Svenska
Gamereactor
artiklar

Det är hög tid för Amiga Mini

NES och Mega Drive i all ära, men var är miniversionen av Europas favoritspeldator?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Numera går det knappt en dag utan att det utannonseras en ny miniversion av någon klassisk konsol med en massa inbyggda spel, och en del av dessa är faktiskt riktigt bra. Men ett format som inte syns till trots att det verkligen förtjänar det är Amiga. Det kanske beror på att det här formatet aldrig överhuvudtaget var stort i Japan och hade väldigt begränsade framgångar i USA. Liksom Spectrum var det ett format som nästan bara vi européer förstod oss på, men i gengäld var maskinen grogrund för några av tidernas största spelutvecklare. Och det finns en hel massa klassiker kvarglömda på det här formatet. Den fick visserligen väldigt många arkadkonverteringar, men allra störst var den under några intensiva år när Mega Drive och SNES inte hade kommit igång och Amigan tveklöst var den mest kraftfulla hemspelmaskinen och de facto standardplattformen för de mäktigaste spelen (Neo-Geo? Hysch!).

För att åstadkomma en Amiga Mini behöver vi först lösa några problem. Väldigt många spel behövde knappar från tangentbordet för att komma runt det faktum att standardkontrollen (oftast en TAC-2-joystick) bara hade en knapp. En Amiga Mini-handkontroll behöver därför ett par knappar som kan förprogrammeras för respektive spel. Dessutom behöver den ett sätt att ersätta en muspekare. Smidigast vore det med någon sorts gyro-pekfunktion, förutsatt förstås att den har perfekt precision. Sen skulle man också behöva bygga in automatiskt diskettbyte, för jag tror inte att moderna spelare vill sitta och jonglera virtuella disketter. Med dessa små problem lösta (M2, lyssnar ni?) skulle dock Amiga Mini kunna erbjuda följande höjdarutbud.

Amigan var fullproppad med actionspel, men ska man vara riktigt ärlig är det inte så jättemånga som håller än idag. Begreppet "euro jank" myntades som svar på den enorma mängden spel som kanske såg tjusiga ut men var sladdriga och hade hemsk spelkontroll. Super Frog är ett exempel, James Pond, Fire & Ice och Zool är några andra. En superklassiker som förtjänar förstaplatsen är däremot Turrican II. Det har sina brister, men den tidlösa musiken ger det en given plats och det är fortfarande genuint kul. Amigan var också en bra plattform för coop, och Chaos Engine är ett lysande exempel. Bland alla horisontella shoot'em ups vill jag nämna SWIV, där helikoptern och jeepen bjöd på helt olika spelstilar och också gick att spela två samtidigt. Och även om Bubble Bobble fanns i bättre versioner på andra format var Parasol Stars i praktiken Amiga-exklusivt. Vill man göra slut på sämjan är det svenska gratisspelet Gravity Force 2 ett perfekt sätt, med intensiva dueller med oändligt justerbara rymdskepp. Och så ett spel som blir en bra brygga till nästa kategori: Rick Dangerous är ett spel som satte en ny standard för svårighet, och kan vara ett av de mest medvetet sadistiska spel som någonsin skapats.

Det är hög tid för Amiga MiniDet är hög tid för Amiga Mini
Gravity Force 2 må se simpelt ut, men spelbarheten är oöverträffad.
Detta är en annons:

Amigan hade också en del långsammare, mer komplexa actionäventyr. Delphine Software släppte två ultraklassiker med kort mellanrum, Another World och Flashback, och båda förtjänar förstås en plats här. Prince of Persia var inte ursprungligen ett Amiga-spel, men den versionen är en av de mer klassiska, och det håller förstås också än idag. Slutligen måste vi lägga till Moonstone, som skulle sätta åldersgränsen på Amiga Mini till 18 år rakt av, men det är det värt. Det här fantastiska arkadrollspelet var en föregångare till Dark Souls, där fyra riddare parallellt utforskar en fantasyvärld och ger sig in i extremt svåra, extremt blodiga strider, för att slutligen förtjäna chansen att bli brutalt mosade av spelets slutbossar. Stämningen är total och möjligheten att sabotera varandras chanser ytterligare påminner om nutida invasioner i From Softwares klassiker.

Det är hög tid för Amiga MiniDet är hög tid för Amiga Mini
Om du tyckte att Dark Souls var orättvist kommer Moonstone få dig att behöva terapi.

En annan klassisk sysselsättning var bilspel, och de fanns i alla former. Micro Machines var förstås väldigt lättsamt men också vanebildande. Ett liknande uppifrån-perspektiv hade Supercars II, men på de mer realistiska banorna fanns även möjlighet att använda vapen för att spränga sig fram i loppet. Lotus Turbo-serien hade mer realistisk banracing och där var Lotus Turbo II den bästa. Amigan hade också en hyfsad polygonkapacitet och även om spel som Hard Drivin' var alldeles för ambitiösa för att fungera i praktiken var Stunt Car Racer ett utmanande men mycket spelbart spel som dessutom bjöd på crossplay trettio år innan Fortnite, då Amiga- och Atari-ägare kunde tävla över nollmodemkabel. Simuleringar av andra sportsliga aktiviteter var det också gott om. En väldigt tidig klassiker som tog steget från Commodore 64 var International Karate +, som bjöd på massor av finess i en enda styrspak och en knapp. Sensible World of Soccer utklassade konkurrenterna och erbjöd snabb, intensiv fotboll med massor av spellägen (och inga jäkla samlarkort). Ett sportspel som var lika orealistiskt som kul var Speedball II, där kromglänsande spelare tacklade sönder varandra på en flipperliknande arena. Och på tal om flipper: nej, jag kan förstås inte sätta ihop ett Amiga-paket utan någon av DICE genombrottstitlar. Där erbjuder Pinball Fantasies den bästa helhetsupplevelsen även om jag är svag för Pinball Illusions också.

Det är hög tid för Amiga MiniDet är hög tid för Amiga Mini
Om du någonsin spelat IK+ så hör du musiken i huvudet ... nu.
Detta är en annons:

Amiga-ägare var väl överlag lite äldre och därmed lite smartare än konsolspelarna, och därför fanns massvis av spel som krävde lite mer tankeverksamhet. Bland de många äventyrsspelen fanns många höjdare som Loom, Quest for Glory och Leisure Suit Larry, men ska vi bara välja två så blir det tveklöst Monkey Island 2: LeChuck's Revenge och Simon the Sorcerer. De här två spelen kom på en trave disketter var och var fullproppade med skön grafik, smarta pussel och lysande humor. Rena pusselspel fanns det förstås också många av. Benefactor såg ut som ett plattformsspel men handlade nästan helt och hållet om att springa runt och hitta sätt att guida små figurer till utgången, ungefär som Oddworld: Abe's Oddyssey några år senare (Benefactor släpptes väldigt sent i Amiga-historien). Och i kategorin guida små figurer finns inget bättre än Lemmings, och då menar jag förstås Lemmings 2: The Tribes, som var totalt fullspäckat.

Det är hög tid för Amiga MiniDet är hög tid för Amiga Mini
Benefactor var Dice sista Amiga-spel innan de började göra bilspel till PC.

Men Amiga var också stället för riktigt genuina strategispel. Många av dem var relativt lättillgängliga, framför allt förstås North & South som blandade taktiskt planerande med små arkadsekvenser. Battle Chess var helt enkelt schack, men med brutala animationer då pjäserna slår ut varandra. Cannon Fodder var också ett lite snabbare strategispel: tänk League of Legends fast med små armégubbar och bara maskingevär och granater att välja på. Och i en Amiga-historik måste vi också ta med Defender of the Crown, en av de första systemsäljarna som imponerande med magnifik grafik (detta var alltså 1986 och det snyggaste som fanns på konsol var typ Alex Kidd) och en kvasihistorisk bakgrund med Ivanhoe och Robin Hood i några av huvudrollerna. Men vi kan även gå in på tyngre strategiklassiker. The Settlers är en anrik serie som började här, och erbjöd möjlighet för två spelare att bygga superdetaljerade medeltidsbyar samtidigt. Will Wrights Sim City skapade en serie som lever än idag, vilket förstås också gäller Sid Meiers Civilization. Och herr Meier gav oss också Pirates!, som fått försök till nytolkningar genom åren men aldrig riktigt matchat originalets matinéstämning.

Det är hög tid för Amiga MiniDet är hög tid för Amiga Mini
Det här släpptes alltså året innan Super Mario Bros i väst. Bara som en jämförelse.

Ja, se där! Lite snabbt har jag satt ihop en lista på trettio Amiga-klassiker som representerar det mesta som maskinen hade att erbjuda. Och det finns förstås ingen brist på alternativ. Kanske något maffigt rollspel som Eye of the Beholder II eller Black Crypt? Någon flygsimulator? Något 3D-äventyr som Midwinter eller Hunter, om inte annat bara för att skratta åt hur långt utvecklingen har gått? Alien Breed? Syndicate? Rodland? Elite eller Frontier? Bill's Tomato Game? Clown-o-Mania? Rockstar Ate My Hamster? Ja, som synes tar det aldrig slut, och det är därför det verkligen vore på sin plats med en Amiga Mini!



Loading next content