Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gudaslaktaren Kratos är en man i min smak

Gudaslaktaren Kratos är en man i min smak

Jag fastnade aldrig riktigt för de gamla God of War-spelen. Jag vet inte riktigt varför det blev så men vi klickade liksom inte hela vägen. När God of War sedan följdes upp med ett nytt spel 2018 så höjde jag bistert på ögonbrynet och tänkte att när nästa rea kommer så kanske det får bli ett inköp, men bara kanske. Sen dök då spelet upp några månader efter release på nån reahylla och jag klickade snabbt hem det innan jag hann ångra mig. Och där någonstans emellan leverans till brevlådan och att jag slet upp det ur paketet så försvann det ur mitt minne för en lång stund. Lite som när Bilbo la ringen i sin byrålåda med gamla håliga fillingar och glömde av den tills stackars Frodo sniffade upp den.

Vid en storstädning stod jag plötsligt med fodralet i handen, dammigt och jävligt och jag kände igen det som ett inköp som fallit i glömska och eftersom jag var på ett uselt ombytligt humör där spel åkt in och ut ur min konsol som om jag var en lättfotad kvinna tänkte jag att va fasen, jag ger det en chans. Tio minuter senare satt jag som hypnotiserad vid min TV-skärm och svarade inte på tilltal från familjen till deras stora vämjelse. Det var bara jag, handkontrollen och en mycket arg krigsgud som plötsligt var centrumet i mitt universum. När eftertexterna rullade förbi väldigt många timmar senare lämnades jag med en stor tomhet i bröstet. Var detta allt? Vem ska nu vara butter i mitt sällskap? Och samma visa blir det varje gång ett storspel tar slut för mig, jag lämnas med spel som liksom inte räcker till och allt jag gör är att jämföra med just det spelet och då drar ju allt annat det kortaste strået.

Och sen utannonserades att det skulle komma en uppföljare och jag blev eld och lågor, förhandsbokade så fort spelet fanns på spelbutiken. Längtade och trånade ett helt år men fyllde väntan med andra goa spel, Horizon Forbidden West till exempel tog upp mycket av min tid. Och så var då längtan äntligen över, releasedagen kom och Majsan har aldrig tagit sig hem snabbare från jobbet, inte ens när det är fredag och hon brukar stå i startblocken redo att sprinta hem. Jag vaktade på brevlådan värre än en rabiessmittad jycke och Postmord-killen tittade på mig som om jag inte hade alla hästar hemma där jag stod som ett barn väntande med händerna utsträckta emot honom när han tillslut anlände vid våran röda låda.

Playstationen startades upp, boxen avplastades och precis när konsolen sög in skivan vibrerade min mobil. Gamereactors finskepinne Mäki hade skickat en spelkod. Jag stirrade på koden som om det var en bajskorv som landat i min hand och slängde en blick på min älskade som just nu vilade i famnen på min PS4:a. Sucken blev hög och jag svor några väl valda ramsor medans jag startade upp min krysslåda och sedan spelade igenom ett spel som i början var allt annat än vad jag brukar gilla. Jag tror aldrig jag varit så glad när jag äntligen var färdigspelad och recensionen publicerad. Nuuuu var det dags! Jag hann dock bara spela några timmar innan nästa käpp i hjulet sattes in och jag började fundera på om det verkligen var menat att jag skulle spela Ragnarök?

Som några av er kanske har märkt har jag lyst lite med min frånvaro i två veckor och det har inte varit för att jag inte trivs i erat härliga sällskap. Nä, jag hamnade på akuten med andnöd och efter många om och men visade det sig att jag bar på en riktigt aggressiv infektion i kroppen och i lungsäcken så jag har varit helt utslagen. Aldrig känt en värre trötthet och verkligen noll energi. Som hundägare som i vanliga fall ränner runt i timmar i skogen har det varit som att springa i lårhög blötsnö och när jag väl kommit hem har jag sovit som en död av ren utmattning. Och man vet att man är halvdöd när man inte ens orkar spela sitt mest efterlängtade spel. Sen att skriva har varit totalt omöjligt, huvudet har känts som om det varit fyllt av bomull. Allt jag orkat är att sträckkolla på Yellowstone och försöka hålla dreglet borta när Mr. Costner promenerar in i rutan.

Men så för några dagar sedan vaknade kroppen min till liv, sakta men säkert. Andningen gick lättare och promenaderna funkade utan att det kändes som om någon hängt tyngder runt mina ben. En dag i taget, ett steg i taget. Jag som har så svårt att lyssna på min kropp har vilat och kopplat bort alla måsten och det har gjort mirakel. PS4:an startades igång och jag förpassade mig till Midgård och min älskade butterman Kratos och hans slätkindade son Atreus och äntligen var det dags för oss att hoppa in i kanoten och ge oss ut på lite hederlig gudaslakt och äventyr i Asaland. Här har jag sedan blivit sittande, ständigt greppande av handkontrollen tills nävarna blivit röda och min blåsa signalerat att det är dags för tömningen med ett hysteriskt S.O.S. God of War Ragnarök tar över kort efter förra spelet och det tar över med en start som inte är det minsta långsamt, det minsta invaggande.

Det är 0 till 100 på några minuter och jag sitter och mosar på som en galning för att överleva. Minibossarna dyker upp lite väl ofta och min vanliga boss-strategi med att springa som en dåre funkar inte på dessa finfina fiender som oftast är snabba och köttar på värre än en broiler på gymmet. Tur då att Santa Monica Studios som vanligt gett oss en styrning som sitter som ett smäck, för dör jag är det bara för att jag suger åsneröv och inget annat. Storyn får mig att sitta bänkad och den öppna världen är fylld av härliga ting att samla på och det lockar som vanligt fram min inre horder som jagar runt som ett brunstigt tryffelsvin på jakt efter varje kista, varje litet samlarobjekt.

Just nu vill jag att detta aldrig tar slut, bara tanken på sluttexter får mig att förvirrat gå igenom mitt spelbibliotek likt Rainman och det med den hemska insikten att få spel kommer stå lika starkt som detta. För detta är fint som snus. Vackert som en dag och allt det där. Jag letar stora ord, men det känns som om orden just nu inte räcker till. För jag gillar detta. Nej, jag älskar detta. Detta är bra skit liksom. Kanske det bästa detta året. Finns det då något i detta spel som jag nu kastat hyllningar på som kan vara bättre? Inte mycket. Men det finns något som jag kan tycka kan göras bättre och det är kartan. För som tidigare spel kan man inte låsa upp allt i spelet med en gång utan du får nya färdigheter som låser upp kistor och nya vägar och detta är typ på varje bana.

Detta är ju ett jäkligt biffigt spel med banor som tar sin lilla tid att ta sig igenom och inget man springer över på en kafferast så man hade ju varit tacksam om de kunnat markera på kartorna vart man undersökt och var det blev stopp. Så man vet vart man ska när man väl utvecklat sin lille butterman. Men nej, tryffelsvinet får jobba heltid på att sniffa runt på banorna vi redan vänt upp och ner på. Men inte mig emot, jag drar gärna ut på det när det är ett sådant här mästerligt spel. Men om jag ska ha något att påpeka så är det väl detta. Annars är detta en sol utan fläckar. En sås som inte skärt sig. En diamant utan repor. Ett spel att inhandla för er som sitter där och tvekar. Detta är inte ett spel man tvekar på, detta är ett spel man köper och spelar. Annars kommer bitterpungen Kratos och hälsar på och övertygar dig med sina Blades of Chaos, en isyxa och kanske en näverkanot. Jag spelar iallafall vidare och hoppas på många uppdrag till och desto mer timmar att plöja vidare med. För mig är detta ta mig tusan årets spel.

Vilket är ditt? Har du kört God of War Ragnarök? Bra eller Anus? 

HQ
Är åldern trots allt bara en siffra?

Är åldern trots allt bara en siffra?

Om några dagar fyller denna tösabit 44 år. Alltså 44 år, vart har åren tagit vägen? Min mamma var 31 år gammal när hon blev gravid med mig 1978 och min storasyster Therese skämdes som en hund åt mammas stora gravidmage, för hon var ju sååå gammal! Och 1978 var kanske 31 år gammalt, för i samma veva gled våran granne Irene fram och klappade mamma på kaggen och frågade om hon skulle beklaga eller gratulera. Så här i efterhand när de insåg vilken Gremlin till dotter de skulle få så hade kanske beklagan gjort sig mer på plats, vad vet jag.

Allt är väl relativt när det gäller ålder. I Zimbabwe är medellivslängden 57 år och då är ju 44 år redan ena benet i graven. Då har man ju nästan tagit på sig sin träfrack. Men en 44 årig Majsan känner sig precis som hon gjort innan. Hon har samma dåliga ultraperversa humor och skrattar högt åt sina egna skämt. Sarkasmen ligger alltid på lur och hon klär sig i svart som om hon alltid är redo för en begravning. Allt det där är jag vare sig jag är tjugo eller fyrtio. Jag har liksom aldrig varit rädd för att bli äldre, kanske för att jag inte är det minsta rädd för det som folk oftast sammanlänkar med ålder, döden.

Varför vara rädd för något som vi alla måste gå igenom? Det enda vi inte kan fly ifrån hur mycket plast och botox vi än fyller igen våra ansikten med för att lura bort några år från födelsedagen. Jag har sett vänner börja fylla sina ansikten redan innan de fyllt 25 för att radera en inbillad rynka eller två, en rynka som antagligen var en skrattrynka, den vackraste av rynkor. Nu stoltserar de med ansikten som ser ut som efter en misstänkt stroke, stela och orörliga.

I stället för att vara rädd för åldrandet har jag istället njutit av den. För med ålder kommer ett helt otroligt lugn, ett självförtroende som är ljuvligt. Jag är inte längre den osäkra tjugoåringen som ständigt sökte bekräftelse, som ständigt sökte min egen spegelbild när jag passerade ett butiksfönster för att se så jag såg bra ut. Jag är inte den som tycker allt är pinsamt längre och som döljer ett skratt bakom handen. När jag skrattar gör jag det okonstlat och utan att tänka, utan att dämpa. För jag bryr mig inte det minsta vad andra tycker. Jag har levt bredvid en som drabbades av den kända fyrtioårskrisen och det var inte vackert. Att se någon jaga sin ungdom är nog det mest tragiska man kan bevittna, lite som att stå och se en bilolycka i slowmotion.

Att se någon ändra allt hos sig själv för att verka yngre och allt man ser är att ju mer de försöker desto äldre ser de ut. Där och då svor jag på att det där aldrig skulle bli jag. Tiden är trots allt inget man får tillbaka hur mycket man än färgar, drar och plockar. Och även om man träffar någon som är ung nog att vara ens egen avkomma så är det inte som att doppa veken i ungdomens källa även om vissa kanske tror det. Bara för du ljuger om din ålder för alla du träffar, drar av en si så där femton år så gör det dig inte yngre. För du kan inte ljuga en lördagskväll när du gäspar bakom din hand redan innan klockan är elva och önskar att du satt hemma i din soffa och kollade Netflix istället.

Du kan inte ljuga när du vaknar en morgon efter en god natts sömn och har ont i flera kroppsdelar och du har ingen idrott att skylla på, allt hände medans du sov. Du kan inte ljuga för spegeln när inte allt täckstift i världen kan dölja kråkfötterna i dina ögonvrår. Allt vi kan göra är att omfamna åldern och se till att fylla åren med bra minnen.

Det är ju trots allt inte ett TV-spel där vi har flera liv om vi misslyckas med det första och vi lär inte hitta några extraliv i tegelblock heller för den delen. Med dessa visdomsord tänkte jag faktiskt presentera en kommande bloggserie som kommer i tre delar och som kommer sträcka sig genom tre årtionden, nämligen 80-talet, 90-talet och 2000-talet. Och den hade inte varit möjlig att skriva om jag nu inte råkat vara så här dinosauriegammal som jag faktiskt är som levt mig igenom alla tre. Det jag tänkt med denna trilogi är att lista det jag saknar och det jag inte saknar med just den eran som var. Första delen kommer i slutet av veckan så ni får hålla till tåls lite till och den kommer att handla om min favoritepok i livet, det glada 80-talet!

Missa inte Majsans Hot or Not-lista, ute snart!

Är du åldersnojig? Haft någon ålderskris?

Rånad på tid

Rånad på tid

När jag växte upp var TV-utbudet inte särskilt massivt. Familjen bänkade sig gemensamt framför TV:n och tittade på Dynastin, Falcon Crest och Dallas. Nord och Syd, Shogun och Törnfåglarna. När min räddhariga far Jörgen inte var hemma tittade vi andra på Serien V där utomjordiska reptiler utklädda till människor försökte ta över jorden. Pappa Jörgen satte nämligen stopp för den redan efter första avsnittet medans vi andra skrek efter mer så den fick intas när han jobbade över.

Min far hade ett trick som fick oss barn att duka under varje gång när det gällde otäcka filmer och det var att vi kunde få se filmen om vi vågade stå ensamma nere i källaren i mörkret i fem minuter själva annars menade han att vi skulle få mardrömmar. Och med tanke på att han hade tre grymt mörkrädda ungar vann han nästan jämt. Men ibland ville vi visa oss på den styva linan och då gick en av oss ner under trappan med skallrande tänder och darrande ben i våra pyjamas med Betty Boop på och försökte härda ut de fem minuter han sagt medans man inbillade sig att all världens monster kröp emot en. Jag lyckades aldrig.

Inte en endaste gång utan kom uppspringande på mina bara fötter och erkände mig slagen av en slug och smart pappa med rödlätt mustasch och grova polisonger. Min syster Therese pallade inte heller trycket. Men min storebror Michael kom lugnt upp från källaren en dag och fick sitta med och kolla på Hajen medans vi andra blev körda på våra rum. Att vi ändå kröp fram och låg bakom soffan några minuter, tillräckligt länge för att se första hajattacken och sedan inte kunna sova på en vecka hör inte hit. För farsan hade rätt, vågade man inte fem minuter i källaren så vågade man inte se filmen!

Serier på den tiden gick inte att ”binge watch”, att sitta och stirra sig igenom fem säsonger på en dag, här gällde det ett avsnitt i veckan innan ett uppehåll på sex månader och sen började det om igen. Här var det tålamod som gällde. Eller tålamod, jag vet inte, vi hade annat att göra än att bara ligga som feta potatisar i soffan hela dagarna. Vi hade liksom folk att umgås med, leka med, släktingar att träffa och platser att besöka. TV kanske man såg på max en timme om dagen. Nu betyder däremot våra steamingkanaler allt för oss.

Netflix, Viaplay, Disney +, HBO och allt vad de heter. De föder oss med serier vi inte kan vara utan, ger oss 30 timmar att spendera på ett bräde och vi kan inte slita oss. Fredag äntligen, bang så är det måndag och helgen du undrade vart den tog vägen slukades av avsnitt till en serie om ett gäng inavlade drakryttare som antagligen kommer döda varandra tills ingen finns kvar på slutet. Jag kan inte räkna hur många serier jag genom åren har plöjt igenom. Och vad jag absolut inte kan eller vågar är att räkna hur många dåliga serier jag plöjt igenom, där hoppet att den ska bli bättre nästa avsnitt eller att jag vill veta vem/vad/hur som dödade någon ska avslöjas.

Men väldigt många serier ratas efter bara några minuter. Man känner med vissa med en gång om kvalitén inte håller måttet och Netflix är ju tyvärr en gryta av just dåliga serier. Men det finns något som retar mig mer än något annat, och det är när streamingtjänsten plötsligt bara får för sig att lägga ner en serie rätt av. Alltså man bara avbryter den för att man inte tycker den genererar rätt antal miljoner på lönekontot, och det innan man filmat ett avslut. Detta gör mig surare än surast. Bittrare än någon annan bitterfitta. För ska jag vara ärlig så känner jag mig snuvad på konfekten, och det rätt rejält.

Jag känner att någon har stulit tid från mig, tid jag kunde lagt på något annat. Okey, nu tycker du säkert att det låter löjligt eftersom jag valt att lägga min superviktiga tid på att plöja igenom någon tradig serie men låt mig förklara vad jag menar. Tänk dig att du köper din favoritförfattares senaste roman. Du kryper upp i din väl insuttna soffa, lutar dig tillbaka och under de kommande dagarna läser du sida efter sida. Du lever dig in i boken och i den spännande intrigen, ett mordfall där alla är misstänkta. När du läst ¾ delar av boken och vänder blad inser du plötsligt att de efterkommande sidorna är blanka. Det finns ingen fortsättning, det finns bara vita tomma sidor kvar hur du än bläddrar. Mest av allt känns det rätt meningslöst, men framförallt vill du ju veta hur det slutar.

Vem mördaren är. Samma sak känner jag när Netflix får för sig att fimpa en serie jag följer. Varför inte ge den ett värdigt avslut? Är inte tittarna värda det? Skådisarna som oftast blir lika överraskade dem om nerläggningen? Är väl inte så att de från en dag till en annan upptäcker att den inte har rätt antal tittare? Då kan man väl göra en sista avslutande säsong istället? Så tack för att ni rånat mig på allt för många timmar av mitt liv för absolut ingenting. En serie de däremot kan lägga ner nu är The Witcher. Även om jag inte gillar nerlagda serier så finns det en sak jag hatar mer och det är när man bara byter ut skådisar. Hur fasen ska de kunna byta ut Henry Cavill till Liam Hemsworth? Han har ju lika mycket charm och scennärvaro som en palsternacka!

Att byta ut en huvudrollsinnehavare är som att byta ut någons hyrbil från en Porsche till en VAZ Lada och tro att man inte ska märka någon skillnad. Att bytet ska gå obemärkt förbi och att allt bara ska flyta vidare. Jag vill inte vara sådan men är det inte bättre att bara kasta in handduken då? Vi vet ju alla att denna serie kommer dö ett avsnitt i taget och jag som älskar karaktären Geralt av Rivia och spelet The Witcher vill inte se honom tumla runt i denna sjukt dåliga skådis tafatta händer. Det är dags att vara human och avliva denna monsterdräpare, inte låta honom och oss lida. Och ska jag vara ärlig så lider jag bara av rena tanken på Liam i den rollen. Nä, skicka iväg pojkvaskern tillbaka till Grannar i stället eller varför inte i armarna på Miley Cyrus. Han gjorde sina bästa roller där.

Det är allt för lätt att leva sig in i TV-serier och det är väl antagligen för att de ibland hänger med lite väl länge i ens liv. När jag var liten kunde min mormor ibland inte komma med på kalas för hon inte ville missa sin favoritserie Days of Our Lives. Och då spelade hon ändå in alla avsnitt. Nej, hon ville inte missa dom, inte en minut utan ville uppleva dom där och då, i stunden. När jag fyllde åtta år kom hon men försvann när det var dags att blåsa ut ljusen på tårtan. En av huvudrollsinnehavarna skulle gifta sig, så då fann vi mormor Evy framför TV:n med en servett i handen där hon torkade sina tårar, det var som om hon trodde hon var med på det påhittade bröllopet. Kanske är det därför jag inte kollar så värst mycket på dumburken utan håller mig till steaming så jag själv kan styra min tid?

Att jag inte vill följa något och bli beroende? För jag tänker alltid på min mormors gamla slitna fåtölj i skinn som hade ett avtryck av hennes breda rumpa, alltid även om mormor inte suttit i den på några timmar. Som om mormor och fåtöljen var ett med varandra. Ett tag när hon var som mest inne i serien Dynastin försökte hon byta släktnamnet till Arrington, efter den mäktiga familjen Carrington i serien med överhuvudet Blake i spetsen. Tack och lov sa myndigheterna nej för att det lät för adligt. Marie Arrington. Majsan Arrington. Nä, någon måtta får det väl vara. Jag har alltid varit en enkel själ, behöver inte låtsas att jag är någon annan. Trivs bra att vara den unika sjuka individ jag är som stannat i bajs och kissåldern, som skrattar mer än vad som borde vara lagligt och som inte bryr sig det minsta att jag ser ett grått hårstrå eller två på skallen.

Har du följt en serie som blivit nerlagd? Vilken?   

Majsans rysliga överlevnadshandbok för fegisar

Majsans rysliga överlevnadshandbok för fegisar

Nu när Halloween står och knackar på dörren så tänkte jag Majsan släppa min överlevnadshandbok för fegisar. För ska vi vara ärliga så är denna dag inte särskilt passande för oss som hör till det lättskrämda folket, ni vet de med nerver starka som en använd servett och IBS som gör rumpan till en mindre bra kumpan i pressade och laddade situationer. Så vad gör man då när ens partner föreslår lite mys i soffan framför en riktigt äcklig skräckfilm och man inte vill visa vilken fegis man verkligen är? Här kommer då lite tips från coachen:

1. Se filmen på dagen. Om han/hon propsar på att ni ska se den på kvällen, dra fram klockan i smyg.

2. Går han/hon inte på det gamla klocktricket? Tänd alla lampor. Skit i att det är dyrt med elen, detta är ren överlevnad det handlar om. I värsta fall tänd ficklampan på mobilen.

3. Bär dina bruna byxor. Om olyckan är framme så syns det åtminstone inte även om lukten kanske avslöjar dig. Då är det bra med en hund att skylla på för han kan ju inte säga emot och blir då en tacksam syndabock.

4. Låtsas att du vill sitta nära. Här funkar både framför och bakom. Sitter du framför med hans/hennes armar runt dig ser de inte att du blundar dig igenom filmen. Sitter du bakom kan du gömma dig varje gång musiken börjar bli otäck bakom din partners ryggtavla.

5. Se till att alltid ha en stor skål popcorn till filmen. Blir det för läskigt råka då tappa ut alla på mattan så du måste plocka upp dom en efter en under bordet. Har du inte moffat i dig hela skålen kan det ta lång tid att få upp alla och har du tur hinner filmen ta slut.

6. Låtsas att du måste gå och bajsa och när han/hon erbjuder sig att pausa filmen verka då osjälvisk och säg att han/hon inte behöver vänta utan kan fortsätta titta utan dig. Här kan du i bästa fall missa en tio minuter av filmen och inte få så mycket som ett höjt ögonbryn när du kommer tillbaka. Du kanske får en rynkad näsa men det är det klart värt.

Så ikväll kan jag njuta av Motorsågsmassakern utan att vara det minsta orolig. Chokladbruna mysbyxor har inhandlats, popcorn ska poppas och en välbyggd karlrygg ska lånas som snuttefilt. Jag lever efter min egen överlevnadshandbok från punkt till pricka. En fegis får ta till alla trick i boken för att inte bli avslöjad som den kyckling man är.

Vilket av Majsans tips kommer du använda? Vilka filmer skrämmer dig mest?

Degsöndag med mys och god mat

Degsöndag med mys och god mat

Jaha, då var söndagen här igen då och om några timmar är det dags att stänga av den hemska väckarklockan och palla sig till jobbet. Vart tog min helg vägen om jag får fråga? Frågan är ju egentligen varför två arbetsdagar känns som en evighet medans ens lediga dagar är över om man så bara råkar blinka. Inte nog med att den försvunnit löjligt fort denna gång, jag har vaknat okristligt tidigt med ryggont och vilan som jag lovat mig själv denna helg har uteblivit.

Idag har det varit kyligt och regnigt vilket har gjort att jag och jycken efter vi trotsat vädret med en lång skogspromenad mysigt med filt och raggsockar medans vi jobbat med lite skrivande och avrundat med lite kriminalserier. Det är trots allt detta som är orsaken till att jag har börjat älska hösten, man kan vara inne och göra ingenting utan att ha dåligt samvete för den saken och att sitta framför brasan med laptoppen var ett skönt sätt att ladda batterierna inför kommande arbetsvecka. Sådana här dagar passar också för matlagning och bakning och idag blev det Thailändsk Larb här och det är något av en favoriträtt. Det är en slags varm sallad men inte sallad så som vi svenskar ser den. Är min gamle far och hans sambo som gör den och den smakar ljuvligt. Man gör det antingen på färs eller så stöter man kyckling väldigt fint och smaksätter med het chili, mynta, rostat ris och rå rödlök och de självklara thailändska kryddorna så som fisksås, lime och vitlök.

Allt serveras på ett salladsblad som du håller likt en taco när du äter så det är egentligen en perfekt fredagsmysmat. Satans gott och satans hett så läpparna känns som om man gjort en ankläppsförstoring men det är det värt. Nu på kvällen blev det nedvarvning med mina vitlöksbröd delux som är att dö för och ett glas vin. Det är något av vad jag älskar med att ha fyllt 40, man överväger inte ens att inte äta vitlöksbröd. Man bara mölar i sig det och andas på alla man träffar utan att bry sig det minsta om man förpestar andras tillvaro. För man äter det som är gott, inte som när man var runt 20 och bara levde på vatten och okryddad mat för man inte ville stinka vitlök och annat kryddstarkt.

Varje gång jag går på restaurang ska vitlöksbröden in som förrätt, för låt oss vara ärliga, vitlök är fan livet. Inte nog med att mina vitlöksbröd innehåller en hel del vitlök, de serveras med en liten dippskål med Aioli så man inte ska missa doften och smaken av just vitlök. Jag tänkte faktiskt dela med mig av mitt recept på Majsans vitlöksbröd Delux så håll till godo nu mina nördiga vänner. Detta recept tänkte jag ta till min grav men jag känner mig generös idag.

Majsans Vitlöksbröd Delux

Vitlök Solo

Mjukt Smör (ej smält)

torkad oregano

finhackad Jalapeno

Bake-up bröd (helst obakad surdegs-baguette) 

Riven Mozzarella

Gör så här:

Pressa vitlökarna, rör ner dom i det mjuka smöret med alla andra ingredienser och även oreganon. Skär brödet på mitten och dela i den storlek du vill ha på bitarna. Bred på smörröran, på med osten och avsluta med att pudra över mer oregano över osten. In i ugnen tills osten är gyllene.

Servera med aioli att dippa brödet i.

Passar utmärkt till en iskall öl framför speldatorn, eller varför inte en Joltcola om du föredrar det. Så på med raggsockar, möla i dig några brödbitar och spela ditt favoritspel. Andas på så många du kan och le inombords åt att de rynkar på näsan åt dig. Är ju trots allt bara fegisar som inte äter vitlök och folk utan god smak. Vi andra äter med gott humör och stinker ner planeten en dag i taget.