VARNING: Milda spoilers!<br />
<br />
Jag vet att det ibland kan bli lite problematiskt när man ska utvärdera en film som är baserad på en bok man älskar. Alla upplever och tolkar en bok på olika sätt , berörs av och tar med sig olika saker från boken. Det går inte att rymma allt i en film heller och det är således helt omöjligt att tillfredställa alla när man ska anpassa ett verk till ett annat medium. <br />
<br />
Med det sagt så tycker jag att filmen inte bara helt missade poängen med boken utan hade också svårt att stå på egna ben som en film.
<br />
Mitt allra största bekymmer med filmen var den nästan totala bristen på karaktärisering och meningsfull dialog. Alla karaktärerer kändes så tomma och identitetslösa. Värst drabbad av detta var självaste baronen, en av mina favoritkaraktärer. En karaktär som i boken alltid var underhållande att följa. Han var slug och manipulativ, en karaktär som gärna lät munnen gå, dock alltid med en underliggande tanke bakom varje ord. Det var sällan han inte hade svar på tal och han hade en viss bejölse för det dramatiska. Han var karismatisk, på sitt egna motbjudande sätt. I filmen är han dock helt reducerad till en "generic bad guy". Vi får knappt spendera någon minut med att bekanta oss med vem han är eller vad det är som gör honom till ett hot. Han har i princip ingen dialog värd att tala om. Baronen väckte inga känslor alls hos mig som tittare, han bara fanns där. <br />
<br />
Paul gick samma öde till mötes i filmen, dock inte i samma utsträckning. Paul hade förvisso inte ens i böckerna en speciellt intressant personlighet, men här var han verkligen riktigt trist. I böckerna får vi ändå se vissa sidor av honom som jag tror att filmen hade mått bra av att ha inkluderat. T.ex. hur han munhuggs med och hotar Reverend Mother Gaius Helen Mohiam i början av berättelsen när hon kommer till Caladan för att testa honom. Att han är lite högfärdig och övermodig i början.
<br />
Filmen hade verkligen behövt inkludera en scen eller två där karaktärerna bara kan sitta och prata med varandra i mer 5 än sekunder. Jag hade gärna sett att de hade inkluderat scenen när Baronen och hans mentat Piter diskuterade deras planer för hur de skulle fälla Atreides familjen. Jag tror också att bankett-scenen på Arrakis hade gjort gott. Där får vi se och lära oss så mycket om Arrakis situation, dess seder, politik och centrala karktärer. Scenen är ett bra karaktärsuppbyggande moment för Paul och den är också vädligt viktig för att bygga upp mystiken kring Liet Kynes. Vi får intrycket av att det pågår en massa saker i bakgrunden på Arrakis som våra huvudkaraktärer inte riktigt har hunnit komma till underfund med än.<br />
<br />
En av de stora tjusningarna med Dune är ju just dialogen där varje ord bär på en mening bakom meningen, politiken, komplotterna, filosofierna. Inget av detta får ta någon större plats i filmen. Det är lite samma sak som gjorde GoT-serien så populär i början. Jag kan också förstå att det kan vara svårt att illustrera allt detta i en film, när vi i boken så lätt har en direkt tillgång till vad karakärerna känner och tänker. Men det känns inte ens som om Villeneuve försökte.<br />
<br />
Filmen får inget som helst utrymme att andas i mitt tycke utan dundrar nästan kontant på med rörelse, med action. Det är en trend som jag anser har blivit väldigt vanlig i dessa stora blockbusters och för mig som är mer intresserad av karaktärer och dialog blir det snabbt väldigt utmattande. Många actionscener är dessutom enligt mig helt onödiga eller alldeles för utdragna. Duellen mellan Paul och Jamis hade de gärna kunnat spara till nästa del och använt den tiden till något bättre. Sen förstår jag inte riktigt varför de ändrade det till att Jamis utmanade Jessica istället för Paul som i boken, men det är en petitess.<br />
<br />
Jag var inte heller så förtjust i den öronbedövande musiken, som nästan gick oavbrutet under hela filmen. Jag vet inte om min biograf hade tabbat sig någonstans här, men musiken var så öronbedövande hög att den överröstade allt, man kunde inte ens fokusera på det visuella. Sen så var inte musiken speciellt unik heller, utan det är de klassika sci-fi "dwoooon" ljuden som vi nu alla är så bekanta med varvat med kvinnligt skrålande.<br />
<br />
Jag hade också önskat att filmen inte var så förbannat grå, men det är väl en smaksak. Jag hade gärna velat se kontrsasten mellan grönskan och de blåa haven på Caladan och de oranga sandynorna på Arrakis som sträcker sig ut mot horisotnen. Istället är färgskalan är nedtonad, så intetsägande, tycker jag då...<br />
<br />
Skrev mest detta för att få avreagera mig lite. Håller ni med? Eller inte? Skriv gärna vad ni tyckte om filmen och om ni har läst boken eller inte. Undrar om icke-bokläsare kanske ser det hela på ett helt annat sätt