Svenska
Gamereactor
recensioner
Days Gone

Days Gone

Sonys storsatsning handlar om broderlig kärlek, zombies och motorcyklar. Kim har puttrat omkring i ett postapokalyptiskt Oregon i ständig jakt på bensin...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Finns det en enda sak vi har kunnat räkna med att Sony levererar under de här senaste åren har det varit storslagna exklusiva spel med skyhöga produktionsvärden och en otrolig hög standard när det gäller hur polerade spelen känns. Med Uncharted-serien, The Last of Us, Shadow of the Colossus och God of War färskt i bakhuvudet är det inte svårt att sätta sina förväntningar på orimligt höga nivåer när Bend Studios ambitiösa post-apokalyptiska Days Gone nu äntligen ska släppas. Mina egna förväntningar var på förhand ganska återhållsamma, jag trånade inte efter ett till äventyr i samma anda som The Last of Us och speciellt inte efter ytterligare ett gigantiskt spel med öppen värld. Days Gone är en blandning av de två sakerna, på gott och ont, men det har också en tydlig egen identitet och en hel del bra idéer.

Premissen är lika uppenbar som nästintill standard vid det här laget. Någonting förvandlar människor till zombieliknande varelser, här kallade Freakers, och det är upp till en brokig skara människor att överleva under nya förutsättningar och kanske även gå till botten med vad som har hänt och varför. Det är såklart komplett med suspekta organisationer, människor som inte kommer överens och olika grupperingar som slåss för egna övertygelser. Mitt i allt det finns det även personliga berättelser att utforska också och vår protagonist, Deacon St. John. hamnar mitt i allehanda problem på vägen mot sin egen sinnesfrid.

Days Gone
Deacon St. John är en hårdhudad kille med massor av nyanser, en strålande karaktär.

Tidigt i Days Gone får vi veta att Deacon och frugan Sarah blir separerade under kaosartade förutsättningar och allt pekar på hon omkom strax därpå, givetvis tar det inte särskilt lång tid innan saker och ting pekar åt det motsatta och en gnutta hopp kan få en man att göra vad som helst. Lever hon eller inte? Hur? Var är hon? Det är, för mig, en precis lagom uppbyggnad för att rättfärdiga en grundpremiss med tydligt driv, tyvärr faller just berättandet ganska snabbt i Days Gone. Medan jag bara vill fortsätta leta efter Sarah vill spelet istället slänga på mig flera olika berättelser samtidigt, inte dåliga berättelser egentligen, men i slutändan känns det som den röda tråden tappas bort och Bend vill dela min uppmärksamhet på ett sätt som inte känns naturligt eller intuitivt. Här lider spelet av sin mer öppna struktur än att istället dra styrkor från den. Det blir också tydligt vad som känns mer som utfyllnad än någonting med riktig tanke bakom sig när spelet konstant slänger in nya karaktärer och sidoberättelser halvvägs in i spelet precis när jag känner att allt precis fått upp farten.

Detta är en annons:
Days Gone
Motorcykeln är en vital del i att ta sig runt i Oregon, glöm för guds skull inte att tanka dock!

Även om det känns rörigt ska det dock sägas att tack vare makalöst röstskådespel och snortight regi blir det sällan tråkigt. Karaktärerna är riktigt välskrivna och känns mänskliga på ett sätt som få andra spel lyckas med. Här drar jag igen en parallell till The Last of Us, även om berättelsen inte riktigt når samma nivåer som och utbyte som Joel och Ellies äventyr finns det otroliga moment i Days Gone där jag kom på mig själv att bli helt trollbunden av vad som hände på skärmen. Ett sådant exempel är en återblick som visar hur Deacon och Sarah träffades på en enslig grusväg. Mänskligheten, intensiteten och humorn i den scenen, tillsammans med röstskådespelet är ingenting annat än fantastisk, och det finns många sådana scener genom spelet.

Utanför själva berättandet finns det såklart annat att pyssla med också eftersom Days Gone faktiskt är ett spel satt i en expansiv och öppen spelvärld. Det finns uppdrag av exakt de typer som du kan förvänta dig. Rensa fiendebaser, rädda otursamma människor och utföra enkla förfrågningar från de olika allierade baserna som finns utspridda på kartan. Tyvärr känns en hel del uppdrag som menlösa sysslor som ska utföras bara för att du ska ha en anledning att besöka olika delar av kartan. Många gånger vill jag helst bara göra en sak men spelet avbryter mig med vad som känns som meningslösa dussinsysslor allt för ofta, vilket haltar strukturen ytterligare.

Precis som tonen och atmosfären går det att både se och känna att spelbarheten har inspirerats ganska kraftigt av The Last of Us också och går att dela in i tre delar. Smygande, skjutande och handgemäng med olika typer av yxor, plankor och basebollträn. Jag kommer aldrig överens med själva skjutandet alls under mina timmar med spelet, siktet känns löst och feedbacken från de olika puffrorna som ljud, rekyl och så vidare, känns aldrig riktigt bra. Det finns ett helt progressionssystem där förmågor kan förbättras som hjälper till en aning med det men det blir aldrig helt tillfredsställande för mig. Jag föredrar helt klart att spurta fram mot en fiende med en brandyxa i högsta hugg och försöka kötta av så många kroppsdelar som möjligt eller att försöka smygdöda som många som möjligt innan jag blir upptäckt.

Detta är en annons:

Eftersom fiendefloran består av zombier och människor måste man alltid anpassa sin strategi baserat på situationen. I de allra flesta fall är smygandet att föredra eftersom högljudda strider kommer locka fler freakers till platsen. Den artificiella intelligensen är aningen svajig, både på mänskligt motstånd och freakers, och det blir extra uppenbart vid smygandet. Även bestialiska djur som bär på samma smitta kan dyka upp och att stå nos mot nos med en gigantisk infekterad björn är ett pulshöjande möte, minst sagt. Förutom den fladdriga vapenhanteringen känns striderna oftast varierade och med tanke på den slumpartade naturen av den öppna spelvärlden kan vad som helst hända när som helst. Freakers beter sig också annorlunda baserat på vilken tid på dygnet det är och att planera hur du exempelvis ska rensa ur en stadsdel på deras nästen blir direkt livsviktigt eftersom de jagar i väldigt, väldigt stora grupper. När de kommer emot dig i hundratal och ser ut som kryllande skalbaggar är mitt absolut bästa tips att omedelbart lägga benen på ryggen och springa för kung och fosterland.

Days Gone
Miljövariationen är brutalt bra, snötäckta toppar blandas med murriga skogar och träskmark på bästa tänkbara sätt.

En del av Days Gone går ut på att bränna omkring på motorcykel. Det främsta verktyget för att ta dig runt spelvärlden. Den aspekten, tillsammans med möjligheten att tillverka läkningsmedel och vapen, lägger till en viss del av överlevnadselement. Motorcykeln behöver bensin för att kunna köras och den måste lagas när den har gått aningen för hårt. Att bli stående med soppatorsk precis när en anstormande grupp freakers har nosat upp dig är ingenting att rekommendera. Lyckligtvis går det att hitta skrotdelar i gamla bilar och bensindunkar finns utspridda nästan överallt. Motorcykeln går även att uppgradera hos de olika allierade bosättningarna som finns runt om i Oregon och du kan göra den tåligare, snabbare och tystare samt även skräddarsy färger och andra delar för att glida omkring med ordentligt fräsig stil.

Den övergripande designen i Days Gone är brutalt bra. Bend har verkligen lyckats fånga det murriga landskapet i amerikanska Oregon med de tallrika skogarna, överväxta småvägarna och den fuktiga luften fullkomligen dryper av atmosfär. Rent tekniskt är det snyggt, inte på något sätt överdrivet eller så där ögonbrynshöjande som när Uncharted 4: A Theieves End släpptes, däremot är det buggigt. Väldigt buggigt. Flertalet gånger fryser bilden i allt från fem till tio sekunder och bilduppdateringen när jag sicksackar omkring på bågen är allt annat än stabil. Räkna också med en hel del "pop-ins" på spelets texturer, även i mellansekvenserna. Jag har till och med behövt starta om hela konsolen eftersom texturer helt och hållet vägrade att ladda in och allt såg ut som fjolårsgammal gröt. Karaktärerna ser dock riktigt bra ut och ansiktstrycken övertygar tillsammans med de otroliga röstskådespelarna. Även sättet man använder sig av musik på skänker ett extra lager av atmosfär med ängsliga akustiska gitarrsolon som fångar känslan av ångestdrypande vildmark perfekt.

Days Gone
Det är tillfredsställande att moppa till folk på truten med hemmasnickrade basebollträn.

Jag känner att Days Gone tappar bort sin egen identitet i strävan efter att göra flera saker samtidigt. Ibland känns det som att Bend verkligen vill göra The Last of Us i en öppen spelvärld, och flera gånger lyckas det. Andra gånger känns det mer som att den öppna spelvärlden är påtvingad och får själva berättelsen att kännas osammanhängande och märkligt utdragen. Det, tillsammans med de tekniska tillkortakommandena gör att betyget hålls tillbaka en aning. Jag gillar dock verkligen karaktärerna, mänskligheten och själva berättandet, och Oregon som spelvärld är proppad med otrolig atmosfär och mycket att upptäcka. Sony och Bend bevisar att det fortfarande finns en plats för stora äventyr för den ensamma spelaren.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Otroliga karaktärer, bra röstskådespeleri, fantastisk atmosfär, spännande spelvärld, massor att göra
-
Undermålig berättarstruktur, vissa menlösa sysslor, fladdrig spelkontroll, buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Att tanka sin förbannade motorcykel var fjärde minut, rymma från vrålande mutant-zombier samt tvingas kuta runt och leta saker likt en illbatting - är drygt. Jag håller med. Samtidigt bygger det atmosfär, skapar en känsla av kärvhet som passar överlevnadspartiet i detta suveräna spel alldeles utmärkt, enligt mig. Sen gillar jag världen också, grafiken, ljudbilden, storyn och karaktärerna. 8/10

Medlemsrecensioner

  • fille49
    20 år efter världen raserat efter Dr. Wu pnskefulla virus som skapade i Jurrasic World så har vi ny de nya kapitlet i serien. Jurrasic... 6/10

Relaterade texter

Days Gone (PC)Score

Days Gone (PC)

RECENSION. Skrivet av Patrik Severin

Skrivbordsgeneralen Patrik har bytt ut legionerna, hästarna och kartorna för att avnjuta apokalypsen med sin skinnväst, hagelbrakare och motorcyklar PC-versionen av Days Gone...

Days GoneScore

Days Gone

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Sonys storsatsning handlar om broderlig kärlek, zombies och motorcyklar. Kim har puttrat omkring i ett postapokalyptiskt Oregon i ständig jakt på bensin...



Loading next content