Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age

Det finns ingen rollspelsserie som är större i Japan och har haft mer popkulturell inverkan än Dragon Quest. En stor del av populariteten kommer säkerligen från Akira Toriyamas (Dragon Ball) unika tecknarstil, men kanske var förra Nintendo-chefen Satoru Iwata den som kom närmast sanningen när han sade att det är ett spel som är tillgängligt för alla. Oavsett tidigare erfarenhet av genren går det att plocka upp och ha kul med serien. Det är en faktor som inte ska underskattas i en tid då spel av många anses vara lite krångligt.

Utanför Japan är det däremot en helt annan historia. Här är Dragon Quest mest för de närmast sörjande fansen, även om det började förändras i och med släppet av Dragon Quest VIII i USA till Playstation 2 år 2005 (och året efter i Europa). Det var för övrigt också senaste gången en ordinarie del i serien kom till en konsol i väst eftersom Dragon Quest IX bara lanserades till DS och onlinerollspelet Dragon Quest X aldrig släpptes utanför Japan. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age för PC och Playstation 4 är därmed första släppet av en numrerad del i serien till konsol i väst på tolv år.

Final Fantasy och Dragon Quest är på flera sätt varandras motpoler, där förstnämnda uppfinner sig självt till varje ny del medan sistnämnda istället erbjuder minimalt med nyheter och nätt och jämt en uppgradering till rådande grafisk standard. Dragon Quest XI är inget undantag från den regeln. Det är lyckligtvis ingenting negativt, ibland vill man bara ha mammas välbekanta lagade mat och känna den välbekanta och trygga stämningen och det är just den känslan jag får här. Har du spelat Dragon Quest förr vet du vad som väntar och har du inte gjort det är det busenkelt att komma in i det.

Låt oss börja med det som brukar vara seriens svagaste nummer, nämligen storyn där du axlar rollen som tystlåten person som råkar vara den utvalde vars späda axlar bär ansvaret för världens framtid. Det saknas liksom gråzoner och alla karaktärer än antingen supergoda eller oändligt onda, och det är inte svårt att avgöra vem som är vem. Detta gäller även Dragon Quest XI där du spelar Luminary som valts ut av världsträdet Yggdrasil, och bär ett märke på vänster hand som visar att du är en av Age of Heroes. När ruskprickar anfaller din hemby, överlever du mirakulöst och åratal senare påbörjas äventyret där allt ska ställas till rätta.

Det finns egentligen inga överraskningar i storyn, och även om dina kompanjoner är charmiga så saknas inslag sticker ut på något vis. Trots detta bjuds det på en och annan överraskning som den hjärtevärmande sidostoryn. Och det är egentligen vad Dragon Quest handlar om. Den endimensionella, övergripande storyn är inget märkvärdigt men just sidohistorierna levererar desto mer.

Grafiken i Dragon Quest XI är supertrevlig med Akira Toriyamas distinkta stil, och Square Enix har gjort ett hästjobb med att skapa en riktigt levande värld. Även efter 50 spelade timmar häpnar jag över hur vackert det faktiskt är. I synnerhet äldre fans kommer älska detta. Själva spelmekaniken är annars rättfram och lätt att lära sig. Som jag skrev ovan är Dragon Quest XI ett bra ställe att börja på för nybörjare. Världen är varierad och låter dig utöva allt från armborsttävlingar till hästkapplöpning, kasinospelande och såklart strider mot monster. Sistnämnda vandrar omkring på världskartan, i grottor och i slott, så den som ogillar slumpmässiga strider behöver alltså inte tampas med detta. Striderna är däremot helt turbaserade där du kan ställa in hur dina medhjälpare ska bete sig.

En spelmässig nyhet är Pep Power som på närmast Dragon Ball-liknande manér låter din karaktär avfyra våldsamt kraftfulla specialattacker. Något liknande fanns i Dragon Quest VIII, men här aktiveras Pep automatiskt efter att vissa kriterier i striderna blivit uppfyllda. Även level-trädet är nytt för Dragon Quest XI liksom möjligheten att röra sig i striderna på ungefär samma premisser som i de senare Tales-spelen eller Ni no Kuni II: Revenant Kingdom. I Dragon Quest XI är detta dock bara kosmetiskt eftersom din positionering inte ger fördelar i vare sig attacker eller möjligheter att undvika fienden. Det gör såklart varför man kan fundera över varför det alls lagts till och jag rekommenderar Classic Mode.

Det stora problemet med Dragon Quest XI är dock den galopperande bristen på innovation. Allt som lagts till är sådant som antingen inte tillför något (som ovan nämnda fria kamera) eller saker som helt enkelt är standard i genren idag för att det är så mycket bättre än de äldre lösningarna. Sedan Dragon Quest VIII har egentligen inget av värde hänt, men sedan det släpptes år 2006 har fans av japanska rollspel avnjutit mästerverk som Final Fantasy XII, Bravely Default, The Last Story, Xenoblade Chronicles, Lost Odyssey, Tales of Xillia, Persona 4 och Ni no Kuni: Wrath of the White Witch (bara för att nämna några). Då har jag ändå inte ens nämnt Nier: Automata, Persona 5 samt såklart Ni no Kuni II: Revenant Kingdom och Octopath Traveler.

Jag kan fortsätta rabbla spel, men poängen borde gå fram. Det har hänt otroligt mycket med japanska rollspel sedan 2006, men utöver grafiken märks inte detta i Dragon Quest XI. Spelet känns söligt, onödigt gammaldags och kan spelmässigt inte tävla med de bättre alternativen, och när det tar drygt 50 timmar att spela igenom märks detta extra tydligt. Vidare tycker jag också att det är hög tid att låta ansvaret för musiken gå till någon annan än Koichi Sugiyama, som gjort musiken sedan 1987. Visst finns det minnesvärda stycken, men för mycket låter som att det spelats in på en billig synt. Med så fin hårdvara som dagens PC och Playstation 4 borde man ha kunnat begära mer.

Men trots den märkbara åldern på spelsystemet och andra brister är det i slutändan ändå lätt att avnjuta Dragon Quest XI, och är du redan ett fan så vet du ju vad som väntar. Har du spelat serien och gillade det, så lär du även uppskatta detta. Det finns kort sagt gott om underhållningsvärde bara man ser bortom bristerna, men till del tolv hoppas jag att Square Enix faktiskt tar och renoverar serien.