Star Wars: Visions (Disney+)

Filmen:
Star Wars på vita duken må ha varit en besvikelse, men på TV-fronten frodas George Lucas arv och den senaste i raden av TV-satsningar stavas Visions - en antologi av animerade Star Wars-snuttar som hyllar Disneys galax. Det finns nio episoder i samlingen som har utvecklats av japanska animationsstudior och här nedan sammanfattar jag vad jag tyckte om varje episod på ett så spoilerfritt sätt som möjligt.

Häftigast: Episod 1, The Duel. Denna vänder på steken genom att vältra sig i de japanska influenserna från originalfilmerna och blandar teknologi med Kurosawas svartvita samurajestetik. En mystisk ronin besöker en by som belägras av banditer och det är upp till krigaren att göra sig av med det mörka hotet. Välbekant, men mycket underhållande och man vänjer sig snabbt vid den där knaggliga 3D-animationen som många animes dras med idag.

Roligast: Episod 2, Tatooine Rhapsody. Denna tar mest distans från allt som heter siths och jedis, och just därför är det kanske den mer originella berättelsen i Visions. Handlingen? Ett musikband vill sprida glädje i galaxen, men en av bandmedlemmarna jagas av Jabbas prisjägare. Det faktum att avsnittet inte behöver lösa problemet med Jedi-tricks gör detta till en gullig liten pärla - även om hardcore-fansen inte lär hitta särskilt mycket här.

Galnast: Episod 3, "The Twins". Studio Triggers helvilda saga är den som mest kändes mest som en remix av allt som heter Star Wars. Ett par tvillingar, som har fostrats i den mörka kraftens konster, får i uppdrag att testa ett massförstörelsevapen. En av tvillingarna visar sig dock ha tagit kontakt med den ljusa sidan - och en förödande syskonkonflikt äger rum. Visuellt sett är det precis vad man kan förvänta sig av Kill la Kill-studion och musiken är toppen, men är man allergisk mot anime-klyschor finns det andra episoder här som kan tillfredsställa.

Vackrast: Episod 4, "The Village Bride". Stämningen, världsbygget och Mononoke-vibbarna i denna är underbar och jag hade verkligen önskat att det var längre, men jag ska absolut inte klaga: jag blev omedelbart tagen av denna finstämda historia om hur en traumatiserad Jedi hittar en harmonisk by som får henne på bättre tankar. Musiken är dessutom hårresande fenomenal och den stannade med mig långt efter att episoden var slut.

Bäst: Episod 5, "The Ninth Jedi". Denna är min absoluta favorit i denna omtänksamma samling och kändes som ett pilotavsnitt som bara väntar på att få ett eget TV-äventyr. Utan att säga för mycket kretsar handlingen kring en smed som förbereder ljussablar till en grupp vapenlösa Jedis - tills de får oväntat besök. Filmskaparna lyckas klämma in så mycket på så lite tid och jag ville direkt ha en fortsättning efter den actionspäckade finalen.

Sötast: Episod 6, T0-B1. En liten robotpojke drömmer om att bli en Jedi, men vad innebär det att vara ett med Kraften? Stilen i denna för tankarna till Osamu Tezukas verk, i synnerhet Astro Boy, och är kortfilmens största styrka. Historien är oerhört lättsam och retrodoftande mysig, men svag. Trots det rymmer detta kapitel massor av hjärta.

Svagast: Episod 7, "The Elder". Inget ont om animationen eller premissen, men varken Jedi-karaktärerna eller storyn engagerade särskilt mycket. Mötet med en mystisk ålderman är småspännande, men slutet är lite väl tillrättalagd och kändes ganska blek i jämförelse med många av antologins uttrycksfulla historier.

Snyggast: Episod 8, "Lop and Ocho". Denna handlar om en föräldralös kaninflicka (Lop) som får ett hem hos en välbärgad familj, men när familjen slits isär av Imperiet är det upp till Lop att återförena det splittrade hemmet. Av alla avsnitt är detta den klart snyggaste och jag älskade premissen, men den lider av sitt korta format. Storyn är skriven för en långfilm eller TV-serie, men trycks ihop i ett 20 minuters format som begränsar familjedramat. Ändå blev jag såld på familjevärderingarna i denna snutt och animationen är rena rama ögongodiset.

Märkligast: Episod 9, Akakiri. Sist men inte minst har vi en sällsam liten kortfilm som påminde lite om Samurai Jack sett till stilen och som hänförde med sitt udda trum-soundtrack. Akakiri är en kärlekshistoria som dessvärre saknar en stark koppling till huvudpersonerna, men det är vändningen som gör denna sevärd i slutändan och jag gillar att antologin avslutas med en spegling från prequel-trilogin.

Sammanfattningsvis rör det sig om flera stunder som bara skriker "nya TV-serier", medan andra historier mest är axelryckningar. Den som söker ännu mer originalitet i dessa kortfilmer får också leta vidare, då Visions i grunden handlar om att hylla Star Wars som det popkulturella fenomen det har blivit idag. Den som älskar anime och Star Wars kommer dock att och personligen uppskattade jag självklarheten i att mixa japansk kultur och Star Wars-galaxen. Det hela känns som en sagobok som sprudlar av kreativitet, men som samtidigt känns lite väl låst till det vi redan känner till om Star Wars-världen och skapar lite ojämna dalar bland de höga topparna. Det förhindrar dock inte Visions från att vara en uppfriskande liten avvikelse från de gravallvarliga satsningarna just nu. Framförallt fångades jag av The Village Bride, Lop & Ocho och The Ninth Jedi, som känns som en värdig fortsättning till filmserien. Blir det en till antologi-omgång hoppas jag att man vågar lämna det vi redan känner till om Lucasfilms flaggskepp och skapa nya legender...