Det tog mig femton år att avsluta Bioshock.

Det är mycket som har fascinerat mig med Bioshock sedan den omtumlande flygolyckan i spelets inledning för femton år sedan. Den som försatte protagonisten Jack alldeles övergiven på ett till synes ändlöst hav någonstans i Atlanten. Jag minns när jag laddade ner demot från Xbox Live och plötsligt fann mig själv omgiven av brinnande bråte utan någonstans att ta vägen. På något sätt lyckades jag orientera mig bland de slukande vågorna och simmade desperat framåt medan planets rester långsamt sjönk bakom mig. Plötsligt uppenbarade sig en jättelik fyr ur dimman och jag navigerade omedelbart dit i hopp om att kunna bli räddad.

Den ödsliga och mystiska byggnaden var alldeles dunkel på insidan, men i takt med att jag vandrade längs dess trappor som tog mig djupare ner under ytan, tändes ljusen efter mig samtidigt som musik ekade mellan de trånga väggarna. Ur mörkret trädde en staty fram föreställande en man med ett ansträngt anlete och även ett draperi med texten “NO GODS OR KINGS. ONLY MAN”. Att jag plötsligt befann mig i en sluss som skulle ta mig till en undervattens-utopi där världens rika och kultiverade hade förenats var jag redan varse om, men hur den skulle framträda och slutligen utvecklas skulle ta mig nästan femton år att utforska.

Jag är inget större fan av shooters, men desto mer hänförd av storytelling. Inramningen av Bioshock med sina variationsrika miljöer var och är fortfarande lika enastående idag i sin livliga art deco-form som när spelet lanserades. Stöpt i steampunk-form är undervattensstaden Rapture lika fascinerande som skräckinjagande med sin välskrivna och välarbetade historia. Men när det väl begav sig kunde jag omöjligt förmå att komma över tröskeln att spelet initialt kändes som ett linjärt pang-pang paketerat i en elegant design. Jag tröttnade ganska omgående och minns den stressfulla rädslan över att ammunitionen ständigt skulle ta slut och hindra mig från att utforska den spännande världen.

Förra veckan bestämde jag mig för att ge remastern en chans och jag har inte kunnat slita mig från äventyret sedan dess. Jag upptäckte att spelet är fyllt av mekaniker som tillåter mig att lösa utmaningar på flera olika sätt och kunde på så sätt med lättnad utforska varje vrå utan att oroa mig för olidliga trial and errors. Miljöerna är tjusiga och narrativet driver mig hela tiden till att vilja veta mer om hur samhället kunde raseras till en dystopi. Det har sannerligen varit en mycket givande upplevelse då Rapture ruvar på flera hemligheter.

Lustigt nu i efterhand hur shooter som genre avhöll mig från att fortsätta äventyret. Jag behövde helt enkelt femton år för att bli redo för Bioshock. Och ytterligare två återstår för att avnjutas!