Min lista av saker jag hoppas se mindre av detta året har nu kommit till sitt slut. Och vad var det då som hamnade på guldplatsen?

Internet-troll (1)

När jag gick i mellanstadiet på Kullingsbergsskolan gick det en period när alla ungarna hade penntroll på toppen av sina gula blyertspennor. Jag hade en med turkost långt hår som stod rätt upp och för tre år sedan när jag röjde bland mina gamla barndomsprylar trillade den ut vid mina fötter och förde mig tillbaka till en tid då Europe spelades på radion och Hubba Bubba var i var unges mun. Men nej det är inte dessa troll jag vill se mindre av.

1989 släpptes en låt som vi alla tjejer ylade högt till i mellanstadiet som hette Jimmy Dean och gruppen som sjung The one hit Wonder hette inget mindre än Troll, men nä det är inte heller dessa troll jag vill se mindre av.

Nej, de troll jag talar om är varken en tjejgrupp i neonfärgade kläder eller hårfagra penntroll. Inte heller talar jag om de från vår svenska gamla folktro som skapade monstrum som lurade under broar och stenar och som var framtagna av föräldrar för att skrämma sina stackars barn från vettet när hot om jultomten slutade fungera. 

Nä, de troll jag vill se mindre av är fega som stycken som lurar i mörkret bakom en datorskärm där konflikträdda och bittra människor får luft och sätter ord på sitt missnöje och sin avundsjuka. I alla kommentar fält och på alla sociala medier lurar de under ytan som en krokodil som bara väntar att få attackera sitt intet ont anande byte och sätta tänderna i det för att till sist dra med sig bytet ner och göra en sista dödsrullning. I grund och botten är trollet en feg individ, för lika talfört som han/hon är med sina elaka ord, lika tyst är han/hon om personen som kritiseras skulle befinna sig framför honom i egen hög person. Lite ungefär som den där "vännen" som alltid pratar skit bakom ryggen på folk men alltid är kramig och leende när offret för skvallret kommer in i rummet igen.

Trollet lever på smärta från andra, deras elakheter är deras bensin och man undrar vart detta behov av att skada och såra andra kommer ifrån. Kanske för lite tutte som barn? Kanske för lite ligga som vuxen? Frågorna är många. Men oftast är det lättaste svaret det korrekta, så kanske är det så att de bara råkar vara elaka, inskränkta, illvilliga och i största allmänhet ruttna individer? Men troll kommer i många skepnader. Som dom som älskar att hata kända människor. De som spenderar dagarna med att kritisera och skriva elaka löpmeter av meningar på dessa personers sociala medier och min första tanke är att om de nu hatar han/hon så mycket varför följer man den personen över huvud taget?

Sen har vi de som verkligen är som flugor på en viral bajskorv, de som ger sig in i alla diskussioner och i alla debatter och bara har med sig en dunk bensin och tuttar på bara för att se den brinna för att sedan luta sig tillbaka och ta fram popcornen. Det som får mig att verkligen känna all världens motbjudande gentemot dessa troll är antagligen för att jag är uppfostrad totalt annorlunda. För mig är det helt främmande att sitta och kritisera andra människors framgångar eller utseende eller brist på. Min mamma sa alltid så som många andra gjorde förr i tiden, att har man inget snällt att säga så skall man inget säga alls och det är ord jag lever för.

För vad är vinningen att alltid säga det man kanske tycker i sitt förvridna sinne? Kommer något att förändras eller kommer någon att må bra av att höra mina elaka "sanningar"? Antagligen började trollet som en mobbare på en skolgård någonstans i vårt avlånga land. Förmodligen gjorde han narr av någon som vägde för mycket eller som hade glasögon eller varför inte bara någon som bara hade lite mer färg på huden än honom. För hur man än vrider på det så är ju trots allt dessa troll folk som livnäras sig på att trycka ner andra människor och få andra att känna sig som mindre värda.

De kan lukta sig till en Akilles häl på nolltid. Vi normala skrollar vidare när vi ser något vi inte gillar men trollet tvärnitar och låter sedan fingrarna spela över tangenterna för att uttrycka sin kritik mot något som någon annan precis nöjt lagt upp. Jag följer till exempel en kvinna på Instagram som delar med sig av sina recept och alltid är det någon som bittert sitter och säger att hon inte tycker om det ena och det andra och fy vad äckligt. Men snälla Gudrun, håll käft och skrolla vidare. Bianca Ingrosso, en tjej som är söt och framgångsrik badar i troll för att hon är just söt och framgångsrik. För blä för hur hon ser ut och blä för alla produkter hon gör. Och det som jag oftast reagerar på är att det just är andra kvinnor som hoppar på framgångsrika kvinnor.

Var tog girlpower vägen och systrar och allt det där? Är det så svårt att glädjas åt någons framgång? Förra året dök en annonsvideo för sminkföretaget Kicks upp i mitt flöde. I videon satt någon influenser som jag inte vet namnet på och berättade med glatt leende att hon blivit ansiktet utåt för en av Kicks produkter och hon fullkomligt lös av glädje och iver. Men vad som däremot saknade glädje och iver var kommentar fältet som i stället bara kretsade runt hur tjejen i fråga såg ut och det var inga snälla ord, inte det minsta. Tjejen i fråga var så som de flesta av dagens IT-tjejer är.

Väldigt ung, blond, brunbränd, snygg, smal och med långa fejkade fransar och en välfylld trut av vad jag misstänker var fillers. Och jag får väl säga att jag själv inte är en fan av dessa uberfejkade fransar och dessa jätteläppar som var och varannan tjej nu putar runt med, men vem är jag att kritisera? Visst kan man generellt säga sin åsikt i frågan om plastik, men att hoppa på enskilda individer är ju så fruktansvärt lågt. Det är ju som om folk helt missat att även offentliga personer har känslor och kan bli sårade och de förvandlas till publikens egna dörrmatta där mobben kan kasta sina tomater och loska emot utan att skämmas det minsta.

Så denna unga tjejs glädje blev grusad av att 300 kvinnor alla satt och hånade henne och förklarade att de minsann aldrig skulle köpa en produkt som en sådan plastig människa stod bakom och det hela slutade med att Kicks själva tog bort hela tråden och tjejens video. Och sedan undrar de varför mobbing i skolvärlden och bland våra barn är så stor? Ja, varför inte när deras mammor och pappor beter sig som rövhattar på nätet? För vad är skillnaden? Och internet är ju ett tacksamt ställe för att härja på för dessa sorgliga typer. För man blir ju så tapper och modig bakom en skärm. Jag hoppas att all anonymitet på sociala medier kommer försvinna, även på alla kommentars fält. Låt folk logga in med bankid så får vi se hur morska dessa troll är för att stå för sina åsikter.

Antagligen hade det varit lika effektivt som för att tända en lampa när man har kackerlacksproblem. Personligen har jag varit förskonad från dessa kryp, något som jag vet andra kvinnor som jobbar med TV-spel inte haft samma tur att ha. Den enda nöt jag stött på var efter att jag skrivit en personlig blogg om min ofrivilliga barnlöshet och hur jobbigt det hela var under många år. Då rasslade det till i GR-mailen och någon stjärna tyckte det var omtänksamt att skriva att en kvinna som inte kan få barn likaväl kunde ta livet av sig.

Jag blev fruktansvärt ledsen men mest av allt blev jag jävligt arg och satt och skrev världens svar tillbaka i huvudet om och om igen. Men nej, jag svarade aldrig på det. Vad skulle jag svarat? Med en massa påhopp tillbaka? Antagligen, men jag vet en sak och det är att aldrig resonera eller svara en idiot. För idioten är den sista att få reda på att han är en idiot men framför allt så kan du aldrig vinna emot en idiot just av samma anledning. Så varför sänka sig till hans nivå? För trots allt så är jag ju en bättre människa än han, det har jag ju på svart och vitt. Så, nej 2024 jag vill inte se alla dessa troll mer. Jag vill se snälla människor som peppar varandra i stället, som ger någon komplimanger.

Som säger "Fasen vad du är bra!" istället för att bara spy galla. Som när de ser något de inte tycker om skakar på huvudet och ler för sig själva och sedan bara skrollar vidare. För det är ju så att överallt på nätet så vimlar det av saker, personer och annat som vi inte tycker om, men vi måste ju faktiskt inte klumpigt såra folk med att slänga ut det i deras ansikte. Det är faktiskt okey att inte gilla allt och alla. Men det är fasen inte okey att såra folk bara för att växa några centimeter själv. Diskutera sakfrågor och debattera, stå för era åsikter men ge fasen att bara ge er ut på en spy galla-resa som inte för något med sig annat än att såra andra. Man kan glädjas åt andras framgångar utan att sätta i halsen. Försök, du kanske gillar det. 

Har du stött på troll? 

Har du missat de andra delarna i min lista? Oroa dig inte, här kommer de! 

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (10)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (9)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (8)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (7)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (6)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (5)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (4)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (3)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (2)

Mitt första möte med Lara Croft var 1999. Vi, jag och min nya pojkvän som jag precis hade flyttat ihop med hade precis köpt oss en gemensam Playstation och efter att ha kört ut både Resident Evil och Resident Evil 2 var vi i stort behov av något lugnande, något som inte gav nervösa ryckningar under ögat och nervös mage. Jag kan idag inte säga om det var jag eller killen som valde spelet men misstänker att det var karlen och att han föll för de massiva polygontuttarna man kunde ana på framsidan, han hade trots allt en förkärlek för stora bröst.

För egen del var det Indiana Jones-vibbarna som sålde det för mig, löften om värdefulla skatter och fällorna på vägen dit och så ska vi ju inte glömma hjärngympan i de svåra pusslen som dök upp lite då och då. Lara var lite först i sin skara på att sätta ner foten och visa att kvinnor vi kan, och jag får väl säga att även om jag inte är någon militant feminist med röda strumpor uppdragna till armhålan så var det en riktigt skön omväxling mot våpen som annars varit stereotypen av kvinnor i spel. Vem kan glömma Peach som lipat och behövt bli räddad i fler spel än jag vågar räkna av en mustaschbärande VVS-anställd.

Och nu har då ett remaster släppts på de gamla Tomb Raider-spelen och så fort Petters recension trillade in började min önskan att få sätta mig i tidsmaskinen igen och ta mig tillbaka till tiden när Majsan var en relativ Noob. 1999 då Lou Begas Mambo No. 5 slogs med Cher och låten Belive om vilken av låtarna som skulle spelades på alla radiokanaler till leda. 1999 då magtröjorna fick en comeback till alla med bilringars förskräckelse.

Jonas Mäki svarade snabbare än Flash Gordon på min önskan redan under fredagsnatt så när jag då vaknade på lördagsmorgonen låg en sprillans ny kod till Tomb Raider Remastered och väntade på mig. Sicken morgon! Hoppade upp tidigt, kändes som om det var julaftons morgon och det låg paket och väntade under granen. Tog min tid med att fixa frukosten, nybakade frallor, varm choklad och en jordgubbsyoghurt fint uppdukat på en liten bricka, för denna måltid skulle ätas i sängen med ingen mindre än Lara. På med Xboxen, in med koden och BOOM inget hände.

Va Faaaan?! En gång till försökte jag och började klia mig sakta i huvudet. Hmmmm ska det inte vara 25 tecken till Xbox? Fan, finnjäveln har missat halva koden! Biter onödigt hårt i frallan medans jag försöker messa finnfan med en hand. "Hej Bajskorv! Du har bara skickat en halv Xbox-kod!!!!" börjar jag mitt hjärtliga meddelande. Sen snyft i ordform. En timma senare när jag legat i abstinens och gråtit inre tårar efter min Lara på sängen kom ett kort svar. "ÄR JU TILL PS5!"

Slätade snabbt över att jag kallat min älskade finska kollega Bajskorv och slängde mig på PS5:an. Nu var det dags! Och ja, vad ska jag säga. Min lördag har spenderats i sällskap av kvinnan som kan peta ut ögonen på sig med sina vassa pixelrattar, kvinnan som gjorde khaki sexigt efter att innan bara varit reserverat till män på safari och min fars blekrosa ben på semesterresor genom Europa. Så vad tycker då Majsan om denna återresa?

Ja, man ska ju komma ihåg att detta är en Remaster och inte en remake. Det är en något uppsnyggad antikvitet som än i dag är en riktig skatt även om man får försöka se förbi att man inte spelar dagens annars så bildsköna spel. Styrningen hade jag likt en dement kvinna helt glömt bort hur oförlåtande den var. Lara rör sig som om hon blivit stelopererad, lite som om hon bär på en på tok för tung Tjock-TV när hon tar sig runt i de trånga sten korridorerna.

När vargar anfaller från alla håll springer jag runt med raka armar och skjuter och inser att det är på grund av att jag ständigt är i rörelse som är orsaken att jag träffar. För att vända fröken Croft smidigt i en strid hade antagligen krävt en truck eller något i den stilen. Början av spelet är lite som det alltid varit i dessa spel, trial and error. Alltså ond bråd död tills man förstått vad man ska göra. Minsta fel vinkel på älskade Lara betyder att du kommer trilla mot din död och få börja om från början.

Men hur frustrerande dessa första timmar än varit så måste jag säga att jag har haft roligt även om det antagligen inte låtit så för de som passerat mitt spelrum. Låt oss säga att jag försökt peppa mig själv med vackra, väl valda ord för att få allas vår hjältinna att göra som jag säger. Jag känner mig ung på nytt, som om jag badat i ungdomens källa. Lite tråkigt bara att jag inte har någon vid min sida som spelar odugligt som jag kan skratta elakt åt som jag gjorde då.

När jag som nu skrattar åt sopan som håller i handkontrollen fastnar skrattet liksom i halsen när jag snabbt inser att det är jag ju som är sopan. Nä, nu dog jag igen. En björn bestämde sig för att andas på mig. Det var allt som behövdes för att vår hjältinna skulle falla ihop och dö den eviga döden. Kanske hade han glömt att borsta tänderna, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att jag denna helgen kommer lägga min mobil på ljudlöst så jag får spela i fred.

Måste säga att det är en skön omväxling att få köra ett spel som inte är förlåtande hela tiden. Som inte ständigt sparar och lindar in mig som spelare i bomull i fall jag faller. Det känns rätt skönt att cykla utan stödhjul. Så hej Lara, kul att du är tillbaka och tack att jag får hänga lite med dig. Det är ett fint återseende.

Har du börjat spela Tomb Raider och vad tycker du?

Har du missat Petters recension av spelet? Här kan du läsa den och se vad han tycker:

Petters Recension

Vi har nu kommit fram till silverplatsen i min lista om vad jag hoppas se mindre av detta året, men jag ska tillägga att nummerordningen inte egentligen har någon betydelse. Jag hade kunnat gå all in i listan med politik, gängkriminalitet och orättvisor i världen men det är inte en sådan lista även om vi antagligen alla har en sån lista som skakar runt i huvudet och som vi vill skrika ut. Jag håller mig till mer lättsmält gnäll.

Nedlagda serier (2)

Jag förstår att konkurrensen inom de digitala streamingkanalerna är stor, ja, rent av överjävlig. Alla letar efter den nästa stora succén som ska ta tittarna med storm och som ska ha dom i ett koppel av beroende i minst tolv säsonger. En ny Game of Thrones eller en ny Stranger Things. Men med det otroliga utbudet som finns att välja på blir tittarna bara kräsnare och kräsnare, rent ut sagt lite övermättade. Alla försöker efterapa varandra när en riktning slagit stort men egentligen vet vi att en kopia alltid kommer i skuggan av ett original.

Jag skulle även kunna förstå TV-bolagens beslut om att lägga ner serier som blöder, där tittarna helt enkelt inte tittar men det är trots allt inte dom serierna som läggs ner. I stället är det serier som legat högt på olika tittarlistor men de har liksom inte blivit den där hysterin som TV-pamparna letar efter. Så serie efter serie läggs ner efter bara en säsong, avlivning efter avlivning. Och de stora stjärnorna som blivit lockade till olika huvudroller gråter ut på Twitter i oförstående.

Själv gråter jag av helt andra orsaker, men framför allt av att min värdefulla tid kastats bort. Man har tagit sig tid att titta igenom alla avsnitten och sen går man runt och väntar i år men ingen fortsättning kommer som ska täppa till alla hål i historien man funderar på med tanke på hur serier brukar avsluta sina säsonger med någon mega twist. Det är ungefär som om världens alla stora författare plötsligt skulle sluta att avsluta sina böcker, bara skriva en si så där tre kapitel och bara lämna det där. Börja på någon annan bok i stället. Vilket förlag hade gått med på det?

Tänk att läsa Sagan om Ringen och precis när Sam och Frodo blir överfallna på värdshuset så slutar boken. Eller när Jonathan i Bröderna Lejonhjärta dör så slutar boken. The End. Eller kan ni se tillbaka på tiden då vi satt runt lägereldarna och berättade historier om någon hade gjort så? Då hade han antagligen fått en spräckt skalle av en bubbaklubba. Idag är det en ständig osäkerhet som svävar över en när man börjar se en serie som man snabbt fastnar för, kommer den läggas ner? Är det ens lönt mödan att börja titta om man inte ska få veta hur det slutar?

Jag gillar Kurt Sutters idé när han skapar en serie, han vet från början hur den börjar och hur den slutar. Han vet hur många säsonger den ska vara och han skapar ett slut redan där. Och det är ju det vi vill ha. Ett värdigt slut för den karaktär vi väljer att följa när vi slår oss till ro i favoritfåtöljen efter en lång arbetsdag och drar mysfilten över oss och trycker i oss en näve popcorn. Så detta året hoppas jag att färre TV-bolag leker Jeffrey Dahmer och får våra favoritserier att försvinna utan att lämna ett spår att den ens funnits där från början. Jag vill att tiden jag kastat bort under mina lata stunder faktiskt ändå ska bringa någon frukt. Ett avslut. Är det för mycket begärt?

Har du haft oturen att följa flera serier som kvävts i sin linda?

Har du missat resten av listan? Sluta lipa, här har du den!

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (10)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (9)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (8)

Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (7)

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (6)

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (5)

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (4)

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Vad Majsan hoppas se mindre av 2024 (3)<br />
 

För ett tag sedan pimpade jag min vita gamla Ikea hylla Kallax med lite nya hyllor som nu finns att köpa till för att skräddarsy möbeln till just det jag använder den till. Och jag har funnit ut att just Kallax är perfekt som spelhylla för mig och mina konsoler om man nu räknar bort ett och annat stort as som vägrar få plats. Jag pratar självklart om Playstation 5 som är som en mindre Jumbo Jet i storlek och gamla Playstation 3 som är format som en uberstor smörgåsgrill.

Alla andra finner sig till ro perfekt på hyllorna och samarbetar bra trots blocköverskridande olikheter i fabrikat och utförande. Och det är nu när de står där sida vid sida som man ser deras olikheter. Man ser vad varje tids-era gjort och vilken väg de gått. Från de första som höll sig till det gråa spektrumet, från Nes, Super Nes till den första Playstation. Grått och enkelt, inga avancerade former det minsta. Och det var i denna jämförelse som jag verkligen började fundera på vilken konsol som faktiskt är den snyggaste genom tiderna.

Jag måste säga att jag gillar den gamla Playstation 2 som i mina ögon var den första mer vuxna konsolen som man kunde ha framme i TV-rummet utan att den såg ut som en leksak. Sen gillar jag Xbox lilla Series S som jag tycker är väldigt stilren i sitt utförande och smälter in snyggt var som helst. Men jag måste nog säga Playstation 5 trots att jag inte gillar själva storleken på den som gör den onödigt stor och klumpig.

Hade definitivt mer sett den i samma storlek som de tidigare konsolerna från Sony men själva den vågformade designen är snygg för ögonen. Ja, det blir nog PS5 för mig. Men smaken är tack och lov som baken, delad, så vad säger du?

Vilken konsol är i dina ögon den snyggaste som gjorts? 

En dag som denna, Alla Hjärtans Dag, när vi blir dränkta i hjärtan, röda rosor och billiga fluffiga teddybjörnar från Kina så måste man ju tänka på kärleken. Kärleken till sin partner, till livet, ett husdjur eller sin familj och sina vänner. Det får mig inte så långsökt att tänka på den första kärleken man hade. I mitt fall hette han Christer, han var längst i klassen, hade blond kalufs och stålblå ögon och han var min bäste vän. I andra klass var kärleken lite lättare.

Vi hängde på hans rum, spelade TV-spel och lyssnade på Trance Dance och Europe och pussades. Thats it. Den första kärleken på barnsben var innan alla måsten dök upp och innan livets alla besvikelser och krav började hagla över en. Huslån, arbete, parmiddagar och svärföräldrar. Det får mig att tänka på min första kärlek till musiken. Twisted Sisters och We´re Not Gonna Take It. En blond, långhårig och lockig Dee Snyder och som skrek om revolt mot överheten.

Min första riktiga kärlek till film fick jag som tonåring och med filmen Stand By Me och min första starcrush River Phoenix. Min första kärlek till tekniken hette Nintendo 8-bitar. En helt ljuvlig liten låda full av roligheter som var en trogen sidekick i många år. Min första riktiga spelkärlek var Super Mario Bros, det enda spelet jag behövde under en lång period. Vi hade inte mycket pengar när jag växte upp och det var mitt enda spel, men det räckte gott och väl i flera år.

Än idag spelar jag det och musiken och de välkända ljuden lämnar alltid en varm härlig känsla över mitt bröst. En känsla av barndom och trygghet. Idag ser kärleken lite annorlunda ut. Min konsolkärlek heter idag Playstation 5 och Xbox Series S. Min TV-spelskärlek är en lång rad av olika spel som Resident Evil 2 till Grand Theft Auto V till Red Dead Redemption 2.

Min kärlek till musik vet idag inga gränser, för med digitala musiktjänster ligger världens all musik vid mina fötter. Min filmkärlek idag heter Shawshank Redemption och Gladiator. Och min allra största kärlek är idag också blond precis som Christer, men han har bruna allvetande ögon och det finns absolut inget jag inte skulle göra för honom. Han är snart 3 år gammal, han dreglar som han svalt en tennissko och han pussar ihjäl alla som kommer innanför vår ytterdörr.

Han heter Tyzon Fury och han har fyra bamsetassar och en svängande svans som kan sopa rent ett vardagsrumsbord på 2 sekunder. Tyzon är en Golden Retriever och han är den bästa jag vet. Denna Alla Hjärtans Dag firar vi i goda vänners lag med Phad Thai och de minst romantiska filmerna vi kan hitta, Star Wars-maratonet är givet. För inget är väl mer oromantiskt än en man som säger Dito. Jag vill passa på att önska er alla en riktigt fin kväll hur ni än firar eller inte firar.

Hur spenderar du dagen?