Gemini: Heroes Reborn

Du är Cassandra. En ung tjej som råkade ut för en hemsk olycka i tolvårsåldern och förlorade alla minnen från tiden före. Det gör dig såklart ensam, och du griper efter varje ledtråd som kan leda dig till information om din familj. Det är på den vägen du hamnar i en övergiven ruin av vad som en gång var ett byggnadskomplex, där din bästa vän Alex säger sig ha hittat bevis på familjen lever. Enda problemet är att ruinen inte är så värst övergiven och de som ockuperat den inte heller är särskilt gästvänliga. Alex blir snabbt tillfångatagen och sökandet efter både honom och utlovade bevis för dina föräldrars existens drar igång. Längs vägen upptäcker du även att du besitter kraften att resa bakåt i tiden, som till en period då ruinen inte var en ruin, utan ett solitt byggnadskomplex fullt av liv.

Låter det som en god grund? Att det här kan bli något? Ledsen, det mesta av spelet har helt schabblats bort av skaparna. Men det finns några positiva aspekter av det och en av dem är valet av superkraft.

Cassandras Hiro Nakamura-liknande tidskontrollerande krafter gör att hon kan sakta ner tiden samt när som helst byta från en tid till en annan, så länge platsen hon befinner sig på är framkomlig på andra sidan, det vill säga. Detta ger en häftig upplevelse samtidigt som det kan vara ett väldigt praktiskt redskap i strider. Blir det för hett om öronen? Hoppa genom tiden och in i säkerhet!

Hon snappar även upp telekinesis-egenskapen under hennes avancemang genom byggnaden, som verkar ha brukats som anläggning för att förvara evo-personer (människor med superkrafter) och exploatera deras förmågor. Med denna egenskap kan hon flytta på både föremål och människor samt sakta ner kulor, plocka upp dem i luften och kasta tillbaka dem på ägaren.

Omgivningen består egentligen endast av innanmätet på detta byggnadskomplex, vilket kanske låter lite enformigt. Men faktum är att det finns en rätt bra variation här. Du får krypa genom trånga ventilationssystem, ta dig igenom labb, olika kontor, klättra innanför väggarna, smyga genom korridorer och vandra i enorma rum insprängda i berg.

Designen är överlag snygg och intressant. Bandesignen känns välplanerad och det är underhållande att upptäcka de olika delarna av byggnaden. Det är även särskilt fint att få uppleva detta under två olika tidslinjer, innan och efter den explosion som lämnat byggnaden i ödeläggelse. Men ungefär här tar det roliga slut.

Grafiken är tyvärr ganska osammanhängande. Vissa gånger är den snygg, texturerna realistiska och mjuka. Andra gånger är den istället kantig och vass. Skarvarna "läcker" ofta in vitt skimrande ljus och rör på sig även om du står stilla. Buskar och gräs guppar fram i vinden som på vågor och vissa objekt kan helt plötsligt helt ändra färg. Till råga på det börjar spelet lagga redan under de första 20 sekunderna.

Karaktärerna känns tråkiga och är väldigt dåligt regisserade. Huvudpersonen går från att vara en till synes vanlig tonåring till att döda hej vilt med nyligen förvärvade superkrafter. Detta utan att ens tänka två gånger på vad hon faktiskt håller på med. Minspelet är ibland pinsamt överdrivet där lyssnande gestaltas genom att lägga en hand på hakan, nicka begrundande och stirra ner i marken. Röstskådespeleriet är även det lika överdrivet och ger intrycket av att kollar på en amerikansk C-film. Mycket av den känslan uppstår tack vare ett extremt krystat manus som röstskådespelarna får haspla ur sig. Fraser som "You likey" och "Kind of freaking amazing" sänker ribban rejält. Tonåring eller ej, icke försvarbart.

Tillsammans med en vacklande story, ihålig av bristande logik och ologiska reaktioner, blir allting rätt skrattretande. Personer vet plötsligt allt om saker de inte fått förklaringar till medan alltför självklara kopplingar dras alldeles för sent. Mellan de irriterande avbrotten de kallar för kapitel kan också tidslinjen skiftas av sig själv. Det skriks även av skratt och pratas högt när det mycket väl kan stå välbeväpnade motståndare bakom varje dörr.

Inte för att fienden skulle reagera dock. Du kan välta skåp och kasta omkring saker utan att de ens drar på ögonbrynen, så länge de står vända med ryggen mot dig. Anar de något i ögonvrån kan det dock vara kört. Nästan alla fiender har exakt samma rörelsemönster och blir lika chockade varje gång du stoppar en kula med dina telekinetiska egenskaper. Det som skiljer dem åt är att de bär olika vapen och har varierande skyddsutrustningar, vilket gör att de tål olika mycket. Att göra sig av med dem blir snabbt väldigt lätt. Kasta bort dem eller slunga tillbaka deras ammunition i nyllet på dem.

Efter att ha slängt omkring kulor och människor ett tag tar spelet slut, lika abrupt som det började. Helt plötsligt var det över och eftertexterna började rulla, med många frågetecken kvar i berättelsen som jag gärna hade velat reda ut.

Gemini: Heroes Reborn är ett slags komplement till Heroes Reborn: Enigma som släpptes till Android samt Ios förra året. Där fick vi följa Dhalia, systern till Cassandra, under hennes tid som labbråtta i samma byggnadskomplex som i Gemini, kallat The Quarry. Möjligen kan detta ge dig mer att stå på, men kommer fortfarande inte att tillfredsställa det klimax som du i slutet av spelet lämnas med.

Det som spelet saknar mest är egentligen en slutfinish. Grundtanken är bra och det finns alla möjligheter för Phosphor Games att skapa något riktigt intressant och häftigt här. De har valt en spännande scen samt ett berättelsemål som skulle kunna vara väldigt involverande och gripande. De har även valt att spinna på den mest intressanta superkraften, enligt mig. Förmågan att kunna skifta mellan olika tidsperioder är det roligaste och mest intressanta med hela spelet. Förutsättningarna är superbt bra här, men det blir bara hästskit av alltihop.

Det är utförandet som är problemet. Hade dialogerna varit bättre, fienderna smartare och mer varierande, berättelsen tätare, karaktärsdesignen mer genomtänkt, funnits mer tanke i detaljerna och en faktiskt existerande slutfinish hade det kunnat vara ett spel att rekommendera. Men i nuläget finns det endast en god tanke bakom det samt en häftig superkraft och jag blir väldigt besviken av att se potentialen så taktlöst slarvas bort. Hade detta varit bättre komponerat hade jag längtat till en slags fortsättning men i slutändan känns det här spelet enbart som en kassako. Ett försök att dra ut så mycket pengar som möjligt innan hela konceptet till sist faller platt och dör.