Godzilla vs Kong (HBO Max)

Warner Bros och Legendary Entertainments serie av monsterverse-rullar har varit strålande som trailer-material men ganska hopplösa som långfilmer. Vissen fanservice med karaktärer och drama så sövande att man vill dänga skallen i väggen. Denna gång har det varit Adam Wingards tur att ta över stafettpinnen och spinna vidare på sagan där Michael Douherty lämnade den. Slagen i spillror på havets botten. För vi kan knappast sticka under stolen med att Godzilla: King of the Monsters var något annat än en ohelig sörja som Lampan med all rätt sågade vid fotknölarna i sin recension för två år sedan. Godzilla vs Kong bygger vidare på samma fossiliserade B-films DNA som föregångarna och har gott om ambitioner. Det är en film som vill väldigt mycket med åstadkommer otroligt lite.

Premissen är i varje fall lovande. För vem vill inte titta på när en övergödd kyckling och gigantisk apa smaskar knytnävarna i ansiktet på varandra och dansar tango mellan neonupplysta skyskrapor? Det är allt det roliga tramset från amerikansk wrestling uppskruvat till elva med strössel och kolasås på toppen. Så hur är nu denna giganternas strid. En batalj som långsamt byggts upp och antytts om allt sedan Gareth Edwards Godzilla-film först fick premiär för sju år sedan (ja det har faktiskt hunnit gå så lång tid). På det stora hela, och utan att spoila något i filmen så får man i mångt och mycket exakt det som titeln utlovar. På gott och ont. Varken mer eller mindre.

Det positiva först. För tacksamt nog spenderas det betydlig mer tid på monstren denna gång och deras episka strider går inte av för hackor vare sig bild eller ljudmässigt. Hus pulveriseras, skyskrapor faller som furor och saker exploderar så det står härliga till. Michael Bay hade varit stolt. Det är också rätt tydligt att mainstreammedia nu till fullo anammat synthwave-estetiken för Godzilla vs Kong bokstavligen badar i den. Vi serveras massvis av kontrasterande scener med mörker, ljus och neon. Det är estetiskt, absolut. Men känns också väldigt påtvingat och artificiellt. Snabbmatswave serverad direkt från ett styrelserum fyllt med slipsprydda herrar utrustade med diagram över de populäraste trenderna.

När det kommer till berättandet i Godzilla vs. Kong så serveras vi ungefär vad man kan förvänta sig och filmen lär knappast hamna i historieböckerna eller få någon att sätta kaffet i halsen över dess djärva, oväntade manus. Nej Godzilla vs. Konga är rakt igenom okomplicerad och handlar om det ljusskygga företaget Apex Cybernetics och deras jakt efter en väg ner i den djupa underjorden, Kongs ursprungsland. Där tror de sig kunna finna en ny energikälla som de desperat behöver till ett nytt topphemligt projekt som skall rädda mänskligheten från titanerna. Kort och gott, det är inget vi inte redan hört eller sett i tusen andra filmer men tacksamt nog är Adam Wingard smart nog att kasta in episka monster-bataljer med jämna mellanrum som bryter upp tristessen.

En rad ansikten återvänder från tidigare monsterverse-rullar och däribland (tyvärr) Millie Bobby Brown vars roll denna gång uppgår till att i sällskap av två skämtsamma kompanjoner infiltrera Apex Cybernetics och blottlägga deras onda planer för världen. En sidohistoria som tacksamt nog ges förhållandevis lite utrymme och mot slutet mest rinner ut i sanden efter att ha spelat ut sitt syfte. Ja mycket av problemen som tidigare filmer i serien dragits med återfinns här, om än i lindrigare form. De mänskliga karaktärerna är fortsatt enormt oengagerade och tjänar främst till att tydliggöra och kommentera på allt som händer. Nej det enda som egentligen fungerar här är monsterfajterna, som när det kommer till kritan faktiskt är rätt underhållande.

Det är ganska tydligt att Godzilla vs. Kong inte kommer kamma hem några priser för årets mest mästerliga eller originella film. Manuset lämnar en hel del att önska och det mänskliga dramat är precis lika sövande och ointressant som i föregångarna. Vad som verkligen räddar Godzilla vs. Kong från att vara ett totalt fiasko är det skandalöst underhållande monsterfajterna och dessa klart mer rappa och fartfyllda tempo. För så fort apan och ödlan börjar sula varandra med knogmackor och andra kreativa tillhyggen så är det svårt att inte le och känna sig som en åttaåring igen. I mångt och mycket påminner Godzilla vs. Kong ens första flickvän på högstadiet. Högljudd och ytlig med rätt lite hopp om långvarig kärlek.