Svenska
Blog

Nu är det semester!

Egentligen så stämplade jag ut för sista gången på fem veckor redan i fredags, men officiellt så är det ju idag som är första semesterdagen, om man ska vara petnoga. Vädermässigt kunde det ju börjat bättre såklart, men jag är trots allt ledig och det är väl ändå det viktigaste. Så länge det inte regnar så blir det väl lite utflykter misstänker jag, svampen börjar ju dyka upp nu så det blir väl att släpa ut avkomman i skogen och fylla frysen med lite godsaker. Sen ska det självklart spelas en hel del också, den ökända backloggen ska bantas ner lite åtminstone, kan jag klara ett spel i veckan så får jag anse mig vara nöjd på den punkten. 

Nu firas det med ett glas bubbel som Måns sannolikt hade rynkat på näsan åt, men det får jag ta. Det får bli Dompa nästa år istället.  

Nu är det semester!

Har du gått på semester ännu? Har du några planer?

HQ

Den bästa tiden på dygnet

Många bollar i luften har man, heltidsjobb, GR, spelande, musik och inte minst ungen man satte till världen för 1,5 år sedan. Att dygnet då bara har 24 timmar är olyckligt och aningen opraktiskt men då får man prioritera helt enkelt och när nöden kräver det frigöra tid. 

Även om jag givetvis älskar att umgås med min lilla son mer än något annat så är det en specifik tid på dygnet då jag lever ut som allra mest. Rutinen jag har är att de dagar jag sliter för min primära inkomst i Göteborg så ställer jag klockan på 3 eller 4. Kliver upp, äter lite frukost och vaknar till för att sedan sätta mig i min lilla hemmastudio som jag efter ett internskämt döpt till "Drunktank Studio". Mycket litet utrymme där jag har min utrustning i form av Macbook Air med Garageband (bäst!), Akai MPK 3, Arturia Minifuse 2, Shure SM-57, SE X1S, Squier Stratocaster (19 år gammal) och en akustisk Squier. Minimalistiskt men funktionellt, jag kommer att ha ett större utrymme nu i och med flytt men det lilla skrymslet har ändå sin säregna charm. Jag har fått mycket uträttat där inne genom åren.

Så då sitter jag där i 2-2,5 timmar en eller två dagar i veckan och spelar in så mycket jag bara hinner och orkar eller så mixar och mastrar jag, det beror ju lite på vad jag känner för. Sen lyssnar jag i regel på morgonens inspelningar på väg till jobbet och antecknar ifall jag märker nåt som behöver fixas eller så. Visst är man väldigt trött sen framåt dagen men det är det utan tvekan värt. Det handlar inte enbart om att skapa musik, det handlar lika mycket om att ta sig lite värdefull egen tid som man sällan annars får och bara vara. Att det oftast blir just musik är för att det är så förbaskat kul, samtidigt kan man inte forcera kreativitet så de morgonar då jag helt enkelt inte känner för det så klämmer jag in ett par timmars spelande istället i regel eller skriver på något GR-relaterat. Vad helst jag känner för helt enkelt. 

Vilken tid på dygnet är din favorit?

Den bästa tiden på dygnet

HQ

The Commitments är fortfarande förbaskat bra

Så var det dags igen då, att damma av min gamla DVD med The Commitments, den tillhör den exklusiva skara filmer som jag ser åtminstone en gång per år. Jag har inte många filmer kvar på DVD men den vägrar jag släppa, kanske om jag orkar leta upp den på blu-ray, men annars får den stanna kvar. 

Vilken fantastiskt bra film det fortfarande är, på alla sätt och vis egentligen. Den råa humorn, den rappa dialogen, de välskrivna karaktärerna (ingen som sett filmen glömmer väl någonsin Joey "The Lips" Fagan?) och inte minst den fantastiska musiken. Att man valde att i första hand satsa på ett gäng musiker i rollerna snarare än etablerade skådisar visade sig vara ett genidrag och att Andrew Strong med den gudomliga rösten inte blev en världsstjärna är svårt att begripa. Underbar film, fullkomligt underbar. Om jag någon gång får för mig att faktiskt ranka min favoritfilmer så är den lätt topp fem, troligtvis även topp tre. 

The Commitments är fortfarande förbaskat bra

 

Crash Team Rumble är en besvikelse

Crash Team Rumble är en besvikelse

Jag är ett stort, stort fan av Crash Bandicoot och har varit så i större delen av mitt 33-åriga liv. Jag har spelat nästan alla spelen, undantaget de som släppts till Gameboy Advance och så vidare. It’s About Time var en storstilad comeback och givetvis blev jag då glad när Crash Team Rumble utannonserades. 

Denna gång har man valt att fokusera på enbart multiplayer och det fick det att kittla till lite i mellangården, kanske skulle detta bli det renodlade partyspel med Crash som jag så länge saknat. Jag hade då kanske hoppats på att det skulle bli något i stil med Crash Bash men så blev det inte riktigt. Det är i sig inget problem, jag applåderar snarare att man tänker i nya riktningar. Men tyvärr håller jag med om det allra mesta som skrevs i vår recension. Det är alldeles för obalanserat och det tar inte lång stund innan man tappar intresset på grund av det mycket repetitiva gameplayet. Jag gillar att det finns fyra olika roller man kan anta och på så vis få åtminstone lite variation i det hela, men det förhindrar inte den obalans som hela tiden är väldigt påtaglig. Det räcker att någon ställer sig med en blocker på den bas där vi ska dumpa wumpan så blir det helt plötsligt väldigt besvärligt att göra just det och plocka poäng till sitt lag. Crash som är den primära poänggöraren har helt enkelt inte mycket att komma med i varken anfall eller försvar och har då ingen vidare chans mot Dingodiles attacker. Mycket bättre blir det inte heller av de power-ups som finns tyvärr. 

Jag gillar verkligen bandesignen dock och tempot är det heller inget fel på. Men på det stora hela är detta en besvikelse som inte känns helt genomtänkt. Jag tycker också det är väldigt synd att det inte går att köra split-screen och därmed gammal hederlig couch co-op, en stor del av charmen med till exempel Crash Team Racing är ju att man kan göra just det. Det hade ju kunnat bli bra det här, men det blev ett magplask. Jag hoppas därmed innerligt att detta inte gör att det nu dröjer till nästa Crash-spel, jag vill nämligen väldigt gärna se en uppföljare till It’s About Time. 

Vad tycker du om Crash Team Rumble?

Var det sista chansen tro?

Var det sista chansen tro?

Jag är inte ett superfan av Bruce Springsteen, det kan jag inte påstå. Det finns dock ett gäng låtar jag gillar riktigt, riktigt mycket och att se honom och E Street Band live har alltid varit något jag velat göra men inte riktigt lyckats få till. Bruce spelningar är av allt att döma en upplevelse utöver det vanliga och det är såklart något man vill vara med om, men jag har alltid tänkt att "det får bli nästa gång istället" och så var även tankegångarna inför de tre senaste spelningarna på Ullevi. 

Det jag glömt att ta med i beräkningen är att bossen faktiskt är 73 år nu och den här senaste turnén börjar mer och mer kännas som ett avsked. Även om man alltid trott att han skulle turnera världen för evigt och leverera konserter på över tre timmar så tar åldern ut sin rätt även där, även om han är fräschare än de flesta andra i den åldern. Jag tror tyvärr inte att det blir fler sådana urladdningar på Ullevi, men blir det det, då ska jag fanimig vara där, var så säker. Att få höra det mästerverk som är Jungleland live hade onekligen vart en svårslagen upplevelse. 

Har du sett The Boss live någon gång?