Elvis

Elvis Presley var en underhållare, en entertainer, en urkraft och ett unikum. Han var explosiv och vågad och rev ner nya barriärer varje gång han uppträdde. Kungen av rock 'n' roll stod längst fram på scenen i strålkastarljuset, svettig, i ikonisk skrud och vickade på höfterna på ett sätt som fick publiken att både svimma och kasta sina underkläder. Det bjöds på en show som ingen artist kunde matcha och detsamma kan sägas om regissören Baz Luhrmann. Hans bombastiska hantverk är så fulla av detaljer, extravagans, snabba klipp och långa kameraåkningar att det ibland blir svårt att koncentrera sig på själva berättelsen och precis som tidigare, i filmer som The Great Gatsby och Moulin Rouge är det ingen komplicerad historia som skall berättas, inte alls. Elvis är trots sina storartade scener och långa speltid en ganska simpel story om hur långt man är villig att gå för kärleken, vilka uppoffringar och utmaningar man är beredd att göra och anta för att få vara med den där enda personen eller passionen som ger dig en anledning att le, en anledning att gråta, en anledning att leva. Det är en klasskildring där pengarna ständigt flödar men i slutändan inte betyder någonting. Ibland är denna berättelse så vacker att tiden stannar upp och jag glömmer bort att andas, ibland är den så full av plattityder och så motbjudande pretentiös att jag helst av allt vill resa mig upp och gå.

Luhrmann vräker på direkt med allt vad tygen håller. Det är bildcollage, kulörta färger, och en klippning som mest av allt får mig att tro att jag tittar på en enda lång trailer. Serierutor blandas med svartvita TV-bilder och mitt i allt det frenetiska, tung housemusik som samsas med gamla kramgoa låtar och det är absolut inga överraskningar det här, det är ju så han jobbar, Baz. På gott och ont. Vi möter Elvis för första gången på en countryfestival där karnevalsarbetaren Tom Parker upptäcker honom och proklamerar för sig själv att "Excellente! Magnifico! Splendido! Honom skall jag ha!" Det var en komplicerad tid när "svart musik" inte gick hem i stugorna, det var till och med så att sedlighetspolisen och politiska makter satte sig emot konceptet och att vicka på höfterna var helt uteslutet, då kunde man till och med kastad i finkan. Elvis Presley var vit men han var uppvuxen i fattigdom i Memphis och spelade "svart musik", kraftigt inspirerad av blues och gospel, musikstilar som han plockade upp "in the ghetto" och gjorde sina egna versioner av. Parker, eller "Översten" såg tidigt potentialen och tog ynglingen under sina vingar men han skulle snabbt visa sig vara både ängel och djävul. En parasit som visserligen hjälpte sin oslipade diamant att nå en aldrig tidigare skådad framgång men samtidigt mjölkade honom på allt han hade och satte käppar i hjulen för hans karriär. Faktum är att trots att Elvis blev och fortfarande är tidernas mest framgångsrika soloartist så hade han kunnat bli ännu större om han bara hade haft modet att bryta sig loss från sitt emotionella fängelse. Men Översten var samtidigt en ytterst manipulativ herre som klamrade sig fast likt en blodigel och där blev han sittande tills det inte längre fanns något mer att suga ut. "Det finns de som tycker att jag dödade Elvis Presley men jag skapade honom" säger Översten själv i filmens inledning.

Elvis är i grund och botten en biopic men den saknar allt som kan kallas djup. Det är en ytlig historia som berättas från början till slut. Från vaggan till graven och även om det finns lidande här och ett tragiskt livsöde i botten så ligger fokus på det vackra. På framgångssagan som var Elvis Presley. Det är en coming of age-rulle från A till Ö. De första spelningarna, skivdebuten, filmerna och festerna. På ett sätt är det positivt då det i Baz Luhrmanns frenetiska regi annars förmodligen hade spårat ur totalt och blivit omöjligt att hänga med i men samtidigt så blir känslan ofta att det är en filmatiserad "best of Elvis"-platta jag sitter och tittar på. Det känns aldrig som om att Baz Luhrmann faktiskt brinner för Elvis. Nu är Austin Butler så pass bra i rollen som The King att det aldrig blir ett stort problem men det är ändå påtagligt att showen är viktigare än livsödet. Filmens andra huvudroll spelas av Tom Hanks i rollen som tidigare nämnde Överste Parker. Den skrupellösa managern som ständigt utnyttjade Elvis för sin egen vinnings skull och nitiskt hindrade honom från att genomföra några spelningar utanför landets gränser, något som till sist förvandlade en bästsäljande artist till en uppsvälld parodi på sig själv. En pillertrillande kassako i strass för evigt fast i Las Vegas. En olycklig spillra till man som fick sitta hemma och titta på när resten av världen gick vidare.

Det är också här filmen är som svagast. När det kommer till att skildra artistens liv utanför scenen. Visst, vi får vara med när han träffar sitt livs kärlek Priscilla (Olivia DeJonge) under sin militärtjänstgöring i Tyskland men mycket mer än så är det inte. De flesta vet förstås vem rockstjärnan Elvis Presley var men vem var han egentligen bakom sina enorma solglasögon? Det är någonting i alla fall jag hade velat veta mer om. Här är hans liv en enda stor enigma och hur roligt det än är att se alltid lika stabila Tom Hanks med ansiktsprotes och med kraftig brytning kalla Elvis "My Boy!" så räcker inte det för att bära upp två och en halv timma film. Butler är som sagt bra som Elvis. Han rör sig som Elvis, han låter som Elvis och han ser stundtals ut som Elvis men han är samtidigt en marionettdocka. Någon som ständigt dansar efter Parkers pipa och det är enbart så vi får lära känna honom. Han ger uttryck för att inte uppskatta den komplicerade relationen, eller medberoendet om man så vill och försöker ibland att bryta sig loss från kedjorna men han är snart tillbaka i gamla hjulspår igen, med tillrättalagda familjeshower och merchandise. När karriären börjar nå vägs ände och Elvis fullständigt går ner sig i missbruk så missar Luhrmann bollen helt. Här fanns alla möjligheter att skildra en stjärnas tragiska fall men det momentet snabbspolar han förbi och det blir mest en parentes i berättelsen. Någonting att bocka av innan sluttexterna börjar rulla.

Elvis är en magisk bioupplevelse, rent produktionstekniskt. En glittrigt hommage till amerikanskt 50- och 70-tal. En resa från Memphis till Vegas. Från fattigdom till överflöd. Den skildrar tidernas största artists glansdagar på ett livfullt sätt utan att vidröra personen bakom, fenomenet som bokstavligen levde och dog för sina fans och när Elvis har lämnat byggnaden så kan jag inte låta bli att undra vilken typ av film Luhrmann har velat göra. Den berättas som en tragedi men allt jag minns är showen men samtidigt kan jag inte klaga alltför högljutt för vilken jäkla show det var!