Magic Mike XXL

Filmen:
De manliga stripporna från Steven Soderberghs förvånansvärt sevärda Magic Mike är tillbaka i den här meningslösa uppföljaren som fått tillägget XXL i filmtiteln. Handlingen utspelar sig tre år efter den förra filmen. Magic Mike (Tatum) har lämnat yrket bakom sig och driver numera ett möbelsnickeri, men känner en stor tomhet inombords efter att ha blivit singel. För att pigga upp sig själv bestämmer sig Mike för att ge sig ut på en roadtrip tillsammans med stripparbrorsorna för att ta sig till ett stripteasekonvent i Myrtle Beach där de ska visa att takterna fortfarande sitter i och bjuda publiken på en sista show.

Alla som räknar med att få en extra stor portion av snudd på helnakna hunkar som juckar sig fram till tonerna av hög musik och euforiska kvinnoskrik kommer tyvärr bli ganska så besvikna på Magic Mike XXL. Majoriteten av filmen utspelar sig på andra ställen än på strippklubbar och det är mer prat än party. I grund och botten är det en ganska så slätstruken roadmovie där gänget från den första filmen, minus Matthew McConaughey och Alex Pettyfer, bromance:ar med varandra, deppar ihop över hur svårt det är med kärlek och träffar på pilska kvinnor längs vägen till konventet.

Rent handlingsmässigt är det svårt att riktigt få något grepp om det hela. Det är mest bara slumpmässiga möten med personer som på ett eller annat sätt får killarna att dansa för dem, men framförallt mycket nonsens-prat som utan tvekan kommer att tråka ut en stor del av tittarna.

Faktum är att stora delar av replikerna mellan karaktärerna känns improviserade och gör att flera av konversationerna håller på i vad som känns som en smärre evighet utan att för den skull innehålla någonting av värde. Med en speltid på närapå två timmar hinns det med en hel del snack mellan grabbarna och det är knappast till Magic Mike XXLs fördel.

Avsaknaden av McConaughey är annars filmens största problem och gör sig påmind gång på gång. Han var den stjärna som lyste allra starkast i den förra filmen och lämnar ett enormt hål efter sig i den här rätt unkna ensemblen. Tatum funkar som bäst när han är mer oseriös, Matt Bomer känns som en vandrande Ken-docka (passande nog heter hans karaktär i filmen just Ken!) och gamle wrestlingstjärnan Kevin Nash är precis lika horribel på att skådespela som flera av hans forna kolleger (Hulk Hogan, jag tittar på dig). Den enda som egentligen klarar sig bra i gänget är Joe Manganiello som visar på en härlig självdistans och bjuder på sig själv flera gånger om - som allra tydligast i dansscenen på snabbköpet.

Magic Mike XXL ska ändå ha en gnutta credd för att den vågar tar en annan rutt än föregångaren och istället för att bara upprepa samma saker ännu en gång faktiskt försöker sig på något nytt. Problemet är bara att manuset är på tok för undermåligt och gör att varenda försök att krypa in under skinnet på karaktärerna med "djupa" diskussioner om kärlek och relationer aldrig greppar tag i en på det sätt som eftersträvas.

I slutändan känns Magic Mike XXL mest bara...meningslös.

Bilden:
Även om Magic Mike XXL rent bildmässigt håller en relativt hög kvalitet med en följsam skärpa som bara i de allra mörkaste scenerna tenderar att kännas något ofokuserad, så är jag inte helt såld på den här transfern. Färgerna känns en aning obalanserade med hudtoner som bitvis känns tvivelaktiga och svärtan drar lite väl mycket åt det gråa hållet.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är som mest imponerande när den släpper loss sin fulla kraft på surround- och musikfronten under den sista stora showen som de lättklädda hunkarna bjuder på. Där och då är det ett härligt levande spår som skapar en skönt immersiv upplevelse, medan övriga inslag känns något medelmåttiga och inte lämnar några starkare intryck. Bra, men inte mycket mer än så.

Extramaterialet:
En intetsägande och kort featurette där filmens koreograf pratar om dansscenerna, en förlängd dansscen och superkort featurette fylld av tröttsamma ryggdunkar.