Många gillar Castle of Illusion till Mega Drive, jag finner det överskattat. Fantastisk musik och estetik räddar inte ett spel proppfullt med ojämn bandesign med  tonvis med Trial and error. Men Master System-versionen var bra. Bättre bandesign, bättre kontroll, visserligen med givna stora tekniska kompromisser. 

Men det är i Land of Illusion som allting faller på plats. Vanligtvis, ganska medelmåttiga utvecklaren Aspect lyckas på allting på plats på ett sätt man aldrig gjort varken före eller efter. 

Musse reser längs en dynmamisk världskarta som inte är där bara för syns skull utan fyller viktiga funktioner. Längs vägen fortsätter historien att berättas, och efter avklarade banor möter Musse vänner som förutom nya förmågor, också ger ledtrådar, till vad som ska göras härnäst och för att komma vidare krävs ofta att man går tillbaka till tidigare banor för att nå nya platser.

Hela konceptet med, backtrackning, och den (visserligen enkla) historien som berättas genom spelet, samt värdskartan, ger spelet en mer äventyrlig känsla än föregångaren.  Att ibland få återbesöka en bana gör jag också gärna med så roliga och kreativt utformade banor, som ibland förändrats drastiskt till det andra besöket. Tidvatten kan ha dragit in eller stora träd tillkommit. Därtill så kommer dom nya egenskaperna till användning. Det kan vara ett rep för klättring, eller möjligheten att krympa sig själv för att nå tidigare otillgängliga platser.  Med 14 nivåer och diverse återbesök är det nästan tre gånger längre än sin föregångare.

  Miljöerna är denna gången, mer lagda utomhus i allt ifrån banor högt uppe bland moln, skogar och ökenområden. Svårighetsgraden kan ibland vara lite knepig men med obegränsade countinues så kan man spela avslappnat rakt igenom. Grafiskt sett så tillhör spelet toppskiftet till konsolen med sin detalrikedom och fina färgsättning och med några riktigt snygga parallax-scrollande bakrunder.   Musiken är härligt medryckande och väl anpassad till spelets olika miljöer.

Det är riktigt bra, bättre än Chip n Dale, ja, tom snäppet bättre än Ducktales.

Betyg 9/10

En av dom första recensionerna jag läste här på Gamereactor var Bengt Lemmes Recension av Sonic Advance för snart 20 år sedan.  Betyget blev 9 och min hype var total. Såhär i efterhand var det nog en en lite för orkritisk recension. Det var och är, väldigt välgjort på nästan alla plan, men inte riktigt allt. Chaos-sten-samlandet var rakt igenom idiotiskt utformat, och omöjöig att bortse från, för den som verkligen vill klara allt och inte bara glida igenom väldesignade och annars, allmänt roliga banor men utan större orginalitet.

Sedan kom Advance 2, och kändes lite sämre.. Chaos-samlandet hade nu blivit bortom all idioti i sin utformning och långt värre än föregångaren, men det största problemet var at Sega gått för sig att Advance 2 skulle bli plattforms-spelens svar till F-Zero, med löjligt höga hastigheter men med banor som inte anpassats till ändamålet.

Men så kom 3an. Den stora nyheen var Team-funktionen. En möjlighet att via ett simpelt knapptryck kalla in en partner för att utföra diverse auktioner. Exempelvis ett Superhopp med Tails och Sonic. Hela team-sysyemet hade verkligen kunnat förstöra hela spelet om det hade använts för ofta eller för krångligt men lyckligtvis så är det aldrig några problem.  (Sonic Colors  Wisp-system tröttnade jag snabbt på)Givetvis så är vissa kombinationer roligare och mer praktiska än andra men spelmekaniken kräver aldrig att du måste laborera runt med olika kombinationer för att ta dig fram och större delan av tiden är det gammal hederlig solo-körning som gäller. Jag testar runt lite olika alternativ men väljer snart att spela igenom hela spelet med Sonic och Tails.

Annars är det som vanligt, fast  , fast bättre. 10 år efter Sonic 3 and knuckles så känns det som, att man ditils aldrig varit närmare att matcha det spelet.  Det börjar bra redan i  inledande Rout 99 som direkt lägger ribban för den höga nivån i bandesign och miljöer som ska genomsyra resten av spelet. En bana i stadsmiljö, med skyskrapor, lopar och mycket fart som sig bör i en inledande Sonic-bana . Här är det åter igen också, mycket fokus på klassiska plattformsmoment och där farten då och då är en form av belöning. Belönad känner jag mig också som spelare när jag får uppleva den ena fina miljön efter den andra där några fler höjdpunkter är sunset Hill, likt de gamla Green hill Zone fast i en vacker skymnings-sol, eller en sagolikt fin vinterbana med norrsken.  Sju banor, med tre ofta ganska långa akter vardera gör också spelet till ett av de största i Sonics 2D-karriär. En annan kul grej är att avslutningsbanan, som normalt består av en man made industriell skrotbana här viker av helt från mallen i en av spelets absoluta höjdpunkter. Chaos-stenarna samlas in genom att samla ihop 10 stycken gömda föremål på banorna som efter samlandet leder till en bonusbana, en liknande premiss som föregångaren men med den stora skillnaden att allt insamlande nu sparas och inte behöver göras under ett och samma liv. Det gör att det otroligt ogenomtänkta systemet från föregångaren nu känns riktigt rimligt. Det kräver en del utforskande och det gör jag gärna i ett spel som kombinerar farten och flytet från Sonic 2, till det mer utforskningsbaserade Sonic 3 and Knuckles till Mega Drive. Det i kombinnation med ett otroligt vasst soundtrack gör Sonic Advance 3 till 2000-talets bästa Sonic-spel i mitt tycke.

Jag har alltid gillat snygga och praktiska spelfodral. Jag favoriserade länge Mega Drive framför SNES av en så ytlig andledning som dom hårda VHS-liknande fodralen, men också dom små, rundade kasetterna till skillnad från SNES dåliga pappkartonger, och stora kantiga kasetter.

Bland moderna konsoler så älskar jag PS4-spelfodralen med den blå loggan som tycks smälta in snyggt på nästan alla motiv, lika mycket tycker jag att Xbox Ones gröna loga, fullkomligt förstör det estetiska intrycket.  Jag älskar också den europeiska Sega Dreamcast-designen men ogillar kvalitén på fodralen i sig som är löjligt ömtåliga.

Men värst har det varit med Nintendo. 20 år av riktigt dåliga och ömtåliga spelkartonger och värst är det med NES, vars kvalite är ungefär som en Malaco tablettask.  Därför tycker jag att det är helt underbart att man nu kan köpa nyproducerade hållbara spelboxar och ha hemma i hyllan.  Jag har fulltsändigt spårat ut det senaste året, med en massa köp från framförallt customgamecases.com som har ett enormt utbud av omslag i hårdplast till alla möjliga format för runt 5 dollar styck.  Enigmacustoms är ett annat lite lyxigare alternativ med också  kreativ nydesign på många gamla klassiker i hårda fodral. 

Jag hör ibland argument från folk som anser att reproduktionsboxar är ointressant efterdom det inte är orginal. Den biten förstår jag mig inte alls på.  En riktigt dålig spelkartong är väl inte en bättre produkt bara för att Nintendo själva står som utgivare? Jag ser då hellre fördelen med att kunna ha mina spel snyggt uppradade i hyllan, l och lätt kunna plocka fram dom när jag vill.  Hade det inte funnits ett ekonomiskt värde i oginal-kartonger hade jag nog slängt hela bunten.😄

Finns det fler som handlar nyproducerade boxar?

Man vet  vad man har att vänta när man spelar ett gammalt spel från Franska infogrames. Snygg grafik, ofta väldigt bra soundtrack,hög svårughetsgrad och ibland, riktigt bra spel överlag.

 Världens kanske, kändaste kanin (Bugs) Eller Snurre sprätt och den inte fullt lika kända Lola (vars debut skedde i filmen Space Jam bara ett par år innan Carrot Crazt kom ut) kamperar ihop på jakt efter stulna morötter över fem världar i traditionell 2dplattform. Längs vägen möter dom andra bekanta looney-tunes karaktärer som står i deras väg som Bossar i form av bland annat   Råbarkar-sam och Mars-Marvin.

Du kan välja vem av dessa två karaktärer du ska spela med och kan närsomhelst med att enkelt knapptryck skifta karaktär mitt i spelet, något som kommer att vara nödvändigt flera gånger.  Snurre sprätt besitter förmågan att gräva i jorden för att ta sig till nya platser, samt förmågan att flytta på objekt.  Lolas egenskaper är färre men betydelsefulla då hon har ett paraply som gör att hon enkelt kan segla ner från höga höjder utan att ta skada, något som visar sig vara väldigt användbart.   Det visar sig snabbt att just gränsen för riskabel  fallhöjd är väldigt lågt satt i detta spel och att Lolas paraply kommer till användning väldigt ofta, därför sätter jag henne som självklar förstakaraktär och använder så fort inte Snurres hjälp är nödvändig. Båda har en hammare till hjälp att slå fiender med och båda kontrolleras annars snabbt och smidigt. Längs banan samlas också morötter som i tillräcklig mängd ger båda karaktärerna en begränsad hopp-flygförmåga i luften, som ibland krävs för att ta sig över vissa hinder.

Carrot Crazy var en av de första spelen att släppas till Gameboy Color hösten  1998 och satte direkt standarden för hur maskinen kan användas rent tekniskt med sina stora sprites, mjuka animationer och färgglada grafik. Något som också bidrar till den sköna atmosfären är ett glatt och catchy soundtrack.

Looney Tunes: Carrot Crazy lyckas förmedla humorn och atmotsfären från sina förlagor i ett snyggt och väldigt  roligt spel.

Betyg 7/10

Det finns ett grundläggande problem med väldigt många tennis-spel, framförallt av den äldre sorten, och det är att väldigt få faktiskt känns som Tennis. Oftast blir känslan mer nån sorts förklädd Pong-variant som I bästa fall kanske underhåller ändå. Några gamla guldkorn som Super Tennis till SNES och ett par delar ur Mario Tennis håller väldigt hög klass, men inget av dom slår Snoopy Tennis.

Alla karaktärer som man kan vänta sig, och några mindre väntade,  finns såklart med och ser sådär härligt serietidnings-aktiga som man vill att dom ska se ut.. Annars är det en väldigt sparsam presentation. Enkla menyer, och princip ingen musik alls. Men väl på banan underhåller det från start. Enkla men mångsidiga kontroller, lätt att komma in i men svårt att bemästra. Många karaktärer med sina för och nackdelar. Trots den lekfulla inramningen så känns det som att det är riktig tennis, och bollfysiken, precis så bra och realistisk son man önskar sig. Datormotståndet är såpass välutvecklat att det anpassar sin spelstil efter hur du själv spelar. Därtill flera roliga spellägen och en svårighetsgrad som på Hard Mode verkligen kräver maximal tajming och precision.  Snoopy Tennis tokhyllades när det kom av dom, inte alltför många spelmedier som skrev om spelet, men var givetvisa helt kommersiellt chanslös när Mario Tennis släpptes i samma veva.. Men gillar du tennis så är det ett givet köp!