Jag släpper löss salva efter salva av mina supersoniska laservapen. Fiendeskeppen framför mig exploderar i en pastoral fest så färgglad att mina ögon förvirras av mängden intryck som hamras ut. Då och då varvar jag mitt sedvanliga skjutande med mina få, men ack så värdefulla, missiler som gör processen kort med de stackare som står i dess väg. Efter en sista färgrik kavalkad står jag så framför den skräckinjagade bossen. I vad som känns likt en evighet undviker jag mängder av diverse kulörta attacker och lyckas till slut, med ett förnöjsamt och ljudligt vrål, sänka motståndet. Striden är vunnen, men det intergalaktiska kriget fortsätter. Ghost Blade HD är här.
Låt mig ta dig tillbaka till det tidiga 90-talet. Visualisera (om du kan) blekta jeans, tveksamt klippta frisyrer och tämligen underliga färgkombinationer på klädesplaggen. Tänk dig också en värld med mycket begränsat internet där arkadhallarna istället var den plats man mötte upp sina polare för att göra upp i diverse spelbaserade bataljer. Det var under denna era som så kallade 'top down'-baserade arkadshooters likt nysläppta Ghost Blade HD hade sin storhetstid. Med det sagt, har nämnda titeln mycket att erbjuda även för den generation som inte fick vara med under spelhallarnas glansdagar.
Du ska i rollen som någon av spelets tre kvinnliga och ytterst lättklädda piloter peppra dig igenom fem fartfyllda banor. Glöm allt vad narrativ heter, här är det istället ytterst trivsamt skjutande som gäller - och mycket av det dessutom. Varje pilot har olika attacker, men i ärlighetens namn är skillnaden mellan dem mer visuell än spelmekanisk.
Kontrollschemat kan rimligen inte beskyllas för att vara särskilt avancerat. Du manövrerar ditt rymdskepp med hjälp av de analoga spakarna och använder dig av två knappar på dosan för att musta ut dina attacker. Mer än så krävs inte. Det hela bygger på att undvika de horder av missiler, eldbollar och annat dödsbejakande som släppts lös av motståndet samtidigt som man förnöjsamt skall göra processen kort med fienden. Liret innehåller tre svårighetsgrader och beroende på vilken du väljer kommer du onekligen få vitt skilda spelupplevelser.
Med tanke på undertecknads benägenhet att överskatta sin egen förmåga, tänkte jag därför göra motsatsen denna gången och körde igång på Easy. Faktum är dock att namnet visade sig vara inget annat än bedrägligt. Oräkneliga var de gånger mina smäckra skepp exploderade i miljontals bitar, och lika många gånger skrek, grät och panikfnittrade jag hysteriskt. Ghost Blade HD är nämligen svårt, mycket svårt. Onekligen kan en del ha att göra med min allmänna oförmåga, men det tog en faktiskt stund innan de fem intrikata djävulsbanorna var avklarade. Trots detta kan man inte beskylla spelet ifråga för att vara särskilt långt. Räkna med 45 minuter för att köra igenom det. Du kan visserligen förlänga speltiden ytterligare genom att lira som alla tre piloter, men det är fortfarande samma miljöer du kommer spränga och skjuta dig förbi, om än med högt omspelningsvärde för high score-jägare.
Rent estetiskt såväl som visuellt är Ghost Blade HD verkligen en mumsig upplevelse. Jag blev initialt, när jag körde igång, lite paff i spelets meny då en generisk mangabakgrund välkomnade mig och sedan följdes av bilder på tre halvnakna damer med något oproportionella attribut. Dessa farhågor blåstes som tur var bort illa kvickt när väl det verkliga liret drog igång.
Antalet fiender, explosioner och färgglada attiraljer som fyller skärmen är smått på orimligt. Det hela påminner, med sina själavårdande färger, många gånger om en levande tavla och bjuder på en livlig fest för ögat. Tyvärr blir upplevelsen en repetitiv historia tämligen snabbt eftersom att fem banor enbart kan spelas ett visst antal gånger innan man blir slentrianmässigt avtrubbad om man inte älskar genren.
Audiovisuellt finns det inte heller mycket att anmärka. Den tempobyggande 90-talsmusiken fungerar utmärkt och korrelerar väl med vad som sker i spelet. Ljudmattan är både mustig samt dynamisk och ger djup till spelupplevelsen. Dessvärre lyssnar man sig relativt snabbt mätt på det vackra, i och med spelets magra utbud.
Man har försökt förlänga spelets hållbarhet genom att slänga in ett onlineläge där ens resultat för varje genomspelning summeras och slängs upp på en världsomspännande leaderboard. Vidare innehåller också liret ett soffläge för två som är förvånansvärt roligt, men som tyvärr blir lidande av spelets nämnda korthet. För de som älskar att jaga poäng och spela om samma banor till oändligheten kan dock detta rekommenderas.
Jag gillar verkligen Ghost Blade HD. Det är en fängslande, engagerande och visuell fröjd för ögat. Tyvärr så dras helhetsintrycket ner av den allmänna bristen på innehåll och variation vilket drar ner betyget några pinnar, tyvärr. För dig som diggar top down-arkadspel och inte har något emot att hålla dig till fem banor kommer detta lir med en rekommendationsklapp på axeln.