Archive 81 (Netflix)

Okej. Ponera att du knegar på i vardagen när en eljest figur plötsligt dyker upp och erbjuder dig ohemula summor för ett uppdrag du inte får veta någonting om. Du tackar motvilligt ja och blir utslussad till ett övergivet hus in the middle of nowhere där det är på gränsen till kolsvart hela tiden, där mobiltäckningen är usel som bäst och där all form av internetuppkoppling lyser med sin frånvaro. Du jobbar enbart hemifrån och du har en historia av psykisk ohälsa. Vad vill du absolut inte jobba med då? Att restaurera gamla filmrullar som plötsligt får liv. Förstås. Där har ni premissen i Netflix nya skräckserie Archive 81 och det är en helt galen historia för den som orkar ta sig igenom mängden konspirationer, paranoia, sekter och övernaturliga fenomen som bjuds från ett dignande smörgåsbord. För det skall sägas direkt, att här håller man inte igen. Inte för en sekund. Det staplas orimliga teorier, skrattretande komplotter, etablerade skräckfilmsklyschor och eskalerande melodramer och känslan av att dras ner i samma fördärv som huvudpersonen är ytterst påtaglig. Att James Wan står som producent för serien känns därmed fullt rimligt. Det här är hans territorium, hans komfortzon och vältrimmade bakgård.

Dan Turner (Mamoudou Athie) är en arkivarie och museiintendent som har ett enda intresse i livet, VHS-band. Han spenderar varje vaken minut åt att leta upp gammalt filmmaterial från marknader och auktioner för att sedan stänga in sig och försöka få ordning på de skamfilade dyrgriparna. Han är bäst inom sitt gebit och det finns inget han inte har lyckats återställa men han är också en mycket ensam man, vars umgängeskrets verkar sträcka sig till en enda person, podcast-polaren Mark Higgins (Matt McGorry). Som den goda och omtänksamma vän han är försöker han då och då att dra med Dan ut på lokal, sänka en bira, kanske dejta lite och vidga sina vyer men den tystlåtna museiintendenten har alltid en ursäkt liggande för att i stället kunna spendera kvällen i mörkret tillsammans med en grynig stumfilm som har legat bortglömd i något dammigt förråd sedan anno dazumal. Livet leker kanske inte, han har fortfarande sina gamla demoner att brottas med men det är tryggt, lugnt och strukturerat.

En dag står han dock där, Virgil (Martin Donovan), en multimiljonär med ett uppdrag i rockfickan. Han berättar att han vill anlita Dan för ett specialprojekt, där ett antal videoband förstördes i en brand fem år tidigare. Karln är en mästare på att inte tala klarspråk och verkar dessutom veta väldigt mycket om Dan, oroväckande mycket. Saker som han inte har berättat för någon och som inte heller finns att finna genom en enkel Google-sökning. Själv får han däremot inte veta mycket mer än att den monetära ersättningen är iögonfallande och att han får stor yrkesmässig frihet och goda förmåner. Det är dock inte pengarna som slutligen fäller avgörandet utan snarare nyfikenheten. Varför han? Varför nu? Och varför är banden förvarade i en läskig gammal byggnad ute i skogen?

Så fort han sätter foten i den där gamla kåken börjar mardrömmen. Är det en mardröm? Eller är det rent av verklighet, det han ser på banden? Hans historik med ett mentalt sammanbrott färskt i minnet gör att det är svårt att avgöra. Han börjar i alla fall att skönja en berättelse där studenten Melody (Dina Shihabi), i mitten av niottiotalet flyttar in i en lägenhet i New York och det här är viktigt. "The Visser" var nämligen platsen som brann ner och det är en byggnad som bär tydliga spår av oskön atmosfär. Som hämtad direkt ur en film signerad Roman Polanski med dörrar som låses från utsidan och personer som talar i tungor. Mitt i natten hörs dessutom ett dovt mässande. Hon dokumenterar allt med sin videokamera och snart visar det sig att huset ruvar på hemska hemligheter.

Utan att spoila någonting så korsas deras vägar och även om det är svårt att tro det vid en första anblick med tanke på mängden kaninhål man hela tiden måste hoppa ner i och som leder till nästa ännu djupare kaninhål, som sedan leder till nästa och så vidare så hänger allting ihop. Det är imponerande i sig, att man lyckas knyta ihop den här enorma säcken med konspirationsteorier, dubbla tidslinjer, hallucinationer, kodade meddelanden och hisnande WTF moments. Det görs dessutom utan behovet av att dumförklara sin publik, som annars ofta är fallet i den här typen av produktioner. Här får man själv gnugga sina grå utan att ständigt bli matad med övertydliga förklaringar.

Men det vi får i bredd får vi tyvärr inte i djup. Archive 81 bjuder nämligen inte på någon djupare karaktärsutveckling, för att utrycka sig milt. Trots åtta avsnitt på en timma vardera så ägnas häpnadsväckande lite tid åt att faktiskt lära känna någon av huvudpersonerna närmare. Det fanns uppenbarligen tid för det men här är man så mån om att ständigt trycka ut nästa spår i berättelsen i stället att denna viktiga del i en story som skall få oss att känna med Dan och Melody mer eller mindre förblir orörd och det är klart, att när vi som betraktar allt från utsidan skall sitta där och försöka hitta vår empatiska ådra så blir det smått problematiskt när det inte finns någon verklig person att lida med. Visst är det en välputsad fasad men bakom gapar det tomt. Det hjälper inte heller att skådespeleriet i långa stunder är lågmält, där den mörka och ödesmättade musiken i stället ofta får sätta tonen för stämningen.

Fotot är riktigt vackert i all sin dystra prakt. Archive 81 är ju hälften found-footage, hälften live action och båda dessa gifter sig utsökt på ett estetiskt plan och inspirationskällorna är många. Här samlas klassiker från tidigare nämnda Polanski, såsom Rosemary's Baby, Repulsion och The Tenant men även Friedkins Exorsisten och Kubricks The Shining, som dessutom får ett snyggt omnämnande i en scen men även mer moderna verk ur sub-genren analog skräck, som Rec, The Ring och The Poughkeepsie Tapes. Känslan jag får är att Rebecca Sonnenshine och James Wan har velat skriva ett långt och vackert kärleksbrev till genren men inte riktigt kunde hitta de rätta orden och därför slutade det hela i stället en flyktig flört och det är ju sannerligen inte det sämsta men det är inte kärlek.