Den bärbara marknaden måste vara hemsk för traditionella spelutvecklare idag. Mobilen har blivit den givna spelplattformen för så gott som alla, och det är förstås en mardröm för såväl Sony som Nintendo att konkurrera med lättåtkomliga spel som är gratis, kommunicerar vildsint via sociala medier, och som till råga på allt finns tillgängliga i prylen som händigt nog redan råkar ligga i vänsterfickan. Det är, kort sagt, inte alla som finner värdet i att punga ut 500 riksdaler per spel och dessutom kånka runt på ytterligare en bärbar enhet.
Men Nintendo tar ingen skit. Istället har man valt att värja sig genom att släppa topptitel efter topptitel ända sedan släppet av Nintendo 3DS. Något som gjort det omöjligt för spelare att låta bli ett köp, och något som man såklart ska ha all heder för. Den som vill förgylla sitt bärbara (om än dyra och traditionella) spelande kan redan idag skaffa enheten tillsammans med Super Mario 3D Land, Kid Icarus: Uprising, The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D och Luigi's Mansion 2 - och då ändå ha minst femton riktiga supertitlar kvar att njuta av. Något som få andra bärbara konsoler (om någon) kan skryta med.
Det enda som egentligen fattas mig (och många med mig skulle jag gissa) är en riktigt bra, tung, grötig och episk rollspelstitel att grotta ned sig i. Något som Fire Emblem: Awakening är här för att ändra på. En gång för alla dessutom, om man tittar på ambitionsnivån som verkar ha varit riktad mot stjärnorna när man via förhandsinfo läst att spelets huvudkampanj ska vara runt 40 timmar lång och utrustad med så många olika utgångar att ingen spelares sparfil kommer att vara den andres lik.
Med det i åtanke är det inte orimligt att gissa att det här är ett spel för flygresan snarare än pendeltåget. Och visst, där har du rätt, men låt för guds (Jehovas, Buddhas och Luke Skywalkers) skull inte den saken stoppa dig från ett köp. Awakening är verkligen värt att spela även om du främst kommer att göra det hemma i soffan med två små, små skärmar i händerna.
Observanta läsare och fans av serien kommer att lägga märke till faktumet att jag inte refererar till tidigare delar av den i den här recensionen. Anledningen är enkel. Jag är nybörjare i universumet som är Fire Emblem. Ny och nyfiken. Framförallt på det här med karaktärer som dör för evigt om man är vårdslös med dem i strid. Jo men faktiskt. De dör på riktigt om livsmätaren når noll. Här finns inga Pokémoncenter med glada sjuksköterskor och uppfriskande, motiverande melodier. Här finns evig, oåterkallelig död med allt vad det innebär. Men här finns också liv, lyckligtvis.
För det som gör Fire Emblem: Awakening till den titel jag haft svårast att släppa ifrån mig på sista tiden är knappast dess storslagna fantasysaga (historien om det goda kungariket med snälla prinsar och trollkarlar som försvarar minoriteter mot elakingar kan jag utantill vid det här laget). Nej, istället är det persongalleriet och de dynamiska relationerna som gör det här till en av de mest unika titlarna i genren idag. Låt mig förklara:
Tidigt i äventyret räddar jag en familj lantisar från ett anfall. I just den här striden får jag hjälp av familjens son, och om han gör tillräckligt mycket nytta under striden kommer spelets huvudkaraktär, Chrom, att bestämma sig för att ta med pojken i sin lilla skara äventyrare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort då pojken är fullständigt oduglig på slagfältet, och jag misslyckas. Med det säger Chrom istället tack och adjö - och jag kommer aldrig att få reda på vem pojken är, vad han hade att säga, och vad han skulle få för relation till mina övriga karaktärer.
Med detta i åtanke blir det snabbt svindlande när man inser att man kan förlora vilken karaktär som helst, när som helst - med undantaget Chrom och spelarens egenskapade karaktär som jag personligen passar på att döpa till Oskar. Jag får exempelvis kort sällskap av en supercharmig tjej som i tid och otid förvandlar sig till en gigantisk dödskanin. Dessvärre överskattar jag henne och spelar lite oförsiktigt varpå hon dör och försvinner ur mitt liv innan hon hinner sätta några djupa spår.
Lite tråkigt förstås (på ett bra sätt), men inte i närheten av hur det känns att "förlora" en av karaktärerna som har betytt mycket både för gruppen och för mig som spelare. Ett dåligt, nej, oförsiktigt val i stridens hetta är allt som krävs. Sen kan det vara slut.
Striderna är i sin tur uppbyggda som en perfekt blandning av traditionell, turbaserad strategi och lika turbaserad rollspelsaction. Till att börja med har jag en charmigt pixlig överblick över slagfältet där jag får flytta mina karaktärer, eller spelpjäser om du så vill, efter behag. När jag är färdig är det fiendens tur, och när två eller flera pjäser oundvikligen stöter på varandra zoomas perspektivet in på en förhållandevis supersnygg fight i 3 dimensioner.
Skulle du be mig att gå in på varje detalj här så skulle den här recensionen ta flera timmar att läsa, så nöj dig istället med vetskapen om att det finns tillräckligt av kombinationer, vapen, besvärjelser och taktiker för att det aldrig ska bli enformigt. Det här helt enkelt strålande kul att försöka pussla ut hur man ska övervinna fienden samtidigt som man måste vara försiktig så att ingen stryker med. Även här får karaktärerna liv och identiteter genom sina ofta väldigt skilda roller.
Utanför striderna berättas historien genom en kartvy där världen öppnas bit för bit. Alla städer eller platser som man besökt tidigare kan man dessutom återbesöka för att köpa på sig ett av stadens eventuellt unika föremål. Platserna som man besöker representerar ofta ett kapitel i berättelsen och det är alltid tydligt vart man ska gå för att ta sig vidare. Det finns också mängder av sidohistorier att djupa sig i där man kan rekrytera nya karaktärer eller på annat sätt gynna sin så sakteligen växande "armé".
Jag vore förstås inte riktigt frisk om jag lät bli att nämna de många filmsekvenserna i Fire Emblem: Awakening som i sig själva motiverar ett omedelbart köp. Dessa är helt vansinnigt välgjorda och bjuder gång på gång på mäktig musik och spektakulära scener som med enkelhet kan mäta sig mot vilken etablerad animé-serie som helst.
Slutligen vill jag egentligen bara klämma in att 3D-effekten känns nästintill värdelös hela spelet igenom, med undantag för filmsekvenserna. Den behöver helt enkelt inte användas, om man inte verkligen vill att karaktärerna ska stå ut lite tydligare. Jag vill också rikta lite kritik mot röstskådespelet som kan förlöjliga vissa konversationer snarare än att lyckas med det motsatta. Men dessa är också mina enda egentliga klagomål. I övrigt överträffar Fire Emblem: Awakening alla förväntningar jag hade, trots att dessa var höga efter strålande kritik från andra kontinenter som privilegierats med betydligt tidigare släppdatum.