rätt in i den gröna pilen för att inte tappa tid. Smash-up kräver reflexer och kan faktiskt vara ganska utmanande, vilket såklart är skoj i ett spel som annars mest handlar om att stå på gaspedalen. I Gravel finns inga bilar som ska inhandlas eller pengar som ska farmas. Nepp. Nix. Inte en enda gång faktiskt. Istället handlar allt om stjärnor och erfarnehetspoäng men hela karriärläget är strukturerat på det sättet att jag inte behövde bry mig en enda gång om att hålla kolla på något av det.

När det gäller själva bilkörningen i Gravel är det viktigt att försöka glömma bort allt du vet om att ratta fordon med fyra hjul på en gång. Föreställ dig realism och sedan springer du ett maraton åt motsatt riktning och precis när du inte tror att du kan komma längre ifrån ordet springer du lite till. Bilkörningen i Gravel känns som att försöka ratta en tvålkopp i en pulkabacke gjord av porslin - ungefär.

Det spelar ingen roll om det är en Mitsubishi Evo X, Cheverolet Silverado eller Suzuki Grand Vitara som styrs, alla bilar överstyr å det grövsta och gemensamt har de att alla saknar någon form av vikt överhuvudtaget. Det är inte bara dåligt dock, jag kan inte låta bli att tänka på gamla Sega Rally och för just den här speltypen bidrar bilarnas fladdrighet till den kaotiska fartkänslan. Jag hade däremot gärna haft lite mer skillnad mellan biltyperna. En pytteliten viktökning i de större åken hade verkligen inte skadat.

Utöver det välfyllda karriärläget (samt möjligheten att spela enstaka tävlingar) finns det även såklart ett flerspelarläge inbakat i Gravel. Tyvärr har mina försök att hitta någon att spela med varit helt fruktlösa hittills så huruvida den delen fungerar väl eller inte får vi helt enkelt be att återkomma om. Det verkar däremot vara en välfylld multiplayer-komponent med flertalet olika speltyper, både från karriärläget och helt unika sådana.

Presentationen i Gravel är som sagt tröttsamt inramad. Jag har ingenting emot själva typen och jargongen egentligen, inte det minsta, men det känns så slappt och stereotypiskt att jag inte ens kan skratta åt hur dumt det är. Det är rätt fram dock, och det är en egenskap jag verkligen gillar. Välja tävling, in och spela, gå vidare till nästa.

Rent grafiskt är det dock en smärre sörja. Ljuspunkterna består av reflektioner och till viss del ljuseffekter men resten av paletten lyser med sin fulla frånvaro, tyvärr. Bilarna saknar detalj och är proportionerligt märkliga, omgivningarna platta och... tråkiga. Bara detaljen att det knappt sprutar lera/snö/sten/smuts från däcken är märklig i ett spel som handlar om just alla de sakerna i grunden. Det flyter dock på bra, både på PC och Playstation 4, det är alltid något.

Även om jag kan ha visst överseende med tråkig grafik i ett spel som det här kan jag inte vara lika förlåtande när det gäller ljudbilden. Först och främst; musiken är horribel. Alltså mega-dålig. Urusel. Typ Spice Girls bestämde sig för att lira soft-metal-på-ostämda-instrument-baklänges-dåligt. Det tog mig exakt fyra minuter och tolv sekunder innan jag letade upp reglagen som styr musiken och lyckades precis sänka ned den till noll innan jag tappade allt av det lilla förstånd jag har kvar. Resten av ljudet är mediokert som bäst med klena motorljud och konstigt balanserad mix.

Jag vill gilla Gravel. Eller snarare så vill jag gilla Gravel mer än vad jag faktiskt gör. De har potentialen att bara vara ett snabbt och lättsmält spel som avnjuts när man bara vill köra med plattan i mattan och göra breda sladdar. Det funkar för det mesta och oftast är det även riktigt roligt. Det hade behövts putsas lite grann på en rad olika ställen för att bli ett "bra" spel men jag nöjer mig med en stark sexa istället. Gravel kan roa kungligt på sina egna premisser, trots sina problem.