Det enda som de gamla MTV-ikonerna Beavis och hans bästa kompis Butt-Head vill göra, är att bli av med sin oskuld. De vill pöka. Nu. Helst igår. Och även om de vare sig vet hur man gör eller hur man kommer dit, är de tillräckligt kåta för att försöka - varje dag, varje minut av varje dag - året runt. Problemet för de båda och huvudorsaken till varför Mike Judge älskade karaktärer inte lyckats ha sex sedan deras TV-debut 1992, har såklart att göra med att båda två är sanslöst dumma. De är idioter, såklart. Gräsligt korkade utan förmåga att tänka logiskt eller rationellt.
Beavis and Butt-Head Do the Universe börjar med en att de båda idioterna råkar elda sin sin skolas vetenskapsmässa efter att ha försökt uppfinna en maskin för att kunna kicka Beavis testiklar tillräckligt hårt för att han ska svimma, och när domaren i rätten slås av ett ögonblicks vördnad för två uppenbara korkskallar, skickas de på rymdläger hos Nasa istället för i ungdomsfängelse. Väl där lyckas de nästla sig in i Nasas rymdprogram efter att ha bevisat sin talang för att docka en rymdfärja med rymdstationen (då det påminner om att ha sex, såklart) vilket leder till att Nasa skickar med Beavis samt Butt-Head med upp till rymdstationen, som de yngsta astronauterna genom tiderna. Naturligtvis är komiken fulltaligt obeveklig och obligatorisk när de båda skrockar sig igenom tid och rum och naturligtvis ställer till med större problem där uppe än vad någon hade kunnat föreställa sig på förhand.
Initialt är Beavis and Butt-Head Do the Universe klockren. Den når aldrig någonsin Beavis and Butt-Head Do America-nivåer (den filmen är fortfarande precis lika genomgående briljant) men de första 25 minuterna här, är roliga. 99,99% av alla skämt refererar till sex och könsorgan och det är ju precis som det alltid sett ut när det kommer till Beavis och Butt-Head. Men den märks det tydligt att fantasin är slut, idéerna gamla och återanvända och berättandet knapphändigt platt och tjatigt.
Mike Judge är en av mina husgudar och jag har sett varenda sekund av TV-serien Beavis and Butt-Head samt kikat igenom Do America säkerligen 50 gånger och det smärtar mig lite att deras efterlängtade revansch inte är bättre än såhär. Mittenportionen av den här filmen känns som ren utfyllnad. Gamla skämt används på nytt, karaktärer likaså och Do the Universe saknas skärpan som jag tycker att Do America trots allt innehåller. Den avslutande halvtimmen är dessutom slö och enformigt tråkig och humorn blir så fantasilös att jag nästan somnade innan det väl var dags för Judge av avrunda denna efterlängtade uppföljare. Synd, för jag kommer verkligen alltid att anse att dessa två figurer förtjänar bättre. En gång i tiden regerade de hela mitt liv.