Final Fantasy Tactics A2

På äldre dagar har jag vuxit ifrån den japanska rollspelsvärlden. De känns bakåtsträvande, oflexibla, och långtradiga. Det känns helt enkelt som en gammal genre som ingen förbarmar sig över, för det finns lite förnyelse i de spel som släppts på senare tid. Ett japanskt rollspel som släpptes för tio år sedan skulle kunna dyka upp idag och kunna passera för ett sprillans nytt. Så pass gammalmodig är genren.

Vissa hävdar att det är lite det som är charmen med japanska rollspel. Man vet vad man får, liksom, och igenkänningsfaktorn verkar många mysa åt. Så som jag ser det bjuder denna genre på styrda scenarion, lite till obefintligt utrymme att utforska på egen hand, händelseförlopp som kan förutspås genom att sitta igenom första introsekvensen. Långt ifrån kul, faktiskt.

Men, alla japanska rollspel är långt ifrån dåliga. En spelgrupp som står sig mot tidens tand är de japanska strategirollspelen. Äldre strategirollspel som har återutgivits, exempelvis Final Fantasy Tactics: The War of the Lions, känns fortfarande fräscha och har ett omspelarvärde som heter duga. Varför jag har börjat dras till strategirollspelen, i vilket fall de japanska sådana, tror jag beror på den utmaning de erbjuder. Det finns ett större mått av oberäknelighet i dessa spel, vilket är något som en lilltanthjärna som min egen tycks uppskatta.

I min jakt på nya strategirollspel kom jag snubblandes över Square Enixs nya satsning, Final Fantasy Tactics A2: Grimoire of the Rift, en uppföljare till Gameboy Advance-spelet Final Fantasy Tactics Advance som släpptes för nästan fem år sedan. Final Fantasy Tactics A2 påminner mig om varför strategirollspel är så jämrans underhållande och smarta.

Under första dagen på sommarlovet tvingas busungen Luso att hjälpa till i skolans bibliotek, som straff för sina hyss under terminens gång. Luso hade säkert hoppats på att hans vakna timmar skulle utgöras av lata dagar, TV-spel och massor av glass. Att tvingas damma av gamla böcker var inte en av sommarplanerna, döma av hans reaktion. Väl i biblioteket finner han en mystisk bok, som helt oförhappandes tar honom till en främmande värld och landet Ivalice.

Lusos sommarlov blir med andra ord ett helt annat än vad han tänkt sig. I Ivalice tas han upp av en grupp legosoldater, som tar sig an vilka jobb som helst för en penning. I och med Lusos ofrivilliga ankomst förändras detta och jakten på att hitta ett sätt att få hem den mycket rappkäftade grabben börjar.

Final Fantasy Tactics A2 är som sagt ett strategirollspel som brer på allt som är kutym för genren. Drösvis med olika jobb finns att lära dina uppraggade gillemedlemmar, slagsmål sker på en rutnätad spelplan och planering sätts i första rummet om man vill bli långlivad i Ivalice.

Final Fantasy Tactics A2 har en del gemensamt med sin föregångare. Användandet av opartiska domare under slagsmålens gång gör en comeback, där domaren (som ser ut som de som man springer på i Final Fantasy XII) sätter spelreglerna innan råkurret börjar. Det kan röra sig om enkla regler som "använd inte magi", "mooglar får inte attackera" och "använd ej upphelande föremål" till mer svårstyrda som "gör ej några kontringsattacker", "gör inga crit-attacker" och så vidare. Om du lyckas hålla dig inom stridens regler, blir du gansksa schysst belönad när striden är slut. Om du däremot bryter mot dessa, förlorar du dina fördelar och du kan inte heller återuppliva dina fallna kamrater.

Domarsystemet tycker jag är ett bra initiativ som i majoriteten av fallen fungerar bra och bidrar till lite extra pyssel. I några få fall är reglerna urbota dumma. Ett exempel på detta är när regeln "gör inga distansattacker" dyker upp. Om någon av dina slagskämpar crittar en fiende resulterar det oftast i en knockback, fienden slungas bakåt ett par rutor. Enligt Final Fantasy Tactics A2 räknas det som en fullfjädrad distansattack, och vips är alla fördelarna borta. Det är ganska frustrerande att Square Enix inte har finjusterat sådana detaljer, för inte ska en kraftig attack som skjutsar bak motståndaren räknas som en distansattack, heller.

I Final Fantasy Tactics A2 återfinns flera spelmekaniska lösningar från Final Fantasy XII. Att få fram ny utrustning är en sådan lösning. Genom att du pantar en del föremål i en basar, öppnas möjligheten upp att köpa föremålet ifråga. Att kunna köpa ett bra svärd till din krigare kan exempelvis kräva linne, metall och essens från en lamia. Panta dessa prylar som du förhoppningsvis har på dig och du får möjligheten att köpa svärdet du haft ögonen på.

De tillgängliga jobben i Final Fantasy Tactics A2 hör mycket ihop med de föremål som finns i butikerna. Jag känner mig lite ambivalent till systemet att yrkena lär sig nya färdigheter genom utrustningen, men jag förstår tanken bakom det systemet. Målet är att få spelet att räcka längre eftersom det krävs sjukt mycket pyssel att hitta rätt vapen, mössor eller berlocker till dina karaktärer, speciellt om du satsar på flera olika jobb. Jag tror att jag föredrar att yrkena utvecklas i takt med figurerna, istället för att göra dem beroende av vapen, rustning och så vidare.

Final Fantasy Tactics A2 går att spelas till hundra procent med stylusen, vilket man på förhand tror är det smidigaste valet. Final Fantasy Tactics A2 är ju ett strategirollspel trots allt. Jag fann snabbt att styrkrysset och knapparna gjorde lika bra ifrån sig som stylusen, och i och med att spelet fungerar lika bra med den traditionella spelkontrollen släppte jag tanken på pekpennan ganska snabbt.

Final Fantasy Tactics A2 är ett långlivat och mysigt spel som erbjuder sjukt mycket underhållning för pengarna. Det finns en del hårda kanter, missar i domarsystemet och omständligheten i att lära figurerna nya jobbfärdigheter för att ta ett par exempel, som gör spelet något mindre njutbart. I det stora hela är Final Fantasy Tactics A2 ett spel som varmt kan rekommenderas. Speciellt under slappa sommarlovsdagar.