The Northman var genomgående medioker

I min värld verkar det ibland vara alldeles för simpelt att med små förutsägbara mini-medel hypnotisera och förtrolla filmpressen, om du är filmskapare. Artsy-fartsy-tendensrna syns på flera mils håll i vissa filmer. Centralisera närbilderna likt Wes Anderson, omkullkasta "det gyllene snittet" och skapa av baktakt i tempot därigenom, blanda in suggestiva och abstrakta bilder med gränslöst övervåld och dela in allt i pretentiösa kapitel. Boom! Den samlade filmpressen låter maxbetygen hagla.

Riktigt så enkelt är det ju inte och jag vill inte vara oförskämd här (sorry!), men nog är det så att The Witch-gubben Eggers haussade vikingarulle The Northman drällt hem alldeles för höga betyg och alldeles för många lovord i förhållande till vad den är, och erbjuder? Jag tycker verkligen det. Jag var inte särskilt imponerad av något i hela filmen, tyvärr. Genomgående medelmåttig, skulle jag kalla den och då känner jag mig faktiskt ganska generös.

Till att börja med är ju storyn Hamlet, rakt av. Det har pratats om att "historien om Amleth" inspirerade Shakespeares pjäs men det finns inga bevis för det och när vi ändå pratar dagligen om hur mycket "Pocahontas" det finns i Avatar, är det inte mer än rätt att vi slår fast att The Batman är en ogenerad Se7en-rip medan The Northman är en Hamlet i vikingaförpackning. Och i sak är det ju verkligen inget fel på Hamlet. Tvärtom. Men! Jag hade förväntat mig mer av storyn här. Lite djup. Någon slags nyans och ett berättande som inte kändes yxigt och ibland slarvigt. För Eggers bygger upp ganska taffligt i Northman. Hans känsla för plats, direktion, omfång är här klart begränsad och till följd känns Northman ofta planlös, klaustrofobisk. Hans huvudkaraktär genomgår dessutom noll utveckling eller förändring. Noll karaktärsutveckling.

Jag gillade heller absoluuuut inte det faktum att de isländska vikingarna pratade flytande engelska med norsk-svensk, knaggligt tillgjord mellanstadiebrytning. Det lät genom hela filmen riktigt jädra fjantigt om du frågar mig och inte alls autentiskt, eller sådär raspigt stenhårt som jag får för mig att dåtidens berserkers faktiskt var. Alex Skarsgård har hyllats för rollen som Amleth och inte heller där är jag beredd att hålla med. Hans lätt hukade framåtlutade gångstil och underbettsgurgliga vrålande kändes aldrig särskilt ursinnigt, mest bara påklibbat och krystat, precis som Ethan Hawkes gutturala döds-monolog och den felcastade Kidmans ettriga utfall mot slutet.

Stridscenerna var inte heller särskilt mycket att hänga i granen. Det märktes att Eggers aldrig gjort action tidigare och bristen på rutin tror jag ledde till dessa långsamma, punch-fattiga, slöa scenerna där det aldrig kändes som att något vapen någonsin träffade sitt mål, bara snuddade - likt på en teaterscen. Jag förstår att Eggers försökt hitta känslan av ursninnigt, rått, avklätt våld från exempelvis Mel Gibsons Apocalypto men misslyckades rakt igenom, enligt mig. Trist nog.

Vad gillade jag då? Fotot var ofta tjusigt. Färgerna och formtempot i hur många scener färgsatts var läckert och jag gilade musiken. Nattscenerna i mörkret var speciella, på ett bra sätt (även om jag inte såg vad som hände riktigt) och jag gillade Claes Bang (från BBC:s Dracula) som brodern Fjölnir. Bra karl. Trovärdig. Kändes som en viking till skillnad från Alex, Ethan och Nicole.

I slutändan står sig The Northman som årets kanske största besvikelse, såhär långt - för egen del. Jag äääälskar The Witch (innerligt, djupt, passionerat) och hade därmed förväntat mig så himla mycket mer av Eggers haussade vikingshistoria. Samtidigt gläds jag över att History Channel med TV-serien Vikings och nu även Robban Eggers gjort vikingar till en ytterst het potatis i film/TV-världen för det ökar definitivt chanserna för att Mel Gibsons stekheta evighetsprojekt "Berserker" ska bli verklighet. Den filmen har jag velat se i över tio års tid nu.