Oldboy

Ända sedan det stod klart att ett svenskt distributionsbolag äntligen skulle komma till skott och ge ut koreanska filmen Oldboy har jag gått och blivit lite religiös. Inte så där skogstokig Kristi Brud-aktig alltså. Mer att jag anammat den strategi som Jehovas Vittne och andra påträngande dörrknackare kör med. Jag bankar på hos folk i mitt hyreshus och innan man hinner utbyta hälsningsfraser placerar jag min ena 37:a i dörröppningen för att omöjliggöra stängning. Sedan överöser jag personen med folders och information om det stundande DVD-släppet samt påpekar att en förhandsbokning av Oldboy är enda sättet att bli syndfri och få sin plats i himlen tryggad. På fullt allvar alltså, jag skonar inte ens pensionärerna i grannskapet.

Dae-su kidnappas och spenderar 15 år inlåst i ett rum utan att veta varför eller vem som fört bort honom. TV:n blir hans enda sällskap. Hans vän, ovän och älskare. Allt i ett, precis som i reklamfilmer för diverse hårprodukter ni vet. När han släpps ut får han via ett mobilsamtal reda på att han har fem dagar på sig att hitta de ansvariga och framförallt; ett motiv. Förvirrad och folkskygg efter tiden i fångenskap ger han sig in i en tillspetsad katt-och-råttalek i jakt på förklaringar som verkar leda honom långt bak i tiden.

Vad som på ytan ser ut som en traditionell thrillerupptakt är i själva verket ett högkvalitativt brutalt hämndepos av sydkoreanen Chan-wook Park som redan blivit en modern klassiker. Precis som Tarantino gjorde i Kill Bill så har Chan-wook Park integrerat en mängd olika typer av bildspråk och genrer. Ena stunden vankas det surrealism à la David Lynch med stark färgsättning och drömska bilder. Nästa sekund känns det faktiskt lite som Tarantino själv när Dae-su går bärsärkagång mot ett helt gangstergäng som rasar som dominobrickor när vår hjälte svingar sina nävar och hammare, lite som klubbscenen i första Kill Bill ni vet. Sist men inte minst flirtar regissören med den tortyrestetik som senare kom att bli populär i Saw-filmerna, och nu senast också Hostel. Eller jag tar förresten tillbaka det där sista för han flirtar egentligen inte. Han råstöter eller tokraggar snarare. Inte för att det går att undgå men notera den tunga (ni som redan sett filmen vet att ordet "tunga" verkligen har dubbla betydelser i sammanhanget) scenen i filmens slutskede.

Nu ska jag bli religiös igen lagom till recensionens avslutning. För även om jag tror på budordet "Du ska inga andra recensenter hava jämte mig" så vill jag betona att Oldboy inte är en film som kommer tilltala alla hur bra jag än tycker det är. Stundtals är den ganska långsam i tempot och intrigen kan upplevas som snårig. Är ni osäkra och ovana vid asiatiska filmer så läs några andra åsikter om den och gör ett undantag till budordet och lyssna på folk som har likasinnad filmsmak som er själva. Ni som vet med er att ni fixar ett brutalt och sanslöst välregisserat koreanskt hämnddrama; se Oldboy. Äh, vi tar det en gång till för säkerhets skull så att ingen missar det; se Oldboy.