Troll (Netflix)

Med ena foten fast förankrad i det nordiska 1800-talet och dess mytologi så klampar och stampar Norges alldeles egna svar på Godzilla in i populärkulturens finrum. Trollet har vaknat och trots där går att dra tydliga paralleller med den nu ett decennium gamla Trolljegeren så har Roar Uthaugs nya produktion ett mer tydligt släktskap till samtida monsterfilmer och kanske främst då Warner och Legendary Pictures Monsterverse. Spektakel prioriteras över berättande och karaktärer fungerar mest som rekvisita. Papperstunna karikatyrer vars existens enbart fungerar till att rama in filmens överdimensionerade protagonist.

Under en kort prolog introduceras vi till Nora som är ute på bergsklättring med sin far. Tillsammans blickar de ut över de snöklädda topparna och vi får det förklarat för oss hur de mäktiga formationerna av sten och is egentligen är uråldriga varelser från en svunnen tid. Tjugo år senare har vår huvudkaraktär hunnit bli vuxen och med det också förlorat sin tro till övernaturligheter och magi. Banden med Noras far är sedan länge klippta och hon jobbar istället med utgrävningar längs norska kusten som paleontolog. Långt ifrån gamla folkskrönor, sägner och övernaturligheter.

Men när en oförklarlig urkraft vaknar till liv under en tunnelutgrävning och i sakta mak börjar klampa sig med stora steg mot landets huvudstad. Då tvingas Nora återigen konfrontera sitt förflutna och sin skogstokiga, excentriska far. Norges rikes säkerhet står på spel och frågan är vad eller vem som nu kan stoppa det väsen av sten och grus som hotar att ödelägga landet. Olika intressen står i stark konflikt med varandra, för medan regeringen och de krigsförespråkande generalerna vill spränga den i bitar så söker Nora och hennes vänner allt mer icke konventionella lösningar, och vad är det egentligen den hämndlystna varelsen vill?

Det är inte utan att man faktiskt ställer sig själv frågan, "tänk om detta hade varit på riktigt", "tänk om dessa väsen från fornstora dar rest sig ur berg och mark". Tanken är naggande och fylld av möjligheter, något som också Roar Uthaugs film till viss del utforskar och lägger grunden till. Troll försöker verkligen inte återuppfinna hjulet och inspirationen från den östasiatiska förlagan är omöjlig att blunda för. Men det går samtidigt inte heller att blunda för hur effektiv den reella kopplingen till vår nordiska historia är här. I allt från hur klassiska motiv och bilder vävs in till användandet av Edvard Griegs "I bergakungens sal".

Troll är också tacksamt befriad från de gummidräkter och miniatyrstäder som prydde monsterfilmer från fornstora dar. Roar Uthaugs produktion är snygg och pampig med precis lagom mycket scentid för den titulära besten. Det mänskliga dramat är smart nog nästan helt relegerat åt sidan och Trollet med sin all sin rika bakgrund och mytologi tillåts få fullt fokus utan några egentliga andra distraktioner. Det är simpelt men väldigt välfungerande med en öppenhjärtig approach till vad som egentligen är ett nästan omöjligt koncept att på någon nivå ta speciellt seriöst.

Här finns en visuell flärd och sällsam empati för odjuret i centrum som mer än kompenserar för manusets tillkortakommanden. För precis som sig bör är den klampande besten också filmens absolut största tillgång, även i de scener där trollet inte syns i bild. Här finns lager och nyanser som vartefter de dras tillbaka och avslöjas ger Roar Uthaugs film en allt mer melankolisk prägel och syftar till hur moderniseringen av samhället urholkar traditioner och kulturer. Vilket också gör filmens slut så otroligt effektivt och förvånansvärt berörande