Call of Duty: Warzone 2

Två år efter att första Warzone släpptes har nu uppföljaren, Warzone 2.0, släppts vilket kommer lägligt när Call of Duty: Modern Warfare 2 lanserades för cirka tre veckor sedan. Även om detta inte känns som ett helt nytt spel, utan snarare som en enorm uppdatering, är det ändå ett oerhört trevligt spel som än en gång väcker roliga minnen till liv när ens gäng samlades för att stå som de enda överlevande i en kaotisk krigszon.

Warzone 2.0 kommer med en hel del välkomna nyheter. Vi välkomnas här till Al Mazrah som förmodligen är den bästa kartan hittills i Call of Dutys battle royale-värld. Här och var finns enorma byggnader att ta skydd inuti eller leta efter vapen och andra nödvändiga saker, men Al Mazrah är dessutom ett bergigt landskap och med flera vattendrag som fungerar utmärkt för att snabbt avancera med båtar (så längde du har med dig tillräckligt med bränsle). Al Mazrah är verkligen ett suveränt landskap med mängder av platser som kan fungera som ödesdigra bakhåll.

Vad jag framför allt gillar med det nya spelet är transformationen som Gulag har genomgått. Från att tidigare ha handlat om 1v1-matcher kastas nu spelare in i en arena med varsin lagkamrat för chansen att återigen få fälla ut sin fallskärm över Al Mazrah. Numera behöver man alltså vara vaksam över fler än en måltavla och det hjälper knappast att ta det lugnt. Efter en viss tid släpps nämligen en benhård AI upp, utrustad med en minigun, som på nolltid ser till att endast en av er står kvar med ett pumpande hjärta.

Förrådet och ryggsäcken har också fått sig en ordentlig förändring i det nya spelet. Till att börja med kan man nu plocka på sig sitt primära vapen från de olika köpstationerna (och naturligtvis kan man även göra det via loadout drops, precis som i föregångaren). Därutöver har Al Mazrah vissa fästningar som vaktas av AI. Besegrar du dem, kan du också lägga vantarna på lådor och därefter få tag på din förbestämda loadout. Som jag nämnde lite kort fungerar ryggsäcken nu ett riktigt bra sätt och gör det lättare att sortera och förvara diverse saker. Ryggsäcken fungerar med andra ord som ett extraförråd, utöver din tillfälliga loadout. Resultatet är en organiserad och tydlig meny för ens vapen, pansar och andra väsentliga saker för att klara sig ute på krigsfältet.

Utan att jag först kände till det fick jag en trevlig överraskning när jag i en solo-match sprang runt i de torra landskapet, letandes efter mer ammunition till mitt automatvapen, och hörde en röst från handkontrollen. Proximity chat möjliggör att kunna prata med en närstående fiende som också aktiverat funktionen vilket kan lämna utrymme för sanslöst roliga scenarion. Det är inte ovanligt att höra någon fråga var någonstans du är eller håna dig för att sedan stöta på varandra i en trappuppgång. Har den andra spelaren gjort dig riktigt förbannad och övertygad om att du måste visa var skåpet ska stå, då är det fruktansvärt kul att tysta honom en gång för alla.

Med det sagt är inte allt guld och gröna skogar i Warzone 2.0. Under min tid med spelet har jag fått tillbringa enorma mängders tid åt att stirra in i skärmen medan spelat försöker hitta en match åt mig och när jag väl har anlänt till Al Mazrah har träd buggat ur och täckt hela min skärm och jag har även råkat fastna i vissa miljöer. Ibland händer det även att spelet blir extremt laggigt vilket då gör det helt ospelbart. Det är sällan det sker, men det händer då och då. Dessutom är jag inte helt nöjd med hur Battle Pass fungerar som består av vapen, alternativa utseenden till vapen och fordon eller diverse XP-boosts. Menyerna är spretiga och Battle Pass-systemet känns i sig ointressant och inte alls särskilt belönande.

Som man kommit att förvänta sig erbjuds flera olika alternativ att spela spelet på. Du kan spela det helt själv vilket kommer testa dig rejält då det tvingar spelaren att var varsam och lyssna efter fiender, snarare än att kuta runt och slå in dörrar. Föredrar du att lira i gott sällskap kan du också gör det i duo-läget där du och en kamrat går ihop, alternativt kör du quad där upp till fyra spelare kan ingå i en grupp. Alla förändrar spelsättet ordentligt vilket inte minst märks när cirka 150 spelare med detsamma dyker ned med huvud före över Al Mazrah.

Glömmas ska inte heller det helt nya spelläget DMZ som än så länge bara beskrivs som en beta och kan bäst jämföras med spel som Escape from Tarkov eller Hunt: Showdown. Målet är enkelt. Överlev. Till skillnad från Battle Royal finns här ett mycket större fokus på loot och slutföra uppdrag, snarare än att skjuta ihjäl motståndare. Det är dock tydligt att denna del fortfarande inte är färdig och ska jag vara helt ärlig fann jag det aldrig särskilt roligt heller. AI:n är helt hjärndöd och det blir snabbt väldigt enformigt och tråkigt. De som däremot vill låsa upp blåkopior för vapen kan dock räkna med att tillbringa flera timmar i detta spelläge.

Warzone 2.0 är precis som namnet antyder; en uppdaterad version av Warzone. Det är helt klart en trevlig uppdatering som erbjuder en del smaskiga nyheter, men som på många sätt också känns som precis samma spel. Med det sagt är det välgjord och Al Mazrah är en suverän karta som känns betydligt mer genomtänkt än tidigare slagfält. Looten är placerad mer logiskt, miljön erbjuder stor variation och progressionen med vapen och level-systemet känns väl genomtänkt. Vi ser fram emot att se hur spelet utvecklas i framtiden.