Moonfall (Amazon Prime)

Säg den som inte uppskattar en riktigt tramsig katastroffilm. Jorden hotas av undergång under mer eller mindre överdrivet absurda omständigheter och några väl utvalda hjältar måste på något vis rädd mänskligheten från dess oundvikliga öde. Nej vid sidan av renodlade actionrökare fyllda av biljakter, explosioner och muskulösa män så finns det få andra genrer som i ren och skär dumhet kan konkurrera med katastroffilmerna. Dom kittlar helt enkelt ens primathjärna på ett väldigt unikt och tillfredsställande sätt. Man checkar ut mentalt, sjunker ner i soffan och dunkar skallen med näsan före rakt ner i popcornskålen medans skyskraporna rasar, världen vänds upp och ner och explosionerna avlöser sig framför ens ögon.

Det är enkelt och skandalöst underhållande, själva definitionen av "guilty pleasure" och en genre jag själv finner ohälsosamt mysig. Geostorm, The Core, The Day After Tomorrow, Armageddon och Dantes Peak. Ja listan kan göras lång och trots den på många sätt nådde sin kulmen under mitten och senare delen av 90-talet blir vi fortfarande än idag titt som tätt serverade med små pärlor att gotta oss åt. Moonfall är bara den senaste i ordningen av dessa och en film jag på förhand i hemlighet hyste en hel del hopp inför. För hur kan man inte bli en smula uppspelt när ett namn som Roland Emmerich är kopplat till produktionen. Här pratar vi trots allt om katastroffilmernas okrönta mästare, en gubbe som historiskt har haft rätt bra koll på hur man på ett så underhållande vis som möjligt förgör världen.

Jag var mentalt och fysiskt redo att älska Moonfall. Premissen är klassiskt stendum och trailern bådade gott även om den också tyvärr förstörde lite av filmens överraskningar. I klassisk Roland Emmerich-stil får vi följa en liten men enträgen grupp människor som snubblar över en illa dold statlig hemlighet som nu hotar att förgöra hela mänskligheten. Månen har satts ur balans och kommer nu allt närmare jorden för varje timme som går och hotar att krascha in i vår planets yta om inget görs åt saken. Mänsklighetens hopp vilar nu på astronauterna Jocina Fowler (Halle Berry) och hennes gamla kollega Brian Harper (Patrick Wilson) som för flera år sedan själv bevittnade händelserna som föranledde den nu hotande katastrofen.

Tillsammans med den excentriska amatörastrologen KC Houseman (John Bradley) måste de tre vapendragarna nu på något sätt återvända till rymden och nå månen innan det är för sent och nysta ut vad exakt det är som försiggår där djupt under himlakroppens yta. Och visst märker man att det är Emmerich som återigen är i farten. Hans berättarstil är omöjlig att missa och han använder sina sedvanliga knep för att försöka väva samman mänskligt drama med de omöjligt stora händelserna som försiggår. Scenerna med katastrofer avlöser varandra. Städer pulveriseras av flodvågor, månens gravitation sliter objekt från jordens yta och under korta ögonblick myser man till lite i soffan av all förstörelse som trots sitt artificiella dator-skimmer är underhållande.

Men all förstörelse till trots så måste allt i slutändan också säljas genom trovärdigt mänskligt drama och på den fronten misslyckas Moonfall tyvärr totalt och fullkomligt. Karaktärerna vi förväntas känna medlidande för är papperstunna karikatyrer framförda med osedvanligt stelt och stubbigt skådespeleri. Där finns en ständigt olustig greenscreen-känsla som omvälver i stort sett varenda scen och får Moonfall att under långa perioder kännas som ett billigt TV-drama. Ett faktum som också understryks av det skrämmande styltiga skådespelet som ofta är känslomässigt frånkopplat allt som sker runt om karaktärerna. Inte ens de tre huvudrollsinnehavarna Halle Berry, Patrick Wilson eller John Bradley lyckas sälja allvaret speciellt övertygande och värst av alla är Charlie Plummer som tycks sova sig igenom sina scener.

Jag ville verkligen tycka om Moonfall. Min kropp och hjärna var redo för lite intelligensbefriad apokalyps men Emmerichs senaste känns från början till slut bara som en trött kopia av hans tidigare egna verk. Här finns inget hjärta. Ingen själ. Allt är otäckt syntetiskt och skådespelet olustigt. För hur sorgligt är det inte när en modern film inspelad förra året känns mer fejk än något som släpptes för mer än tjugofem år sedan? Det går knappt att föreställa sig att samma regissör som gjort Moonfall även berikade mänskligheten med det magnifika fx-spektaklet Independence Day. Nej Moonfall är ett sövande tråkigt spektakel som trots en i grund och botten spännande och intressant premiss snubblar och fumlar bort all potential. Likstelt skådespel, horribla specialeffekter och rysligt förutsägbart manus gör Rolands senaste till en av de värsta kalkonfilmerna på många, många år. Tyvärr.