Jag fick för ett tag sen för mig att skriva en blogg om mina läbbigaste tillfällen i Resident Evil och vi har nu börjat närma oss slutet. Jag har listat allt från Mr. X till Lisa Trevor. Vi har nu kommit till den åttonde delen i serien och där döljer sig ett känt och grönt ansikte.

8. Hunters  (Resident  Evil 1)

Inget är så otäckt som första gången du upplever ett spel. Du är liksom inte beredd på någonting egentligen och allt är nytt, varje ljud och varje monster. Du är som en bebis som precis lärt sig gå och varje fiende är lite som learning by doing. Du vet inga svagheter, inget beteendemönster eller vad som ska komma här näst. Första gången jag gick runt i Spencers gamla herrgård och löste pussel och sköt zombies i skallen var det verkligen precis så. Hjärtat bultade, händerna darrade och jag hoppade till inför varje litet ljud. Men som i alla spel blir man lite kaxigare ju längre in i ett spel du kommer. Du har mäktigare vapen, du vet vart du ska sikta för att göra mest skada och du besitter ett fint förråd med läkande örter och du känner dig lite som Clintan där du vandrar runt med din pickadoll i högsta hugg genom de trånga korridorerna.

Vid ett tillfälle ekar korridorerna tomma på fiender för du har fimpat dom alla, alla har mött sin skapare genom din hand, ditt vapen och du springer fram och tillbaka lugnt för att hämta prylar i din kista för ett nytt pussel här och där. Men sen händer något, något avgörande. Du går över en gräns och antagligen får du ett nytt föremål i din hand som magiskt gör att allt helvete bryter ut. Så är det i alla dessa spel, du råkar komma över en crank som kan öppna ett nytt ställe eller ett vapen som du traktat efter. Du kommer där joggande i godan ro som många gånger innan i den mörka korridoren, du förväntar dig att den fortfarande ska gapa tom men det är här du får tänka om. För det är nu man stöter på den första Huntern, snabb, arg och grön med händer som skulle göra en Velociraptor avundsjuk. Jag kommer än idag ihåg mitt första möte med den och hur stressade jag blev. Det snabba klippet där man fick följa dess sprint genom alla dörrar jag precis gått igenom där i trädgården.

Och plötsligt var den bara där bakom mig och skadade mig med en snabb klösning så jag hade millimeter av hälsa kvar. Jag lyckades ta mig igenom en dörr och pustade ut bara för att dö dödens död en meter från mitt älskade sparrum för bakom hörnet dolde sig ett till argt as. Jag verkligen hatade denna fiende mer än allt annat. Kanske var det för den fick mig att känna mig så underlägsen? Den var ju verkligen en prefekt fiende. Den var snabbare än någon annan, stark som synden och krävde mer skott än vad jag alltid hade i min ynkliga pistol och ett riv så var du näst intill död jämt. Enda gången man faktiskt kunde koppla av lite var när ens kompis Magnumen låg i fickan och man visste att man hade eldkraft nog att sänka det aset.

Vet inte vad det är med just denna fiende men varje gång jag stöter på den blir jag livrädd och gör det enda naturliga som faller in mig, jag flyr. I Resident Evil 3 Nemesis Remake gjorde jag precis just det på sjukhuset när jag sprang på dom. Jag rusade där ifrån till mitt lilla sparrum och hämtade alla granater jag hade sparat igenom hela spelet och sen började fulspelet. Stod och smög som en pervers gubbe utanför dörren till undersökningsrummet och lobbade in några när de minst anade det tills de var stendöda. Det är så en fegis strider. Jag tar Nemesis eller Mr. X vilken dag i veckan istället för dessa förbannade ödlor.

Vad har du för minne av Hunters?

Tänkte att vi skulle fortsätta min lilla lista på de läskigaste tillfällena i Resident Evil. Vi har nu kommit fram till den sjunde, vilket betyder att bara tre till kommer inom kort innan denna lista tar slut. Som vanligt finns ingen redig nummerföljd på läskigheterna. Låt oss hoppa in med huvudet före så som man bör i skräckspel!

7. Iron Maiden ( Resident Evil 4)

Resident Evil 4 för mig kändes i början som en nästan helt ny spelserie eftersom de ändrat på så mycket från de tre tidigare spelen. Stämningen och framförallt en helt annan slags skräck introducerades. Där de första spelen genererade många jumpscares och antydningar gick den fjärde delen rakt på sak i en hög hastighet där stress blev en del av det hela. Det var pang på rödbetan och jag får väl erkänna att fegisen som jag är ständigt satt med hjärtat i halsgropen och händerna som höll i handkontrollen skakade ibland okontrollerat.

En fiende som fick mig att stänga av otroligt många gånger är den så kallade Iron Maiden som man stöter på lite då och då. Vet inte om den är döpt efter det gamla tortyrinstrumentet från 1800-talet eller det gamla hårdrocksbandet men läskig till tusen är den. Inte nog med det äckliga ljudet som fienden gör när den andas och den stressande musiken som kommer vid varje möte så var den regelrätt omöjlig att döda när man blev stressad och i de trånga miljöer den hade en förmåga att dyka upp i. För Iron Maiden är inte vilken fiende som helst den är någon som skiter fullständigt om du blåser bort en lem eller två, även dess huvud. Varför då detta? Jo, för den kan få en ny att växa ut innan du ens hunnit ladda om din puffra. Där av deras andra namn ”Regenerators”. Det fanns dock två olika, och den ena värre än den andra. För kruxet var inte bara att lemmar växte ut snabbt som svampar, utan problemet var att enda sättet att få död på fienden var att skjuta på parasiterna som satt på dess kropp.

Krux nummer tre var att dessa bara kunde ses med ett infrarött kikarsikte. Skillnaden mellan de olika Regenerators var att en av dom hade alla parasiter på framsidan av kroppen men en hade även på ryggen vilket gjorde avlivningen desto svårare. Alla dessa saker gjorde denna fiende till en av de läskigaste i serien. Men det stannar inte där är jag rädd. Man hade kunnat tro att avsaknaden av ben eller armar åtminstone skulle sakta ner denna fiende men nej. Jag satt invaggad i en tro att fienden nu skulle vara ofarlig, ungefär som idioter som tittar på en krokodil på land och inbillar sig att de är långsamma och ofarliga när de inte är i vatten.

Jag lovar att jag näst intill gjorde i byxan när Iron Maidensnubben ålade fram snabbare än Sarah Sjöström när hon tog sin OS-medalj 2016 i Rio de Janeiro trots sin hopplösa lekamen. Den hade liksom inga som helst problem att döda mig och göra mig till hans bitch utan varken armar och ben. Och det hela ackompanjerat till ljudet av hans äckliga höga andetag. Förde tankarna till min gamle exmake när han snarkade och drev mig till vansinne varje natt i 17år så jag ibland bara satt där i mörkret med en kudde och blängde på honom och tänkte på hur lätt det skulle kunna bli tyst. Var så illa att det kanske hade varit att föredra att vara inlåst i sovrummet med en Iron Maiden i stället nu när jag tänker efter.

Tyckte du Iron Maidens var mysiga och kramgoda eller blev det en och annan jumpscare även för dig med?

Jag och min gode vän satt härom dagen och pratade om de där väldigt viktiga sakerna i livet som vi så ofta gör. Denna gång blev det en fråga som var lika svår att svara på som frågan varför vattnet är vått och varför hundvalpar är söta. Diskussionen kretsade nämligen om vilket spel vi skulle välja om det var det sista och enda spelet vi fick spela för resten av våra eländiga liv. Jag hatar honom nu lite i smyg för denna fråga för den har fått mig att ligga sömnlös och fått mig att gå runt i tankar och väga av och till. För jag kunde liksom inte svara direkt så där som man självklart kan ibland vid vissa val. Så diskussionen blev mer för och nackdelar. Skulle jag välja en gammal hederlig klassiker så som Super Mario Bros som hållit sin kvalité nu sedan sent 80-tal och fortfarande är roligt att köra än idag? Men sen läste jag att en dåre slagit rekord i att spela igenom hela spelet på fyra minuter och 56 sekunder och då ändrade jag mig. För tänk om jag blev den dåren? Tänk om jag valde ett spel som jag tillslut kunde spela ut på tre minuter och det behövde jag spela om och om igen? Så rörmokareaction fick vara. Sen började jag fundera på mitt favoritspel som jag älskar att spela när allt annat suger apröv, Resident Evil 2 Remake. Men skulle verkligen spelet vara lika kul om jag bara hade det, om jag var tvungen att stöta på samma licker tusentals gånger och höra zombiestön på samma ställen?

Hade det fortfarande varit otäckt? Nej, inte det minsta. Antagligen hade jag himlat med ögonen varje gång Mr. X kommit klampande genom korridorerna. Mina andra favoritspel har även de analyserats och dragit det korta strået, så Tomb Raider och Uncharted går också bort. De spel som är med på min lista nu är alla långa öppna spel med tanken på att de skulle ge många och långa speltimmar och det finns mycket att göra i spelet för att fördriva tiden. Men sen är ju frågan om man egentligen bara vill fördriva tid? För man spelar ju för att det ska vara roligt inte bara för att få tiden att gå, det är mer en sidoeffekt. Så Red Dead Redemtion 2 är definitivt med. Grand Theft Auto V är också en kandidat. Finns ju hur mycket som helt att göra i de spelen med att roa sig med. Fallout 3 eller 4 är också lite av evighetsspel. Men sedan började då hjärnan jobba på högtryck med en annan tanke, man kanske ska välja ett spel som känns helt överjävligt svårt? Typ något av antingen Demons Souls eller Elden Ring som får mig att svära framför TV:n och skrika av frustration i många år framöver?

Något som håller mig och mitt dåliga tålamod fången och utmanar mig att klara boss efter boss? Ja, ni fattar varför Majsans hjärna jobbat på högtryck i några dagar va? Det finns liksom inget lätt svar, för gudarna ska veta att vi har en hel uppsjö med bra spel där hemma i våra hyllor. Spel som fått oss att skratta, skrika eller bara mysa med. Spel som fått oss igenom svåra stunder eller bara hållit oss sysselsatta en regnig söndagseftermiddag. Vi älskar många av våra spel och spelar om dom om och om igen men frågan är om vi skulle palla av att bara spela just det spelet för resten av vårat liv utan att bli totalt uttråkade efter en månad eller två? Jag har inte lyckats ringa in just ett spel än, behöver nog suga på denna karamell ett tag till eller så kanske jag bara stryper min gode vän. Känns som en viktig fråga det här, för om det nu är så att en zombieapokalyps skulle komma och vi ändå har elen kvar så måste man ju packa lätt liksom. Lämna sin spelsamling hemma.

Då måste ju denna fråga vara avgjord, man har liksom inte tid att stå och fundera framför spelhögen medans köttsugna levande döda tuggar på ens vader och andra försöker stjäla ens proteinbars. Om Rick Grimes lärt mig något så är det att packa lätt.

Vilket spel skulle du välja som ditt enda spel? Och vad baserar du det på?

Låt oss spola tillbaka bandet till 1987, alltså kassettbandet som kontrollerar tiden. Majsan är nio år gammal och har våfflat hår och mysdräkt i rosa och turkost som för tillfället är hennes favoritfärger. Antagligen för att min första pojkvän Christer sa att det turkosa tog fram det blå i mina ögon. När vi inte spelar Nintendo 8-bit på mitt rum hoppar vi Twist. För er som missade hela Twist-eran så använde en hel generation upp sina mammors resårgummi för att hoppa och snurra in sig typ. Christer sabbar alltid alla våra Twiststunder genom att ständigt skratta hysteriskt vid varje hopp. Han skrattar så som bara en nio årig pojke kan åt att han pruttar högt varje gång han hoppar över resåren.

Idag hade han åkt ut med huvudet före för en kille med gasproblem faller inte mig i smaken men nio åriga Majsan var lättimponerad. Snygg-Christer som var längst i klassen och hade blont stubbat hår fick prutta hur mycket han ville framför mig så länge han var min. Men jag och Chribbe hade inte bara Nintendo och Twist gemensamt och en och annan prutt, vi var nämligen även stora samlare av ädla kort. Nu snackar vi inte skit som hockeykort med bilder på Håkan Loob med sin hockeyfrilla delux utan underbara härliga Garbage Pail Kids. De doftade av 80-tal, trots det på något sätt var så före sin tid med sin svarta humor och något groteska bilder.

Idag hade dessa bilder blivit bannlysta, dagens lättkränkta samhälle hade inte tagit bilderna med den härliga svarta humor som låg bakom dom. De hade nog lynchat konstnären bakom dom nämligen Pulitzer prisvinnaren Art Spiegelman som baserade korten på de populära kåldockorna som alla tjejer i min klass hade. Dock inte jag som tyckte dockorna var fruktansvärt fula och mest såg ut som Beda som jobbade på SO-Tappen där jag brukade köpa godis i luckan. Ni vet tiden då man fick peka på vilka godisbitar man ville ha och hur många man ville ha. Men de fula kåldockornas likhet med korten stoppade inte mig i mitt mål att få tag på alla Garbage Pail Kidskort, de älskade jag däremot.

Och jag var verkligen på god väg, jag hade nog över hundra och jag älskade att ta upp dom och bara lukta på dom. De doftade ljuvligt av tuggummit som delade rum med dom innanför plasten. Hur ett tuggummi kunde lukta så gott men ändå smaka apa var ett mysterium. Det var som att tugga på papper, det smulade sig till och med i munnen men vad gjorde det, var ju knappast för att komma över det som man köpte dom. Mitt favoritkort hette Travellin´Travis men gick även under namnet Flat Tyler eftersom det föreställde en unge som satt som ett utkletat tuggummi under ett bildäck på en grön Volvo 245:a, precis samma modell och färg som vi hade och som vi tvingades åka de 40 milen till Kalmar varje sommar, tre syskon som var som hund och katt i en bil som saknade AC.

Vår AC var som alla andra bilar på 80-talet, när man vevade ner rutorna och alltid var det nån jävel i bilen som inte ville ha drag och blåst i håret så man fick sitta och svettas som en gris i fem timmar i stället. Jag älskade mina kort som om de vore drottning juvelerna och jag hade till och med en hemlig låda som jag bar runt dom i. Eller hemlig, det var ett hemmabygge. Eller rättare sagt ett fuskbygge som jag hamrat ihop under träslöjden på Kullingsbergsskolan strängt övervakat av träslöjdsläraren Leif. Man fick hantera lådan varsamt om man inte ville se ut som om man klappat ett piggsvin för som vanligt hade Majsan inget tålamod och hade fuskat med slipningen och gjort ett dåligt jobb med sandpappret.

Tyvärr fick jag hjärnsläpp en dag och ville stolt visa min far Jörgen mina fina samlarkort. Det var som att introducera en räv i en hönsgård. Eller en fet unge i en godisaffär. Eller att bada med mens i hajrikt vatten. För pappa Jörgen var inte det minsta imponerad. Istället ojade han sig och svor högt för sig själv medans han bläddrade igenom den stora högen med fula deformerade tecknade barnbilder. Det blev en predikan att jag minsann kommer få mardrömmar av dessa kort innan han tog dom och lämnade mig med en tom låda i famnen, två flisor i fingret och tårar i ögonen. Det var faktiskt det sista jag såg av mina sopungar. Mannen som tror allt ger mardrömmar hade slagit till igen och mina kära kort fick en het date med soptunnan.

I smyg har jag aldrig riktigt förlåtit honom men det känns inte som en grej att dra upp som fyrtiotre åring. Samma vecka blev jag även misstänkt för att ha rökt hasch för att det luktade sött i mitt rum. När jag stolt visade upp rökelserna jag köpt försvann de samma väg som korten. Tydligen är rökelser en inkörsport till heroin. Men så för ett år sedan hamnade jag inne i en liten, liten butik i Göteborg som doftade av retro, TV-spel och vintage. Jag vet inte hur jag hittade den för den ligger lite off, men plötsligt öppnade sig ett litet himmelrike för en nörd som jag. Mackapär heter butiken och vart man än vrider sig i butiken är det roliga grejer precis överallt. Varje liten yta är utnyttjad. Denna dag blev jag den lyckliga ägaren till en spårvagnsplansch över Götets hela system, men med Mariotema. Gröna rör och hängselbyxor.

Kan man annat än älska? Och när då den retrodoftande mannen i kassan som arbetade i ett par minimala röda shorts tog betalt fastnade mina ögon på en liten, liten låda på disken. Kort med små fula barnansikten tittade upp på mig, min barndom tittade upp på mig och innan jag hann stoppa mig satte jag ett kort till näsan och andades in djupt samtidigt som jag blundade. Doften förde mig tillbaka till tiden med Christerpruttar och våfflat hår och jag blev stående med ett löjligt leende på läpparna. När jag slog upp ögonen tittade butiksägaren skrattande på mig och frågade vart jag tog vägen. ”Jag tog en liten tripp till året 1987 bara” svarade jag. Han skrattade högt, tog tre kort ur lådan och la ner dom i min påse gratis. ”Ifall du behöver resa tillbaka nån mer gång” sa han leende. När jag slängde mig in i bilen på parkeringen efter en språngmarsch genom ösregnet tog jag fram de tre korten han lagt ner i min påse och stirrade som hypnotiserad på dyrgripen överst i högen.

Travellin´Travis stirrade upp på mig och tårarna av löjlig barnslig glädje trängde upp i ögonen på mig. Cirkeln var sluten. Tror inte jag skulle blivit gladare än om killen i butiken sträckt sig upp och gett mig månen. Och det var inte bara mig han gjorde glad. Han torkade tårarna på henne i mysdräkten i turkost och rosa. Hon med den våfflade luggen och glipan mellan framtänderna. Hon som satt med en tom oslipad låda och grät arga tårar över pappa Jörgen. Hon som tyckte livet var bra orättvist. Nu ligger mina tre kort i en liten plastficka. De ligger långt från ögonen från en överbeskyddande förälders klåfingrar. De ligger där bara jag har nyckeln. Ingen rör min Travis. För de är inte bara samlarkort, de är en DeLorean, en tidsmaskin. Ett sniff på tuggummidoften och jag är där. Året är 1987. Rick Astley sjunger hur han aldrig skulle ge upp dig, Samantha Fox ger hyllan ett ansikte och Lena Philipsson dansar i neon.

I våra VHS-spelare körs Dirty Dancing om och om igen och alla tjejer med tandställning och utan drömmer varje natt om Patrick Swayze och hur det skulle vara att bära hans meloner. Mel Gibson får hockyfrillan att bli sexig och Arnold blir villebråd i Predator. Våra smycken är puder-rosa och turkost plast, och prickar och Mimmi Mus vill vi tydligen ha på allt vi bär. Susanne Lanefelt ligger i TV med glansiga tights, benvärmare och string-baddräkt och gastar Kniiiiip till hela svenska folket på bästa sändningstid. Vi behövde inga datorer, ingen Netflix eller mobiler med evig surf.

Vi behövde inte ett Instagramkonto fyllt med leende vackra ansikten som döljer ångest och depression som riktiga proffs. För vi hade något bättre, vi hade fantasi och social kompetens. Vi hade den bästa musiken som skapades av instrument och röster som inte skumpat runt i filter och olika ljudprogram. Utan som kom ifrån 1000 timmar tillsammans i någons garage. Vi hade film som inte var beroende av greenscreens och specialeffekter utan som var bra på grund av bra skådisar, regi och grymma manus. Så ibland måste jag sniffa på de där korten. Minnas fina dagar, fina år. Minnas mitt underbara 80-tal.

Kommer du ihåg samlarkorten? Samlade du på något särskilt?

I går var det 30 år sedan Super Mario Kart såg dagens första ljus. Året var 1992 och jag var 14 år gammal med platinablont hår ner till midjan och allt för mycket puder i ansiktet. Jag levde två olika liv som två separata personer, den ena som precis hade upptäckt pojkar, börjat tjuvröka och i smyg var ute och festade när föräldrarna trodde jag sov över hos en kompis. Den andra personen var hon som egentligen trivdes bäst framför en grå liten maskin med en handkontroll i handen, med rentvättat ansikte utan tillstymmelse till mascara och solpuder och som la sin kaxiga attityd åt sidan och kunde vara den hon egentligen var. En nörd. En riktig spelnörd som hellre lyssnade på det monotona glada tonerna från ett plattformsspel än technomusiken som spelades på festerna.

Jag mådde alltid bäst i min lilla trygga vrå som jag kallade mitt rum där jag satt på golvet framför TV:en och manövrerade mannen i röda hängselbyxor. Där jag och min bästis satt och turades om och väntade på varandra att någon skulle dö så den andre fick ta över handkontrollen. Där vi kunde sitta och vara de barn vi faktiskt var och slapp hålla en front av hur vuxen och tuff man var. Snart kom spelet vi väntat på, spelet vi kunde spela tillsammans på riktigt utan att i smyg behöva hoppas att den andra skulle misslyckas så man själv fick spela. Nu kunde vi spela emot varandra, samtidigt. Och nu var det gokart som gällde, och det var på liv och död.

Vi armerade oss med bananskal och sköldpaddsskal och sen skrattade vi gott och rått när kamraten slirade ner i diket och man själv vann racet. Men det var inte racingen jag tyckte var roligast, jag tröttnade snabbt på banorna vi åkte runt, runt. Nä, jag blev förälskad i Balloon Battle och inget var så kul som att jaga sin bästis som en galning genom banorna för att smälla bort hennes ballonger. Än idag kan vi dra igång min gamla Super Nintendo och kriga på liv och död. Det är ett klassiskt härligt spel som liksom aldrig går ur tiden trots det har så många år på nacken. Så grattis till Nintendo och grattis till Mario, Luigi och Toad och resten av gänget. Ni har roat oss gott i 30 år och vi ser fram emot minst 30 år till. Så hipp hipp hurra på eran dag!

Har du fina minnen till Mario Kart?