Samaritan (Amazon Prime)

Jag förstår absolut tanken, viljan att göra något som passar in mellan Shazaam och The Boys. Ta del av de monstruösa intäkterna som mången film inom superhjältesfären inkasserar utan att för den skull bli för glättig och utan att blanda in tillstymmelse till spandex. Och jag ska villigt erkänna att jag blev riktigt sugen på Samaritan när Stallone först utannonserade projektet. Mycket tack vare regissören Julius Avery vars förra film Overlord står stadigt som en av de senaste årens trevligaste överraskningar för egen del. Avery visade upp en slafsigt våldsam lekfullhet blandat med ett avgrundsdjupt mörker i den actionthrillern som jag naturligtvis hade hoppats på skulle smitta av sig på Samaritan. The Boys möter Watchmen, ungefär. Inget kunde vara mindre korrekt som beskrivning av den här filmen, dock. Tyvärr.

Samaritan vill initialt vara en renodlad barnfilm. Tänk Disney XD eller SVT Barn, där storyn om en fattig liten gosse i ett slumområde lever på hoppet om att en vacker dag stöta på den pensionerade och dödsförklarade superhjälten Samaritan som 30 år tidigare räddat staden och däribland pojkens nu avlidne far. Tonen är lättsamt barnslig och pojkens skådespeleri känns ungefär lika äkta som när Måns Lindman försöker förklara för oss andra hur gott det är med sniglar. Ingenting fungerar. Ingenting känns trovärdigt eller genomtänkt.

Det ska bli ännu värre dock och i samma veva som Sylvester Stallones pensionerade superhjälte kliver in i bild blir en redan dålig film ännu sämre. För trots att gamle Sly medverkat i skitfilmer som D-Tox, Bullet in the Head, Expendables 2 och Escape Plan 2 är ju gubben i grunden en ganska skaplig skådespelare men här känns varenda liten yttring, varenda ord, gest och utfall som ett försök till riktigt dålig teater. I Samaritan kan verkligen Stallone inte agera, alls, och när han blir frånspelad av den lilla slumgossen (som inte kan spela alls, heller) vet man med säkerhet att resterande 60 minuter kommer att bli direkt plågsamma. Vilket de blir.

Resten av filmen kretsar kring hur en ondskefull knarklord med tatueringar i ansiktet gräver fram Samaritans gamla ärkerival (som dog i den sista fighten 30 år tidigare) och tar över dennes övernaturliga krafter via en enorm slägga, varpå Stallone måste kliva ut i rampljuset, igen. Vi har sett denna story 60 0000 gånger tidigare. I alla möjliga tappningar och versioner. Och medan låt säga Jeffrey Dean Morgan gör en strålande "före detta superhjälte" i rollen som Comedian, gör Stallone enbart bort sig, här. Mycket av Samaritan verkar dessutom vara inspelad enbart mot green screen, lite som Sin City fast ändå inte och det gör att 90% av filmen känns som en klaustrofobisk, usel pjäs där amatörer försöker lajva Watchmen utan vare sig manus eller egentlig skådespelarbakgrund.

Om jag ska försöka hitta nånting positivt att säga gillar jag prologen som filmen inleds med. Fränt gjort med ett bildfilter som får händelserna att se ut som en rörlig serietidning. Jag gillar även ett stunt där Stallones karaktär kastar sig över en personbil och liksom välter med sig den och ställer den på högkant som skydd mot en ankommande granat. Men det är allt. Någon ynka minut i en i övrigt gräslig film vars ton spretar och hoppar mellan allvar och Bolibompa och där skådespeleriet, effekterna och dialogen mest känns pinsam.