Det är ingen mindre än Fairytale of New York med The Pogues det och i min värld är den helt ohotad där uppe på tronen. Därför var det ju såklart lite trist att legenden Shane MacGowan gick bort i veckan, även om han levt på lånad tid länge nu. Att han blev så gammal som 65 får väl anses vara någon sorts mirakel ändå. Egentligen har jag ingen annan relation till The Pogues och Shane annat än just den låten, det ska erkännas, men ibland räcker det ju med en enda låt. En tidlös klassiker helt enkelt, vila i frid Shane!

En författare har vi ju redan i redaktionen i form av Conny och kanske blir det en till vilket decennium som helst nu. För det är ett mycket långdraget projekt detta, tyvärr. Mitt eget lilla Chinese Democracy eller Duke Nukem Forever. 

Första kapitlen skrevs redan 2012 och dessa sammanställdes till en liten bok som trycktes i en mycket begränsad upplaga på fyra exemplar 2014 vill jag minnas att det var. Sedan dess har jag jobbat på en fullversion men det tar en sanslös tid att få ihop det. Största problemet är nog att jag sällan har ro till att sitta och skriva, jag gör i regel annat när jag får lite tid över. Jag hade behövt en deadline här också, kan inte sätta någon själv heller för det funkar av erfarenhet inte. 

Kanske är 2024 året det händer, för idéer saknas definitivt inte. Jag har samlat en mängd av dessa i en notering på Iphonen under snart nio års tid nu, så det gäller egentligen bara att få tummen ur och sammanställa alltsammans. Som sagt, det sker vilket decennium som helst nu och magkänslan säger mig att det blir en bestseller när den väl är klar, eller så blir jag tvångsinlagd på psyket, finns nog inget mellanting. Det är en komplett galen historia som krypit fram ur min hjärnas allra mörkaste vråer. Den som lever får se som man brukar säga. 

Jag slogs av en plötslig och mycket intensiv våg av hemlängtan under förra veckan, en längtan hem till mitt älskade Dalarna. Det är där jag är född och uppvuxen men sedan elva år tillbaka bor jag nere på västkusten. Nog trivs jag här nere, men Dalarna kommer ju ändå alltid vara hemma på något vis, det är ju trots allt där man har rötterna. Jag är inte där och hälsar på heller alls så mycket som jag hade önskat och det grämer mig något oerhört. 

Därav har det blivit att jag lyssnat mycket på flera av de otroliga band och artister som detta fina landskap levererat genom åren. Inte minst Mando Diaos finfina skiva Infruset (Björn Dixgård har nog en av landets allra bästa röster) men även Moonica Mac, Stiko Per Larsson, The Tallest Man on Earth med flera. Det förstärker såklart den starka hemlängtan något och särskilt när jag lyssnar på Moonicas ljuvliga stämma i låten som passande nog heter Dalarna. 

Jag tror definitivt att det nog blir så att jag flyttar tillbaka dit en vacker dag när tiden är den rätta. Gärna då till Leksand så att jag alltid har nära till templet, det vill säga Tegera Arena där världens finaste hockeyförening Leksands IF spelar sina hemmamatcher. Att vara på plats där är förstås också en sak jag saknar väldigt mycket och det är ju inte riktigt samma sak att gå på bortamatcherna, även om arenorna förstås fylls med massor av leksingar då med eftersom vi ju de facto finns överallt. 

Vart är du själv ifrån och bor du kvar där ännu? Eller har du kanske hemlängtan som jag?

Ett hus nära Siljan vore inte helt fel det...

Jag har nog bloggat om Frightened Rabbit förr och det lär säkerligen hända igen. Det är ett av mina favoritband och vissa dagar blir den där saknaden efter frontmannen Scott Hutchison lite extra påtaglig. Hans underbara sinne för melodier och inte minst hans alltid råa, nakna och oerhört självutlämnande texter har i många stunder varit ett enormt stöd i kampen mot mina egna demoner. I maj är det sex år sen vi förlorade Scott och det är ett sånt där sår som aldrig riktigt läker. Idag lyssnas det då alltså på Frightened Rabbit och särskilt I Wish I Was Sober varvas tungt denna onsdagsmorgon. Plågsamt vackert, som så ofta var fallet med Scotts låtar. Go!

Få kan få mig att gapskratta så våldsamt som Leslie Nielsen i sin paradroll som Frank Drebin. Det är stundtals så att jag tappar kontrollen över blåsan, men bara nästan. Jag såg om hela trilogin i förra veckan och den är lika rolig fortfarande, jag sörjer lite att den här typen av filmer inte längre görs. Många minnesvärda scener finns det, men när Frank i rollen som operasångaren Enrico Pallazzo tar ton och sjunger nationalsången så bryter jag ihop fullständigt. Go!