The Witcher S2 (Netflix)

Jag gillade verkligen den första säsongen av Netflix ofta obegripligt tjorvigt strukturerade adaption av polske författaren Andrzej Sapkowskis hyllade fantasyföljetong och jag har under många månader verkligen sett fram emot att få fortsätta följa Geralt of Rivia. I grunden borde jag nog inte gillat det, dock. För jag avskyr allt vad Game of Thrones, Harry Potter, Wheel of Time och allt där emellan heter och begriper därmed såklart att jag, minus Sagan om ringen som jag förstås dyrkar, verkligen inte är särskilt mottaglig för den här typen av fantasy. Men Witcher är lortigare, mörkare, hårdare och där existerar det naket, sex, övervåld, köttiga dödsmonster och figurer långt ifrån det där knallgrönt bruna med spetsiga alvöron och gulliga gnomer, som genren vanligtvis är överfylld av. Det fanns dock ganska gott om bekymmer i säsong ett, om vi ska vara helt ärliga. Och en del av mig hade såklart verkligen sett fram emot en andra omgång fri från mycket av det som drog ned säsong ett.

Det börjar bra, helt enligt mina förhoppningar och vad som utlovats av showrunnern Lauren Schmidt Hissrich. Här lägger man nu i säsong två till en början absolut ingen tid på den där tidslinjemässigt hoppiga omvärldspolitiken, falskspelet bakom kulisserna eller svågerlogiken inom monarkin. Här handlar det den här gången istället bara om Geralt och Ciri, som slagit följe och reser genom mörka skogar för att hitta hem till fästningen där Geralt växte upp. Demonslaktaren, gestaltad av Superman-gubben Henry Cavill, tar ju som vi vet motvilligt över ansvaret över Cirilla, prinsessan av Cintra efter det att hennes föräldrar mördats under Cintra-massakern i slutet av säsong ett och deras resa inleds på ett vis som jag gillar. Geralt måste axla fadersrollen för Ciri och på kuppen kommer ansvaret att träna henne i sann Witcher-anda för att på egen hand kunna försvara sig mot Nilfgard-soldater, monster och allt annat som kan tänka sig hota hennes liv.

Det märks att Netflix satsat mycket på att försöka koncentrera berättelsen mycket mer i säsong två, åtminstone inledningsvis. Precis som i böckerna utgörs kärnan av ett porträtt av nyanserade, mångfacetterade karaktärer som bildar någon slags missanpassad fosterfamilj och tillsammans försöker stå pall mot en mörk, ogästvänligt skoningslös värld och här känns det absolut som att säsong två strukturerats kring rätt saker, rätt kärnvärden. Men det går relativt snabbt utför, tyvärr. Efter de två första episoderna som jag anser vara säsongens överlägset bästa, känns det lite som att Witcher S2 får budgetproblem och tvingas börja dra ned på allt från kostymer till miljöer. Skogsscenerna ser ut som de spelats in på teaterverkstad och när perspektivet skiftar till en flyende Yennefer tappar serien momentum som aldrig förr.

Även om både böckerna och CD Projekts fantastiska licensspel på alla tänkbara sätt och vis både hittat sin publik samt sålt väldigt bra, tror jag att Netflix blev lite tagna på sängen av hur extremt populär den första säsongen av deras serieadaption blev och på kuppen har man i den andra omgången nu valt att tona ned mycket av det som gör Witcher till Witcher. Säsong två, särskilt efter avsnitt tre och framåt, känns lite som en spin-off sett till ton och attityd. Geralt svär helt plötsligt inte längre och han känns inte alls lika skoningslöst hård och brutal som i säsong ett. En del av det kommer givetvis på köpet med att ta ansvar för ett vilset flickebarn men mycket känns även om en stressad efterkonstruktion för att kunna sänka åldersgränsen eller åtminstone inkludera en bredare målgrupp inklusive yngre tittare. Det finns inget naket längre i The Witcher. Inget blod (minus Barden Jaskiers envisa näsblod), inget sex och extremt få svordomar och detta tillsammans med hur stagnerat berättandet ter sig i avsnitt fyra, fem och sex gör denna säsong till rena sömnpillret för undertecknad, minus den starka starten.

The Witcher S2 tar aldrig fart, manusarbetet gör att flera av nyckelkaraktärerna (däribland Triss, Ciri och Vesemir) mest påminner om ihåligt slarviga bi-karaktärer och varenda avsnitt efter de inledande två upplever jag som mer än dubbelt så långa som de faktiskt är. Det mesta går på tomgång och effekterna är ofta inte av samma kvalitet som i säsong ett, heller, vilket också (naturligtvis) är en besvikelse. Jag upplever det dessutom (precis som Jonas skrev under gårdagen) en smula svårt att köpa att den 21-åriga Freya Allan spelar den 12-åriga Ciri. Det syns ju såklart på långt håll att skådespelerskan är fullvuxen och att hon verkligen försöker agera hjälplöst barn, men det fungerar verkligen inte alls. Särskilt inte i scenen där en beslutsam och smågrinig Geralt måste informera 21-åringen om att det är viktigt att sova om nätterna, då blir hela dynamiken dem emellan direkt patetisk, kan jag tycka.

På det stora hela står sig säsong två av The Witcher som en rätt rejäl besvikelse för egen del. Dialogen är medioker, Netflix har frångått boken alldeles för mycket och castingen förblir tveksam, som bäst. Avsnitten känns utdraget långsamma och sega och mycket av det som ligger i fokus känns stillastående, rent berättarmässigt - något som säsong ett aldrig någonsin gjorde. Om The Witcher ska tuffa på krävs det bättre manus, bättre effekter, en story mer trogen bokförlagan och bättre skådespeleri.