Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
The Batman

The Batman

Är Pattinson den hjälte vi förtjänar? André svarar på frågan i sin recension av Matt Reeves nytolkning av Läderlappen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Hur förnyar man egentligen en serietidningsfigur som redan har brutit ny filmmark ett flertal gånger? Det märks att den vasse regissören Matt Reeves försöker bygga en ny grundstomme för Batman, men samtidigt hedra Burtons och Nolans arv. Reeves serietidningsvärld är cynisk, mörk och dyster på helt rätt sätt, vilket också speglar Robert Pattinsons deppiga multimiljonär. Den unge brottsbekämparen är inne på sitt andra år som Gothams personlige väktare när ett nytt hot sätter skräck i stadens högre samhällsskikt - The Riddler. Värre blir det när Wayne ställs inför mer personliga gåtor än Riddlers Zodiac-pussel: hur kan Batman inte bara göra Gotham till en säkrare plats, men också bidra till en bättre värld för de mindre priviligierade?

Det rör sig inte direkt om några banbrytande teman här, men utförandet måste applåderas. Till att börja med är The Batman en audiovisuell filmfest som är svår att slita sig från sett till atmosfären. Michael Giacchinos kusliga stråkar - som påminner starkt om Sherley Walkers fantastiska musik till den animerade 90-talsserien - ackompanjerar Gothams deprimerande fördärv perfekt med hjälp av Reeves handfasta berättande och Dune-fotografen Greig Fraser - filmens verkliga stjärna. Filmen är kriminellt snygg och David Fincher-inspirationerna blir tydliga. Det är bländande gotiskt och elegant från början till slut och som tittare vill man inget hellre än att fortsätta leva sig in den regniga mutmetropolen, hur paradoxalt det än må låta.

Fattigdom och frustration bubblar upp från slummarna när den enorma klassklyftan återigen blir språngbrädan för filmens teman. Pattinson gör ett formidabelt jobb som en mer oerfaren vigilant, som här lär sig mer om att leva upp till namnet Wayne än bara sin fars tveksamma förflutna. Zoë Kravitz är klockren som Selina Kyle och tillför en förförisk och sensuell ådra till en annars mulen historia. De många flörtiga interaktionerna mellan den svårfångade fladdermusen och den coola katten hör verkligen till en av filmens höjdpunkter.

The Batman
En av filmens höjdpunkter är gnistorna mellan Kyle och Wayne.
Detta är en annons:

Halvvägs in i filmen fastnar dock karaktärerna i ett slags sidospår som bromsar upp seriemördarspänningen och tittaren fastnar i ett ekorrhjul av ovidkommande familjekonflikter och tjatiga sekvenser. Det blir alldeles för mycket spring fram och tillbaka, vilket ju är en del av den detektivgenre som Reeves försöker etablera med den mörke riddaren - men det blir en smula irriterande när tittaren själv kan räkna ut några detaljer som vår geniale mästerdetektiv överser, för att inte tala om hur långsökta vissa slutsatser blir. I samband med temposänkningen blir jakten tjatig. Seg. Dramaturgiskt sett trampar det vatten, vilket blir mer än lovligt bokstavligt mot den sista akten, och när antagonisten till slut drar ett sista äss från sin ärm tänkte jag "Åh nej, mer?" snarare än att extatiskt vrida mig i biofåtöljen av spänning. Finchers vidrigt välgjorda Seven har fungerat som inspirationskälla sett till strukturen, men skillnaden mellan mästerverket och Reeves påkostade serietidningsstryk är att Fincher bar upp det med ett starkt budskap. När The Batman når punkten där det inte finns någon återvändo har filmen hunnit gå på tomgång, utan någonting nytt att berätta annat än att hjälten får ännu ett förhinder.

The Batman är på pappret en smart berättelse som utmanar vår hjältes verkliga inspirerande kraft och jag gillar verkligen de mer eller mindre subtila speglingarna mellan Läderlappen och den fasansfulle seriemördaren, men det gör inte historien mer vågad eller nyanserad för det. Intrigmässigt pågår det en hel del i Gothams gräsliga gator, medan historien haltar emotionellt. Det finns några känslomässiga upp-och-nergångar som snarare har spridits ut, snarare än att agera grundstomme för Bruce Waynes utveckling. Det hjälper inte heller att en del av Batmans visuellt kraftiga karaktärisering sabbas av voice over-plattityder som om det vore någon coming of age-film.

Andy Serkis är platt som Batmans stöd, vilket bara visar hur svårt det är att vara i Michael Caines skugga och även om filmen ofta överraskar med grymma biroller som Colin Farrells ärrade pingvin är filmens andra hälft alldeles för plottrig för att man ska orka bry sig om resten av Gothams invånare. The Batman är stundtals precis den mörka och sexiga noirfilmen jag har drömt om, men att behöva tre timmar för att berätta en historia som inte alltid landar känns lite väl extremt.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Första hälften är häftig Batman-magi, medan den andra halvan trampar mest vatten...
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

The Batman

The Batman

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Är Pattinson den hjälte vi förtjänar? André svarar på frågan i sin recension av Matt Reeves nytolkning av Läderlappen...



Loading next content