Det gyllene ögat

När Goldeneye 007 släpptes förändrades allt. Visserligen hade de brittiska utvecklarna på Rare bevisat att de kunde utveckla spel med häpnadsväckande grafik tidigare, kanske allra tydligast i Donkey Kong Country till Super Nintendo. Men konsol och FPS var liksom inte direkt något som passade särskilt bra ihop, det var en genre för PC, en genre som definierades av att spelas med mus och tangentbord. Dessutom var de oftast förknippade med monsterslakt i Doom och Quake, medan Rare nu klistrade på realistiska ansikten på karaktärer och fiender och gav dem realistiska rörelser som att dom rullade undan och gick ner på knä.

Men det som var mest häpnadsväckande var kanske det faktum att en fiende reagerade vart den blev skjuten. Jag minns att jag demonstrerade detta för mina vänner. "Kolla nu när jag skjuter soldaten i benet" och så reagerade han därefter.

Som sagt, häpnadsväckande på alla vis. Åtminstone år 1997.

Det är fortfarande ganska häftigt att se hur fienderna reagerar på vart de blir skjutna och de kastar sig "snyggt" när man dödar dem. Jag gillar också effekten av kulhål som syns i väggarna (Även om samma effekt lite lustigt dyker upp på ytor där den inte borde göra det.) På många andra vis har ju såklart tiden sprungit ikapp och ifrån Goldeneye 007. Men nu när det anlänt till Xbox (och Switch) och jag tack vare Gamepass kan återuppleva det, så är det ganska självklart att det blir en resa i ren nostalgi.

Det hela börjar med banan "Dam" och beroende på svårighetsgraden blir det också olika antal uppdrag att genomföra. Ett snyggt grepp som fler spel skulle kunna dra nytta av snarare än att bara öka hur mycket skada fienderna gör. Sedan är det genomgång som presenteras i en mapp med dokument, allt för att skapa en riktig stämning av att faktiskt vara agent 007.

Det är fortfarande ett väldigt bra flyt i spelet. Omgivningarna är dock extremt avskalade, här har verkligen tiden satt sitt spår i hur tomt allting är. Här finns lite lådor och tunnor, men inte så mycket mer. På spelets andra bana "Facility" är avsaknaden av detaljer ännu mer markant då korridorerna och rummen nästan känns komiskt tomma. Men jag är ju medveten om att detta inte är en remake utan en, om än märkbart skarpare, trogen version av originalet.

Av någon oförklarlig anledning lyckades min kompis Magnus låna en projektor av stadshuset i Trollhättan. Han ljög förmodligen och sa att det var för ett skolarbete eller något liknande. Sedan kopplade vi in konsolen i projektorn, fäste ett lakan på väggen och spelade multiplayer tills ögonen blödde. Det var såklart helt fantastiskt där och då.

Att återuppleva just den här biten är väl denna versions svagaste kort och för andra gången i denna text får jag referera till hur tiden sprungit förbi spelet. Det finns fortfarande såklart en charm att sitta i soffan och spela spel tillsammans. Jag har haft riktig roligt med Mario Kart 8 på delad skärm, så det är ju fortfarande något som fungerar. Men Goldeneye känns inte direkt som något som kommer förgylla spelkvällarna på detta viset, mer än de gånger jag inför denna text provade det i de tio matcher som krävdes för en achievement.

Jag vill minnas hur jag läste om folk som skärmade av sin ruta av spelet med bitar av kartong som man fäste på TVn. I dagens mer tekniskt avancerade värld hade det ju inte varit särskilt svårt att bara använda en splitter för att få samma bild på flera skärmar men sådant futuristiskt tänkte vi inte på då. Xbox-versionen har inget online-läge likt Switch-versionen, vilket känns lite märkligt. Så man får gott återuppleva just hur det var att spela på samma skärm, även om fördelen idag är att varje spelares ruta med stor sannolikhet är ungefär lika stor som hela TVn var år 1997.

Det finns såklart ofta något väldigt fint i nostalgi. Sedan skulle man kunna göra en lång text om huruvida det är spelet i sig som är det fina, eller alla minnen förknippade med det. När jag satt och tog mig genom banorna för denna text kom min två år yngre lillebror in och sade; "Det fick jag i julklapp" och hela pusslet av minnen kring spelet fick ytterligare en bit lagd. När spelet släpptes var det ett halvår sedan Nintendo 64 haft release i Sverige och det var givetvis en väldigt imponerande tillökning av spelbiblioteket. Vi befann oss i en 3D-era av spel, där Playstation mycket banade vägen för det vi bedömde som "snygg grafik" men året 1997 var på många vis ett starkt sådant även för Nintendo 64. Spel som Diddy Kong Racing och Lylat Wars följde upp Rares jättesuccé. Och när vi till slut sammanfattade försäljningssiffror så blev Goldeneye det tredje bäst säljande till formatet, enbart passerat av Super Mario 64 och Mario Kart 64.

Jag får heller såklart inte, såhär i sluttampen av texten, glömma att att nämna den fantastiska musiken i spelet. Här finns ett tungt driv i spelets musikstycken och så givetvis en väldigt ikonisk pausmusik. Det är rytmiskt och stämningsfullt på alla vis och ljud och musik framkallar såklart minnen på samma vis som det visuella.

Att återvända till Goldeneye för denna text har alltså främst varit en resa i nostalgi, snarare än att dissekera själva spelet. Nostalgi är något jag gärna djupdyker i, för även om spel kanske inte åldras särskilt bra, något redaktionskollegan Marcus uttrycker på följande poetiska vis; "Usch hade inte rört vid det med en tång idag. Den generationens 3D-grafik har åldrats som gamla svettiga gympakläder som fått ligga för länge i solen" så har detta för mig bjudit på en fin tillbakablick. Som spel från den här tiden ofta kan göra ifall de spelades frekvent och gjorde ett avtryck.

Jag förstår dock vad Marcus menar, när kantiga träd och helt tomma byggnader är det som visuellt erbjuds. Men bakom svettiga gympakläder finns ändå ett i grunden underhållande actionäventyr som är långt ifrån lika bra som då, men ändå en väldigt bra sammanfattning över vad som var hett mot slutet av nittiotalet. Jag har liksom fortfarande roligt när jag i början av spelets andra bana tar mig genom ventilationssystemet, för att sedan (precis som år 1997) skjuta av hatten på soldaten som är på toaletten, för att sedan skjuta honom i huvudet.

Ibland är den nostalgiska resan värd att göra, speciellt om det är i sällskap med när agent 007 var som allra bäst. Åtminstone i TV-spelsform.