Burnout Paradise Remastered

Jag älskade Burnout Paradise och bara tanken på att det har gått tio år sedan jag senast spelade det på min Xbox 360 så såklart sinnesjuk. Tio år. Det känns som igår. Men, jag ska inte bli nostalgisk. Ett av spelen jag tyst har bett om ska få sig en nyutgivning är faktiskt just Burnout Paradise, men EA har varit väldigt tjuriga på den fronten. Tills nu. Den mest intressanta frågan är givetvis: Hur har EA behandlat remastern?

Till att börja med, Burnout Paradise Remastered innehåller grundspelet (duh) och allt extramaterial som släpptes. Det inkluderar dag- och natt-cykeln, motorcyklarna, alla extra bilar och såklart Big Surfs Island. Det är inget snack om att det mycket välfyllt paket, proppat med innehåll för vansinnesracing. Säga vad man vill om utvecklingen de senaste tio åren men, Burnout Paradise Remastered är fortfarande exakt lika kul nu som då.

Burnout Paradise Remastered är upplagt på det sätt att du direkt från start har tillgång till hela kartan. Varje korsning är potentiell tävling där det endast räcker med en liten burnout för att starta. Tävlingstyperna varierar från traditionella sprintlopp, stunt-event till road rage-tävlingar där det gäller att få sina motståndare att krascha sina flådiga kärror. Det som kännetecknar Burnout Paradise Remastered är enkelheten i upplägget och tempot mellan tävlingarna. Det finns ingen egentlig utfyllnad. Du kan tävla i raskt tempo eller bara glida omkring i staden för att plocka ned rivaler (och på så sätt få tag på deras bilar), valet är ditt.

Det spelar egentligen ingen roll om jag är sugen på att tävla eller inte, charmen med Paradise City är just att det är så lätt att bara glida omkring, sätta nya rekord på vägsträckor, köra sönder skyltar eller hoppa från avsatser som inte ens självaste Evel Knievel skulle fått för sig att ens titta på. Spelvärlden som Criterion målar upp med Paradise City kan mycket väl vara den mest inbjudande någonsin i ett spel av den här typen och även om jag faktiskt fortfarande kan hitta till landmärken och hemligheter är det en extrem fröjd att göra det på nytt.

För att navigera Paradise City finns ett massvis med bilar, eftersom allt nedladdningsbart material finns tillgängligt från start kan du välja på ungefär vad du vill. Vråltunga polisbilar, små sladdriga leksaksåk, futuristiska svävare (!) eller plastiga riskokare. Hundratals olika bilar i flertalet olika klasser. Det gäller att välja bil efter tävling för att lyckas bäst. Det är uppdelat i "Speed", "Stunt" och "Aggression" och för att exempelvis ha en god chans när det vankas crashparty är den sistnämnda klassen att föredra.

Nackdelen med att ha så många av bilarna (de nedladdningsbara då) upplåsta från start är att motivationen och framförallt belöningen med att låsa upp nya bilar uteblir en aning. Det finns liksom ingen mening med att ha en vertikal progression om du redan från start kan använda en bil som är bättre och kan användas i alla tävlingstyper. Jag hade hellre sett att Criterion Games hade fnulat fram ett sätt att få det nedladdningsbara innehållet att kännas som en dynamisk del av spelet.

Det är dock något visst med Burnout Paradise Remastered. Spelbarheten är lätt att ta till sig men svår att lägga ifrån i sig på ett sätt som få andra spel lyckas med. Upplägget gör sitt men fordonsfysik och hantering känns precis sådär härligt arkadaktigt som många andra utvecklare verkar vara rädda för idag. Till och med Need for Speed Payback har möjligheter för tuning där fjädring, vridmoment och bromseffekt kan ställas in. I Burnout finns bara gas, broms, handbroms och turbo - och det är underbart. Välj bil, välj grundfärg och sedan är det bara rakt ut i gatan och gasa som om det inte fanns någon morgondag.

I och med att Burnout Paradise Remastered är... just det, en remaster, förväntar vi oss såklart att det ska innehålla precis allt som släpptes till orginalspelet samt expansioner och så vidare. Det gör det, som sagt. Vi har kommit att förvänta oss att saker som att även det grafiska ska imponera på oss, åtminstone att vi ska kunna se och känna att spelet är värt sin prislapp. Burnout Paradise Remastered är helt ärligt aningen tråkigt när vi kikar på de grafiska kvalitéerna. Jag har spelat på en Xbox One X som förvisso tillåter för native 4K i 60 bildrutor per sekund, men spelet ser platt och livlöst ut. Saker som partikeleffekter och ljussättning lämnar en hel del att önska och bilmodellerna ser märkliga ut i kontrast till själva staden. Det är dock en liten, liten, liten, (liten) petitess i ett spel som underhåller på ett sådant kungligt sätt som det faktiskt gör.

Det genombriljanta ljudet är dock intakt. Eller snarare soundtracket är det som skiner starkast. När Guns N' Roses ledmotiv "Paradise City" dunkar i gång på startskärmen sköljs jag över med nostalgiska känslor. Låtarna känns försiktigt handplockade och passar speltypen och tonen perfekt. Överlag är den punkiga rockmusiken någonting som faktiskt höjer Burnout Paradise Remastered som helhet. Biljudet som sådant är okej, vare sig mer eller mindre.

Jag älskar fortfarande Burnout Paradise. Av hela mitt hjärta, och det kommer jag alltid att göra. Jag tycker att EA/Criterion Games kanske hade kunnat lägga ned lite, lite mer hjärta i den här remastren och det blir svårt för mig att rekommendera någon som redan spelat det i sitt originalutförande (eller den magiska PC-versionen) att köpa det igen. Prislappen är märkligt hög också om vi jämför med andra nyversioner och att spelet redan finns tillgängligt på både PC och via Xbox Ones bakåtkompatibilitet (med klara förbättringar via X) gör det till en något märklig utgåva, om jag ska vara lite extra petig såhär i slutklämmen. Det är fortfarande hutlöst kul och har du aldrig upplevt Burnout Paradise innan är det ett solklart köp.