I Care a Lot (Amazon Prime)

I Care a Lot kan vara den sämsta filmen som jag sett på tjugo år. Jag skojar inte. Glöm allt vad Irene Huss heter. Tänk inte ens en tanke på att nämna The Beaver i samma andetag som denna. Och för guds skull, dra inte in varken Bang Bang Orangutang, Epic Movie eller Big Mama Jack i diskussionen. I Care a Lot spelar i en helt annan divison av ren, koncentrerad, rekorderligt unik uselhet. Vi pratar mastodontsämst, här. Rekordvärdelöst.

Berättelsen kretsar kring samvetslösa fifflaren Marla Grayson (spelad av Rosamund Pike) som driver vårdhem och tjänar stora pengar på att omyndigförklara äldre människor som hon sedan tar över förmyndarskapet på. När hon väl gjort det, så mjölkar hon ur deras tillgångar och ser via juridiska kanaler till att eventuella anhöriga inte ska kunna sätta käppar i hjulen för henne. Problem uppstår dock när hon sätter tentaklerna i den rika damen Jennifer Peterson, som till ytan verkar vara det perfekta offret, men som ruvar på en mörk hemlighet som riskerar att göra tillvaron för Marla och hennes kumpaner både farlig och riktigt, riktigt jobbig.

I Care a Lot ska uppenbarligen vara en becksvart komedi. Så långt är jag med. Och det finns absolut bitar i det här som skulle kunna finslipas till någonting riktigt vasst och riktigt underhållande, men betoningen ligger alltså på "skulle kunna" och inte vad den i själva verket är. För I Care a Lot är varken vass eller underhållande, utan enbart motbjudande och så slapp i sitt berättande att man undrar om någon ens bemödade sig att läsa manuset innan det gavs grönt ljus till projektet i fråga. Det första och största felet är att huvudpersonen Marla Grayson inte har några som helst sympatiska drag, vilket ju i regel brukar vara bra när det rör sig om att bygga berättelsen kring en person som man inte borde tycka om - men som genom små glimtar av humor avväpnar en såpass mycket att det ändå finns någonting man gillar hos dem.

Ta bara American Psycho som ett exempel. En skogstokig psykopat som man ändå nånstans har roligt att följa genom berättelsen. Jodie Cormers magiska tolkning av ondingen Villanelle i briljanta TV-serien Killing Eve som trots alla döda människor hon har på sitt samvete har ögonblick där vi som tittare får sympati för henne. Eller varför inte huvudpersonen Joe i TV-serien You? En mordisk och besatt stalker som genom roliga monologer och Hugh Grantiga-moment någonstans blir till en hemsk person som man som tittare ändå tycker om. I fallet Marla Grayson och I Care a Lot finns inget sådant att falla tillbaka på. Hon är grå och trist samtidigt som hon är ondskan själv och det finns inte ett enda ögonblick i hela filmen som gör att jag som tittare ens doppar tårna i hennes ringhörna. Hon har inga fyndiga repliker, ingen charmig personlighet eller det minsta lilla i karaktärsväg som gör att man tar henne till sitt hjärta.

Och ungefär halvvägs in i filmen skiftar plötsligt fokuset i berättelsen. Från att ha målat upp huvudpersonen i ett allt annat än smickrande ljus, så ska vi som tittare helt plötsligt ha sympati för denna hemska människa? Och tycka synd om denna sorgliga ursäkt till individ? Det kastas in otaliga diskussioner om män som hatar kvinnor, patriarkatets fula tryne och vinkeln går från att handla om en skrupelfri ockrare som livnär sig på att lura av äldre människor deras besparingar till att vi ska heja fram Marla och hennes flickvän för att de ska få hämnas personerna som gjort dem illa. Knappas troligt, va.

Filmen hjälps inte heller av ett väldigt svagt skådespeleri från samtliga i ensemblen. Rosamund Pike som var så iskall och mästerlig i Finchers strålande filmatisering av Gone Girl kör vidare på ungefär samma stuk även denna gång, vilket snabbt känns tjatigt och knappast gör karaktären några tjänster. Hennes sidekick Eiza Gonzalez skulle i sin tur inte kunna skådespela sig ur ett brinnande hus och tack vare ett manus som inte ens försöker sig på att utveckla deras relation det minsta lilla frånsett en hastigt inslängd och mycket barntillåten sexscen, så finns heller ingen kemi att hämta mellan Pike och Gonzalez. Petters favoritskådis Peter Dinklage dyker också upp i berättelsen och känns ungefär lika rätt i rollen som hänsynslös skurk som Tommy Körberg skulle göra som Wonder Woman.

I Care a Lot kan du gärna skippa, helt och hållet. Det finns mängder och åter mängder av andra mörka komedier fyllda av svart humor och satir som lyckas med precis det som I Care a Lot totalt misslyckas med. Nämligen att underhålla trots det att huvudpersonen råkar vara en genomvidrig person som vi i grund och botten borde hata.

Här blir det det bara hat, tyvärr.